Det här avsnittet hade väl lika gärna kunnat döpas till Midlife crisis som Explorer, för det är en synnerligen mitt-i-livet-krisande Sisko vi möter här. Som om den klädsamma goateen han nu lagt sig till med inte räckte så ger hans sig också på ett riktigt sånt där man-med-dödsångest-projekt. Ni vet, något i stil med att bli ensamseglare /snickra ihop en stuga/skaffa en fixed gear-cykel (starta en Star Trek-blogg är också ett utmärkt alternativ om man är medelålders, men lite lat). Ute i rymden är tydligen motsvarigheten till det här att på egen hand bygga ett rymdskepp utifrån en flera hundra år gammal förlaga..
Modellen som Sisko ger sig på att återskapa är bajoransk, den drivs med solsegel och interiören ser ut som något från Onedinlinjen. Hans ambitioner är stora, något i stil med att bli en rymdfärdernas Thor Heyerdahl. För med det här skeppet kan Sisko eventuellt bevisa sanningshalten i en gammal myt som hävdar att bajoranerna färdades hela vägen till Cardassien, långt innan folket där börjat med interstellära rymdfärder (en legenden som cardassierna förstås alltid avfärdat som en saga och fantasi – ett led i deras ständiga nedvärderande av Bajor och dess kultur).
Till skägget, hemmabygget och historievurmandet kan vi också lägga ett fall av “mitt barn är vuxet”-ångest. Siskos son Jake är nämligen till en början inte alls entusiastisk vid tanken att hänga med farsan i ett pyttelitet solsegelfartyg med primitiv toalett och snåla matransoner. Till sist tar dock Jake sitt ansvar som ensambarn och följer med pappan. Tanken är att han där ute, under rymdresan, ska släppa bomben: att han fått ett stipendium till en författarutbildning på Jorden.
Givetvis knäcker Sisko lite av misstag gåtan med hur en sub-warp-farkost kunde ta sig mellan Bajor och Cardassien på extremt kort tid (det löstes med hjälp av en ström takyonpartiklar, tror jag), far och son bondar och blir superbästisar och Cardassierna tar emot Siskos skepp i Cardassien med fyrverkerier OCH offentliggörandet av lämningar av ett antikt bajoranskt skepp som man hittat typ samma dag (tveksamt) och som också bevisar sanningshalten i myterna om bajoranernas resor. En lite väl gullig upplösning, kanske. Och nästan lika rart är det i det här avsnittets lite småtrista b-handling.
För på rymdstationen Deep Space 9 blir Bashir uppraggad av en bystig bajoransk brutta som simulerar sjuk för att få lite ensamtid med doktorn (host, host). Bashir tappar dock fokus när han får höra att hans nemesis från läkarutbildningen, Elizabeth Lense, är på väg till stationen. Hon var den som blev bäst i årskullen på läkarutbildningen, ett nederlag som tvåan Bashir aldrig kunnat smälta. När de bägge – efter många om och men – till sist möts så visar det sig förstås att Bashir har ett roligare och bättre liv än Lense – trots att hon fick det som på pappret är toppjobbet. Hon är dessutom supernajs och ödmjuk och inte alls det elitistiska pluggmonster som han alltid trott.
Det här är ett rätt rart, om än lite stillsamt, avsnitt. Allt slutar väl, alla konflikter går att lösa och den bajoranska rymdfararhistorien får sin rättmätiga upprättelse. Men är det inte lite väl mysig stämning med tanke på förra avsnittets dramatiska slut? Är det här verkligen rätt tillfälle för Sisko att ta tjänstledigt för att testa en antik rymdskeppsmodell? Borde inte han istället mobilisera inför den kommande attacken från andra sidan maskhålet? De här självständiga avsnitten blir väldigt märkliga när de inte alls tar hänsyn till det som händer i tidigare delar.
Bland mina röriga anteckningar om det här avsnittet hittar jag förresten en positiv notering om det queera i att Jadzia Dax sitter och pratar om sina erfarenheter som far. Däremot är jag betydligt mer negativ inställd till scenen där Alexander Siddig försöker spela en full Bashir. Med betoning på försöker. Skämdes i tv-soffan.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 377 tv-avsnitt.
Jag gillar det här! Fånigt mellanavsnitt efter värsta intergalaktiska konspirationen i de föregående, visst, men just därför lite fint med feelgood. Fyllesamtal där O´Brien nästan säger att han älskar Bashir känns bara välbehövligt efter att ha sett Garak tortera Odo. Alla är så snälla med, till och med Gul Dukat och Cardassiska regeringen verkar rimliga. Kanske ledde säkerhetstjänsternas flopp till lite töväder och förbättrade relationer hemma i Alfakvadranten. Och så kommer äntligen Leeta in i serien!