VOY: Jetrel. Det med kaskaduppfinnarens ånger och Neelix påhittade blodsjukdom.

voy jetrel

Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.

Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).

voy jetrel 4Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.

voy jetrel 2Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.

NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.

Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.

Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt. 

 

 

DS9: Explorers. Det med Siskos skägg, båtbygge och medelålderskris.

ds9 explorers 3

Det här avsnittet hade väl lika gärna kunnat döpas till Midlife crisis som Explorer, för det är en synnerligen mitt-i-livet-krisande Sisko vi möter här. Som om den klädsamma goateen han nu lagt sig till med inte räckte så ger hans sig också på ett riktigt sånt där man-med-dödsångest-projekt. Ni vet, något i stil med att bli ensamseglare /snickra ihop en stuga/skaffa en fixed gear-cykel (starta en Star Trek-blogg är också ett utmärkt alternativ om man är medelålders, men lite lat). Ute i rymden är tydligen motsvarigheten till det här att på egen hand bygga ett rymdskepp utifrån en flera hundra år gammal förlaga..

ds9 explorersModellen som Sisko ger sig på att återskapa är bajoransk, den drivs med solsegel och interiören ser ut som något från Onedinlinjen.  Hans ambitioner är stora, något i stil med att bli en rymdfärdernas Thor Heyerdahl. För med det här skeppet kan Sisko eventuellt bevisa sanningshalten i en gammal myt som hävdar att bajoranerna färdades hela vägen till Cardassien, långt innan folket där börjat med interstellära rymdfärder (en legenden som cardassierna förstås alltid avfärdat som en saga och fantasi – ett led i deras ständiga nedvärderande av Bajor och dess kultur).

Till skägget, hemmabygget och historievurmandet kan vi också lägga ett fall av “mitt barn är vuxet”-ångest. Siskos son Jake är nämligen till en början inte alls entusiastisk vid tanken att hänga med farsan i ett pyttelitet solsegelfartyg med primitiv toalett och snåla matransoner. Till sist tar dock Jake sitt ansvar som ensambarn och följer med pappan. Tanken är att han där  ute, under rymdresan, ska släppa bomben: att han fått ett stipendium till en författarutbildning på Jorden.

Givetvis knäcker Sisko lite av misstag gåtan med hur en sub-warp-farkost kunde ta sig mellan Bajor och Cardassien på extremt kort tid (det löstes med hjälp av en ström takyonpartiklar, tror jag), far och son bondar och blir superbästisar och Cardassierna tar emot Siskos skepp i Cardassien med fyrverkerier OCH offentliggörandet av lämningar av ett antikt bajoranskt skepp som man hittat typ samma dag (tveksamt) och som också bevisar sanningshalten i myterna om bajoranernas resor. En lite väl gullig upplösning, kanske. Och nästan lika rart är det i det här avsnittets lite småtrista b-handling.

ds9 explorers 2För på rymdstationen Deep Space 9 blir Bashir uppraggad av en bystig bajoransk brutta som simulerar sjuk för att få lite ensamtid med doktorn (host, host). Bashir tappar dock fokus när han får höra att hans nemesis från läkarutbildningen, Elizabeth Lense, är på väg till stationen. Hon var den som blev bäst i årskullen på läkarutbildningen, ett nederlag som tvåan Bashir aldrig kunnat smälta. När de bägge – efter många om och men – till sist möts så visar det sig förstås att Bashir har ett roligare och bättre liv än Lense – trots att hon fick det som på pappret är toppjobbet. Hon är dessutom supernajs och ödmjuk och inte alls det elitistiska pluggmonster som han alltid trott.

ds 9explorers 4Det här är ett rätt rart, om än lite stillsamt, avsnitt. Allt slutar väl, alla konflikter går att lösa och den bajoranska rymdfararhistorien får sin rättmätiga upprättelse. Men är det inte lite väl mysig stämning med tanke på förra avsnittets dramatiska slut? Är det här verkligen rätt tillfälle för Sisko att ta tjänstledigt för att testa en antik rymdskeppsmodell? Borde inte han istället mobilisera inför den kommande attacken från andra sidan maskhålet? De här självständiga avsnitten blir väldigt märkliga när de inte alls tar hänsyn till det som händer i tidigare delar.

Bland mina röriga anteckningar om det här avsnittet hittar jag förresten en positiv notering om det queera i att Jadzia Dax sitter och pratar om sina erfarenheter som far. Däremot är jag betydligt mer negativ inställd till scenen där Alexander Siddig försöker spela en full Bashir. Med betoning på försöker. Skämdes i tv-soffan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 377 tv-avsnitt.

