Så var Star Trek: Discovery tillbaka i toppklass igen. Och det här avsnittet innehöll väldigt mycket av det jag tycker om: tortyr, bögar och björndjur!
Klingonterror, “välj din smärta” och tortyrinslag
Det känns ändå bra att serien nu fortsätter att trappa upp Klingonterrorn på flera fronter. När kapten Lorca blir tillfångatagen av klingonerna i det här avsnittet så är det långt ifrån någon slump. Klingonernas underrättelsetjänst (eller eventuellt deras tortyrdivision) har tagit fram så pass mycket information att de vet allt om vem han är. TIll och med att det är han som bossar över det mystiska Federationsskepp som förorsakat klingonerna stora förluster, när det överraskande dyker upp och sedan försvinner spårlöst.
För att ta reda på lite mer så kör de lite specialdesignad tortyr, väl anpassad efter kapten Lorcas svagheter. De riktar helt enkelt några strålkastare mot hans ljuskänsliga ögon, en skada som vi här får reda på förorsakades när han sprängt hela sitt förra skepp i luften — en desperat åtgärd för att besättningen inte skulle bli tillfångatagna och i sin tur utsättas för klingonsk tortyr och misshandel. För att aldrig glömma bort den vidrigheten så vägrar han att operera sina ögon så de kan bli friska, istället blir hans krassliga ögon en ständig påminnelse om det han gjort. (det här ÄR en mörk serie! På riktigt!) Däremot tycker jag att han trots allt verkade märkligt pigg efter all den där ögontortyren. Lite skumt.
Harry Mudd är tillbaka. Eller förbaka. Eller, Harry gör debut, så här femtio år efter sin debut.
Harry Mudd är en ganska unik figur i Star Trek-universumet, på en gång jovial och ondskefull. Han är också en av de få rollfigurerna från originalserien som återkommer flera gånger, till och med i den animerade serien. Mudd dök först upp (om man går efter den ordning som avsnitten visats) i kosmetikkritiska Mudd’s Women, gjorde sedan ett återbesök som Lilla Fridolf-liknande figur i I, Mudd och sedan slutligen i tecknad form. (äntligen får jag lite nytta av alla dessa bloginlägg jag skrivit de senaste åren). Men om vi istället går efter seriens kronologi är det här förstås Mudds allra första framträdande i Star Trek-universumet (det blir ju så när man gör en prequel). Och, inte helt oväntat är den här inkarnationen av Mudd betydligt mörkare och ännu mer beräknande än tidigare.
Här dyker Mudd upp som cellkamrat till Lorca och den nya förmågan Tyler på ett klingonskepp. Tyler introduceras i serien här, efter att ha tagits till fånga på ett annat Federationsskepp). Givetvis förråder Mudd båda sina nya vänner och lämnar information om dem till klingonerna. Än än gång känns det som att man lyckats uppdatera Mudd på ett mycket bra sätt. Extra pluspoäng för den här “välj din smärta”-grejen, att en person i fångenskap hos Klingonerna kan låta någon annan misshandlas i sitt ställe.
Veckans Tribble-teori.
Tribble-spottingen i Star Trek: Discovery har skapat visst uppståndelse inom Star Trek-communityn. Det kan inte vara så enkelt att det bara är en tribute till de gamla avsnitten, det måste betyda något mer, tycker man. Nu har olika teorier börjat dra igång på nätet. kring förekomsten av tribblar på Discovery, framför allt då kring deras förmåga att känna igen och varna för klingoner. Framför allt är det den nya rollfiguren, Tyler, som väcker viss misstänksamhet. Som jag skrev ovan så är han alltså är den tredje fången i cellen, tillsammans med Lorca och Mudd, och har tydligen dessutom varit den klingonska kvinnliga kaptenens sexslav under sin fångenskap. Men samtidigt som Tyler gjorde entré i serien så har också federationens ärkefiende, klingonen Voq, varit helt osynlig i hela det här avsnittet.
Så nu undrar folk om det finns ett samband, om Tyler och Vuq kanske kan vara samma person. Eller är Voqs frånvaro i serien en tillfällighet? Ett villospår? I vilket fall, känner ens Federationen till att tribblarna är galaxens bästa klingondetektorer?
