DIS: Into the Forest i go. Det med de 133 spordriftshoppen och slutet för sarkofagskeppet.

Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery.  Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.

Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.

Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.

Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel

…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.

Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.

Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.

Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:

Tylers hemlighet

Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!

Slutet för domedagsskeppet

Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou.  Snyggt.

Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…

Stamets, spordriften och ett alternativt universum? 

Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.

Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.