VOY: Faces. Det där de organstjälande vidierna gör två stycken genetiskt rensade B’elanna.

voy faces 5

Så är de tillbaka, organtjuvarna från Phage. Men de här gången lite mer aggressiva i sina försök att lindra och bota den märkliga sjukdomen som de lider av – kallad just Phage – den som löser upp både deras genetiska kod och deras kroppsdelar. I Faces har Paris, B’Elanna och Pete Durst (en ny bekantskap i besättningen sedan förra avsnittet) blivit fångade i det som i praktiken är Vidiernas mänskliga reservdelslager – fångar som de plockar organ ifrån för att kunna överleva. Men det stannar inte där.

voy faces 3Den vidianske vetenskapsmannen Sulan försöker skapa ett botemedel för sjukdomen genom att hitta en ras i galaxen som är immun mot Phage. Och han tänker testa sig fram, en art i taget. B’Elannas klingonska genuppsättning intresserar honom så pass mycket att han vill testa den utan att de blandats med hennes mänskliga arvsmassa. Så han gör liksom en genetisk rensning och splittar B’Elanna i två – en pure Klingon och en helt och hållet människa (exakt hur denna bisarra operation går till komplicerar man inte handlingen med).

Man kan väl säga att det här avsnittet ett ganska tillkrånglat sätt att försöka gestalta en berättelse om mellanförskap. B’elanna är, precis som Spock före henne, en person med de genetiska rötterna i två vitt skilda rymdfolk. I Faces börjar man nu äntligen fördjupa hennes rollfigur och berätta back storyn. Det känns lite extra svårt att skriva det här blogginlägget, eftersom texten hela tiden riskerar att spåra ur i något som mest låter som rasbiologi. Men så är ju också Star Trek en serie som till stor del bygger på att olika folk ute i rymden har vitt skilda egenskaper – om än med en slutsats om att alla kan samarbeta och förstå varandra om man verkligen försöker. Och mitt i all den där fixeringen vid raser så ska man inte heller glömma att Star Trek antagligen också är en av de första tv-serier som tidigt började skildra mellanförskap – om än i rymden.

voy facesMen B’Elannas historia hamnar tyvärr lite i bakgrunden här. Det som fascinerar mest är “galne professorn” Sulan. Det spelar ingen roll om hans ansikte och kropp håller på att falla isär – han har ändå tid och ork att bli lite småkåt på de kvinnor han använder som försöksdjur i sin forskning. Efter att han smittat klingon-B’Elanna med phage för att se hur hennes kropp reagerar så följer ett märkligt sexuellt förspel. Klingon-B’Elanna, fortfarande fastspänd i sin sjukhussäng, anspelar på de klingonska kvinnornas sexuella aptit för att bli frisläppt. Sulan nappar, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt. Istället för att låsa upp hennes bojor, bestämmer han sig för att kosmetisk kirurgi är det bästa sättet att göra henne mindre äcklad av hans utseende. I det här fallet betyder det att han transplanterar Voyager-besättningsmannen Peter Dursts ansikte på sitt eget. Så väldigt När lammen tystnar. Och så väldigt äckligt. Fantastiskt äckligt, faktiskt.

voy faces 2Det är synd att man liksom inte hinner gå ännu mer gore i det här avsnittet. Som så ofta när man testar lite bisarra grejor i Star Trek, så hastar man över dem lite för snabbt. Kanske för att upphovspersonerna inte hade ambitionerna att göra en skräckfilm. Istället ger man ordentligt med tid åt den lite mer uppfostrande delen av manuset. Den där de två B’Elannorna tillsammans lyckas iscensätta ett rymningsförsök – genom att samarbeta. De blir smartare tillsammans. Och väl tillbaka på Voyager får människo-B’Elanna veta att hon behöver sina klingonska gener för att kroppen ska fungera. Bara så ingen ska missa poängen.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Dödsmasken är förstås den enskilda höjdpunkten, men gillar också när bifigurerna får lite mer kött på benen. Plus alltid väldigt mycket för att man plockar upp en intrigtråd från tidigare i serien och fortsätter att utveckla den. Så det blir bra med betyg, här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 14/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 376 tv-avsnitt. Det här var för övrigt halvvägsmärket i produktionen av tv-avsnitt av Star Trek, innan Discovery kom och rörde till allting. 

 

 

DS9: The Die is Cast (del 2 av 2). Det där Jem’Hadar spöar skiten ur cardassier/romulan-myteristerna.

ds9 the die is cast

Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).

Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.

ds9 the die is cast 2För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.

ds9 the die is cast 3Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag.  Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är  att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.

ds9 the die is cast 4För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.

Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.

BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?

Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik  med personlig utveckling för rollfigurerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.

 

 

 

VOY: Cathexis. Det med hjärnätande aliens och Chakotays fritt svävande medvetande.

voy cathexis 3

Alltså, höll på att smälla av när det här avsnittet började. ETT HOLODÄCKAVSNITT TILL! DIREKT EFTER DET FÖRRA???? Lyckligtvis var det fråga om en falsk öppning – något jag tycker mig ana som en liten trend i både Voyager och Deep Space Nine. Inledningarna är ett villospår. Mer eller mindre lur som får oss att tro att avsnittet ska handla om något helt annat än vad som egentligen är temat.

voy cathexisVi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.

voy cathexis 4Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.

voy cathexis 2Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.

