DIS: Despite yourself. Det där Discovery strandar i spegeluniversumet.

dis despite new take 6

NEJ!! INTE REDAN!!! VÄNTA LITE!!!!

Jo, det där tillåtande humöret som jag hade när jag skrev förra blogginlägget har tydligen redan försvunnit. Att man redan i det tionde avsnittet av en ny Star Trek-serie kastar in intrigen i det nostalgidoftande spegeluniversumet, det kändes en smula för tidigt. Jag som trodde att parallella universum var något man tog till när alla andra idéer och möjligheter redan var utforskade. Men jag hade tydligen fel. Producenterna har varit SUPERSUGNA på det här från start (efter att ha sett After Trek inser jag dock att jag ändå ska vara glad över att producenterna inte drog igång den här intrigen redan i avsnitt fem som man hade tänkt).

Själv tycker jag att det känns alldeles för tidigt. Jag är fortfarande lite uthungrad efter fler detaljer om Discoverys universum, men måste nu istället lära känna ett parallelluniversum där allt är tvärtemot från det jag nätt och jämnt hunnit vänja mig vid. För här är federationen alltså utbytt mot ett terraimperium, och människorna är onda och blodtörstiga. Resten av galaxens folk och raser har (om än motvilligt) bildat en allians för att försöka göra motstånd mot fascisterna från Jorden.

Idén är alltså hämtat från originalserien och avsnittet Mirror, mirror. Men även till exempel Deep Space Nine har pysslat med det här konceptet, av deras spegeluniversumsavsnitt har jag bara hunnit se Crossover så här långt. Min egna teori om varför man introducerar spegeluniversumet så här tidigt i serien är nog ändå den hårda konkurrensen i dagens tv-värld. Man kan helt enkelt inte vänta med en sån här godbit i hopp om att serien ska få flera säsonger på sig att hitta sin form. För att ens kunna överleva sin första säsong måste man ge allt – om det så innebär att man måste slicka hardcoretrekkers upp i brygga för att göra dem tillfredsställda. För det är lite så det känns som om de gör i och med det här avsnittet.

För mig försvinner dock mycket av det jag gillade med Discovery i och med det här –– den nya, realistiska och lite smutsiga känslan som fanns i de första avsnitten. Jag tycker att spegeluniversumen känns så pass långsökta att det blir till mer saga än SF av alltihopa. jag menar, oavsett hur många alternativa verkligheter det finns därute känns det ju en aning krystat att så många personer befinner sig på exakt samma plats i världen trots att allt omkring dem är tvärto.  Okej, jag kanske ska stoppa mig själv där. Vill inte bli en sån där som diskuterar trovärdighet i en science fiction-serie….dessutom anar jag att det finns en del andra spegelunversumsreferenser i de Star Trek-avsnitt jag fortfarande inte sett.

För säkerhets skull kommenterar man ändå allt det orimliga med fenomenet i det här avsnittet, när Lorca börjar dilla om det är ett bevis på att ödet existerar, när samma personer finner varandra oavsett viket universum man befinner sig i. Själv tycker jag inte att det räcker till för att förklara idiotiska detaljer som att Burnham har samma säkerhetskod till sina rum i bägge universumen. Vi får se om min aversion går över så småningom.

Mycket av det här avsnittet gick annars förstås åt till att försöka förstå ordningen i det nya parallella universumet. Och att försöka hitta på ett snabbt sätt att ta sig tillbaka till sitt gamla universum –– man lyckade förstås inte skicka över datan om klingonernas osynlighetssköld innan man försvann in i parallellvärlden. Så nu hänger liksom Federationens överlevnad på att man tar sig tillbaka snabbt som attan.

Annars var väl de mer dramatiska höjdpunkterna i det här avsnittet som följer:

dis despite yourself 3Hatbrott på Discovery

Stamets är fortfarande helt borta, en bruten och sinnesförvirrad man efter att ha gjort typ en miljon hopp med Discovery på en liten stund. Så han kan inte få tillbaka Enterprise till rätt universum. Frågan är om han är änkling när han vaknar till liv. Ett avsnitt efter den första bögkyssen i Star Treks historia i förra avsnittet så mördas Culber. Eller?