Djurens rätt-aktivism
I en serie där befälen gång på gång upprepar att det är krig, där fienden torterar och misshandlar samtidigt som Federationens principer börjar naggas i kanten, då känns det i varje fall skönt att man ombord på Discovery till slut inser att man måste vara snäll mot björndjur. Som att till exempel låta en människa ta dess plats i navigationssystemet, och sen släppa fri krypet i galaxen. Hoppas hen kommer tillbaka snart igen!
Bögar borstar tänder ihop
Och så outades då äntligen Stamets och Culbers förhållande ombord på Discovery. Ja, för oss tittare alltså, på skeppet verkar det där var ett non-issue. Och vad kan man säga, det verkar finnas en hel del tough love mellan forskningschefen och läkaren ombord, men de är ändå så fina tillsammans. Exakt vad symbolanalysen blir av att de två står och borstar tänderna ihop under den där scenen är jag inte helt säker på. Ibland är kanske en tandborste bara en tandborste? Men att man inte ens har eltandborstar i framtiden är förstås lite av en besvikelse, även om jag förstår att man eventuellt valt bort den tekniken av ljudtekniska skäl… (uppdatering: Där ser man vad som händer när man försöker ta hem några billiga poäng, men samtidigt bloggar några dagar efter att man sett ett avsnitt. Jag skyller att jag var så fixerad vid de sexuella undertonerna att jag inte ens förstod att det faktiskt var någon form av mekanik som gjorde rent tänderna, samt att det faktiskt till och med hörs ett ljud när man gör det. Dock vidhåller jag att jag ÄNDÅ blir lite besviken på att tandborstar inte ser helt annorlunda ut i framtiden. Faktiskt. Lite mer formutveckling hade jag faktiskt hoppats på). Däremot vill jag gärna köpa på mig en Star Fleet-pyjamas ganska snart!
I övrigt: Michaels roll som sanningssägare förstärktes ytterligare, när det visade sig att hon hade rätt om björndjuret, neurotiske Saru kommer undan som vikarierande chef för Discovery med blotta förskräckelsen (men nu börjar jag i varje fall vänja mig vid att det kommer ut saker från huvudet på honom när han vädrar fara) och så ska det förstås bli spännande att se vem som tar björndjurets plats nästa gång det är dags för ett hopp genom rymden.
Som helhet: Ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det lyckas med att blanda ultravåld med omsorg om djur. Här fanns både det känsokalla och varma representerat, säväl ultravåld som humanism. Fortfarande lite förbluffad varje gång jag inser att den här serien så här långt faktiskt inte är en besvikelse, utan levererar på en riktigt hög nivå.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 5 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 358 tv-avsnitt.
Nä men det är ju inga vanliga tandborstar det där. De drar ju bara skaftet lite vid tänderna, de borstar ju inget. Man har kanske uppfunnit ljudlösa eltandborstar i framtiden. Eller så har de “sonic”- tandborstar precis som de har sonic showers.
Kände med instinktivt att det var något skumt med den nye killen som följde med från fängelset, kanske en (ofrivillig?) spion. Skulle dock kännas lite väl billigt om de bara upprepar grejen från The trubble with tribbles och låta en tribble avslöja honom som klingon. Eller… Så gör de det genom en scen där han säger att han är allergisk eller liknande, vilket då blir en scen som avslöjar det för oss tittare (som kan vår trek) men inte för seriens karaktärer som saknar den kunskapen?
Gillade att inte allt fokus var på Burnham i det här avsnittet. Har stört mig lite på att det hittills varit en så tydlig huvudperson i den här serien, nu fick man mer om Lorca i alla fall.
Men det märkliga i det här avsnittet var ju de allra sista sekunderna, det med spegelbilden som stannade kvar. VAD handlade det om?!
Ja, du har ju förstås rätt. Skäms en hel del nu. Fick ju gå tillbaka och kolla lite närmare. Däremot har jag fortfarande inte sett det senaste avsnittet, så jag väntar med mina teorier om den fördröjda spegelbilden tills jag är ifatt. För att inte öka på min förnedring ytterligare.