Sedan måste man ju bara älska ett avsnitt som har en replik som:

TORRES: I think I was just taken over by the alien. One second I was working the plasma relays and the next thing I knew, I was ejecting the warp core.

Råkade liksom bara skjuta ut den. Måste ha varit besatt. Förväntade mig att nästa grej Torres frågar om är när det blir fika. Så odramatiskt lät det, liksom

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 13/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 374 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

DS9: Improbable Cause (del 1 av två). Det med attentatet mot Garak och den obsidiska ordens myteri.

ds9 improbable 2

Var lite i valet och kvalet om jag skulle skriva om det här dubbelavsnittet i en eller två bloggposter. Avsnitten sändes ju med en veckas mellanrum på amerikansk tv, men känns samtidigt som om de hänger ihop på ett smart sätt, långsam start och actionfylld fortsättning. Sen läser man på lite och inser att man kom på det där andra avsnittet lite på vägen, så att de inte ens är inspelade i följd. Att det ens blev några hyfsade avsnitt med det höga inspelningstempot är faktiskt lite otroligt.

Först ut av de två är i varje fall det lite småtrista avsnittet, Improbable Cause, som ganska länge tycks vara ytterligare ett i raden av variationer på temat”Odo leker detektiv”. Men så visar det sig att det där bombdådet som inträffar i skräddaren/cardassiern/hemlige agenten Garaks butik (utan att han blir allvarligt skadad) hänger ihop med betydligt större saker. Händelser som kan avgöra hela alfakvadrantens framtid, faktiskt.

ds9 improbable causeAtt det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp.  Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska obsidiska orden plötsligt dött. Och när en orolig Garak (som man ju anat också varit agent) försöker ta kontakt med sin gamla chef inom samma orden, Enebran Tain, så verkar han ha blivit bortförd. Men det är han förstås inte. Tvärtom är allt som hänt – inklusive det planerade mordförsöket på Garak – Tains verk (explosionen i skrädderiet arrangerade dock Garak själv, för att få säkerhetschefen Odo att börja undersöka hotbilden mot honom).

ds9 improbable 4Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten Tal Shiar. Tillsammans ska de angripa Grundarna – de varelser av Odos ras som styr och ställer i  Dominion-imperiet. De gör det på eget bevåg, utan att fråga respektive regering, övertygade om att det enda rätta är att gå till attack först, och inte sitta och vänta på att Grundarna och deras hejdukar Jem’Hadar ska komma genom maskhålet med en attackstyrka.

Ja, den där summeringen kanske inte var den allra mest glasklara jag skrivit, och det beror förstås på att avsnittet också är ganska snårigt. Här väljer nämligen producenterna att plocka upp en rad tappade och gamla intrigtrådar. Som vad som egentligen är på gång på andra sidan maskhålet – något vi som tittar fått undra sedan säsongens två första delar, dubbelavsnittet The Search.

Men man kopplar också ihop andra ledtrådar som strötts ut i serien tidigare, hintar om den obsidiska ordens allt mer självständiga hållning till ledarna i det cardassiska riket – och Enebran Tain, förstås.

katy perryFör här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både varm och kall, samtidigt.

DS9 och kulturkritiken

Och så får vi äntligen lite mer kulturorientering. Den här gången är det Garak som i avsnittets början recenserar Shakespeares Julius Caesar när han käkar med Bashir:

GARAK: But I’m sorry, Doctor, I just don’t see the value of this man’s work.
BASHIR: Garak, Shakespeare is one of the giants of human literature.
GARAK: I knew Brutus was going to kill Caesar in the first act, but Caesar didn’t figure it out until the knife is in his back.
BASHIR: That’s what makes it a tragedy. Caesar couldn’t conceive that his best friend would plot to kill him.
GARAK: Tragedy is not the word I’d use. Farce would be more appropriate. Supposedly, this man is supposed to be the leader of a great empire, a brilliant military tactician, and yet he can’t see what’s going on under his own nose.

Också roligt att romulanernas kostymer dissas i det här avsnittet, en åsikt som tydligen delades av producenten Ron Moore. Det är därför som de romulanska Tal Shiar-medlemmarna har nya uniformer i de här avsnitten. Jag som alltid älskat romulanernas outfits.

En bra upptakt, det här. Gillar att det hela börjar som ett dussinavsnitt men sedan visar sig vara något helt annat. Och, framför allt, äntligen ett sånt där nyckelavsnitt som leder historien och intrigen vidare i Deep Space Nine. Det har varit lite väl mycket utflykter in i personers hjärnor och spegeluniversum i de senaste avsnitten.

Tyvärr kommer det efter det här att bli väldigt svårt att se ett vanligt “mysterieavsnitt” – allt som inte omfattar en komplott mellan minst två säkerhetstjänster samt en attack på en övermäktig motståndare kommer att kännas som en besvikelse.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 372 tv-avsnitt.