After Trek-avsnittet som här ihop med “Despite yourself” var liksom fullt av mer eller mindre uttalade löften om att den homosexuella kärlekshistorien ombord på Discovery inte är över. Och även om det känns lite betryggande, så blir jag ändå irriterad och överväger att sluta se på After Trek helt och hållet. Det är för många spoilers i det programmet. Men kanske var man rädda för en liknande backlash som serien The 100 utsattes för när man lät en lesbisk partner till huvudpersonen dö i serien.

Återstår att se vad Stamets förvirrade replik “Stay out of the palace!” betyder.

 

dis despite 2

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler fördjupas och kompliceras

Jo, kärlekshistorien flyter ju på. Men man kan ju tänka sig att Burnham inte blir lika överförtjust när hon inser att:

Tyler inte finns. Utan är en förklädd klingon – jo, vi vet nog vem också. För nu kan det väl inte vara någon annan än Voq. Om inte han åkt i förväg till något annat parallellt universum.

Att Tyler vred nacken av dr Culber.

Att Tyler träffar L’Rell på egen hand, och att hon försöker kickstarta hans klingonska sida genom olika kommandon, som efter en hypnos. Kommandon som inte riktigt fungerar.

Det hon däremot vet att Tylers PTSD gör sig påmind, men hon berättar inte det för någon av sina överordnade eller kollegor. Så himla medberoende gjort. Finns det inget av hennes Vulcanska superlogiska sida kvar längre?

dis despite yourself

Spegelvärlden

Eftersom spegeluniversumets Discovery har bytt plats med “vår” version av skeppet så är det också äntligen maskeraddags. Alla måste klä ut sig till och uppföra sig som sin dubbelångare i spegeluniversumet.  Och det är förstås här som manusförfattarna har haft riktigt kul. Som att det är lite hispiga Tillys alter ego som är kapten på Discovery, under namnet Killy – också känd som dräparen vid Sorna Prime och häxan från Wurna Minor. Eller när kapten Lorca ska låtsas vara teknikchef i ett samtal med ett av Terraimperiets skepp, och pratar lika bred skotska som Scotty från originalserien.

Lorcas alter ego är förresten efterlyst och försvunnen, efter att ha försökt sätta igång en kupp mot kejsaren. Och Burnham är försvunnen och antas vara död. Så när de bägge tar sig ombord på Spegel-Shenzou så tar Burnham över som kapten igen, medan de låtsas att Lorca är hennes fånge. Vilket innebär att han får tillbringa dagarna på Shenzou i ett mysigt tortyrbås.

Lönnmord och konspirationer verkar å andra sidan vara en vanlig karriärsväg inom Terraimperiet, så kanske är inte Lorcas brott så allvarligt — hela systemet låter dock mer som klingoner än Federationen. Och mycket riktigt, Burnham måste döda sin efterträdare på Shenzou för att få sitt jobb tillbaka -– i en riktigt snygg hissfajt, faktiskt.

Jag har sett det här avsnittet två gånger, den andra kunde jag faktiskt koppla bort en del av min nörd-rage, och började plötsligt uppskatta det här avsnittet. Jättemycket. Det  finns trots allt många snygga och roliga grejer här. Men en sak som jag tänkte mer på under andra tittningen var ju att spegeluniversumet tvingar Burnham att nytt konfronteras med det som hände ombord på Shenzou, när hon nu träffar alla sina gamla kollegors spegelversioner. I stort sett alla döda i “vår” version av tillvaron.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 10/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 363 tv-avsnitt.

DIS: Into the Forest i go. Det med de 133 spordriftshoppen och slutet för sarkofagskeppet.

dis into the forest 5

Jag är en mycket gladare person nu, än vad jag var då. Det var känslan jag fick när jag kollade igenom mina tidigare inlägg om Star Trek: Discovery.  Oavsett om jag gav höga betyg eller inte, så känns det som om jag var lite gnällig. Det känns lite mer avslappnat att se på säsongen när den är avslappnad, faktiskt.

Vi får väl se hur länge min nyfunna glädje håller i sig när jag nu återupptar Star Trek-tittandet och -bloggandet. Hur som helst, så var det nog bra att ta en ordentlig paus från Star Trek-universumet. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min förmåga att ducka detaljer om vad som egentligen hände under säsongens kvarvarande avsnitt. Är ett proffs på det där, att missa information, tydligen.

Min mer tillåtande känsla när jag såg det här avsnittet kan ju också ha att göra med att höstterminsfinalen av Discovery faktiskt är riktigt bra. Så bra att den nästan kan ses helt fristående från resten av serien (jag såg avsnittet med en Star Trek-virgin — så jag vet att det stämmer). Så tydliga är konflikterna, så pedagogiskt är upplägget i det här avsnittet. För en gångs skull så avslutas faktiskt avsnittet med en känsla av closure . Eller, förlåt, just innan avsnittet avslutas infinner sig en känsla av closure.. Sen är det kaos igen. Underbart.

Gåtan bakom klingonernas osynlighetsmantel

…är det som är intrigmotorn i det här avsnittet. I kampen för att kunna knäcka den är kapten Lorca beredd att offra de flesta av sin besättning (den enda han tvekar inför är Burnham, men det är nog mest för att hon känns som en lite för självständig och envis person för att våga skicka iväg på ett viktigt uppdrag). Det där konstiga talet som han håller, om att man måste ta en fajt för att undsätta de stackars invånarna på Pahvo känns ju däremot som fejk. Det där plötsliga idealistiska draget var förstås inte äkta (han har dessutom inget problem med att lämna dem åt sitt öde i slutet av avsnittet). Vad Lorca är ute efter är en fet trofé att ta hem till Federationen så att de inte ska ta Discoery ifrån honom.

Att sedan planen för att kunna knäcka koden för klingonernas osynlighetsmanteln är i stort sett orimlig verkar inte bekymra honom jättemycket.

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler

…kan vi väl kalla mer än ett faktum efter det här avsnittet. Även om de två verkar ha en jättekonstig syn på vad romantik är. I det här fallet lyckas de tjata sig till att de ska få åka på ännu en expedition tillsammans, men kanske kan man räkna även ett självmordsuppdrag som ett sätt att komma bort från vardagen på Discovery. Den här gången går deras expedition till Klingonernas sarkofagskepp (det som Burnham upptäckte i seriens pilot). Men det som börjar som actionromantik slutar med att Tyler måste erkänna sitt förflutna som L’Rells sexslav. Så brukar ju inte smekmånadsresor sluta på film och tv.

Några tankar bara kring detta helt livsfarliga uppdrag: 1. Om man nu ska sätta ut sändare på ett Klingon-rymdskepp, är det då klokt att använda sig av maskiner som har en inbyggd röst som berättar att sändningen är igång, eller för den delen, utrustade med pulserande ljus? Finns det inget stealth mode? 2. Det här med att Burnham inte vill lämna någon kvar på klingonernas skepp, tror hon fortfarande att det finns en mikroskopisk chans att hennes gamla kapten finns kvar på skeppet? Att hon hittar en utslagen amiral Cornwell är däremot ett snyggt sätt att knyta ihop bihandlingar.

Hur som helst, det här känns som avsnittet där Burnham slutligen når någon form av superhjältestatus för mig. Det verkar inte finnas någonting som hon inte kan…förutom förstå vad som är:

Tylers hemlighet

dis into the forest 4Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!

Slutet för domedagsskeppet

dis into the forest 2Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou.  Snyggt.

Men givetvis kunde man låta den här storylinen gå mot sitt slut eftersom man nu tog sig in i något ännu mer spännande…

Stamets, spordriften och ett alternativt universum? 

dis into the forest 3Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.

Som helhet är det här ett riktigt bra avsnitt. Mycket står på spel, hela tiden . Vill ändå bara nämna en av mina favoritscener, den där skeppsläkaren Culber måste se sin älskade Stamets nästan gå under medan han gör 133 hopp med spordriften. För att sedan färlora honom under det sista hoppet. Hjärtskärande!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 9/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 362 tv-avsnitt.