DIS: The Butcher’s Knife Cares Not for the Lamb’s Cry. Det om björndjuret som rymdskeppsnavigator.

Okej. Det här känns som det första “normala” avsnittet av Star Trek: Discovery. Som jag skrivit tidigare så känns det som om den här serien har haft två piloter (både det första dubbelavsnittet och avsnitt tre), men nu, till sist, är vi inne i vardagen. Slitet och gnetandet med att få den här serien att flyta hela säsongen. Ett avsnitt i mängden. Och visst var det en hel del transportsträcka i det här avsnittet? Händelser i intrigen som funkar för den långa handlingsbågen, men som inte är sådär superspännande just nu? Här är i varje fall några saker jag tänkte påt:

Mysteriet med björndjuret. 

Men alltså, finns det något gulligare än björndjur? Eller trögkrypare, som de också kallas. Vem har inte suttit och tjusats av bilderna av de där små, mikroskopiska krypen som liksom ser ut som levande dammsugarpåsar. Fast med klor. Det är förstås inget mindre än genialiskt att låta det här oerhört tåliga och uthålliga millimeterstora djuret förstoras några miljoner gånger och sedan introduceras som en livsfarlig mördarmaskin i förra avsnittet. Sedan dess har ju djuret hållits i fångenskap på Discovery, där det förstås bara är vår hjälte Michael som lyckas förstå sig på arten. Ja, trots att björndjuret skriker och plågas när det används som spornavigatör på Discovery (det här avsnittets egentliga höjdpunkt) så är Michael den enda som inser att den jättestora trögkryparen verkar må dåligt. Hennes roll som den enda som ser saker som de faktiskt är börjar redan kännas en smula förutsägbar.

Klingonernas maktkamp

Och på tal om förutsägbart. Jag är inte helt fascinerad av intrigspåret om Klingonernas interna maktkamp. Det är redan från början ganska svårt att identifiera sig med figurerna med de där jättestora groteska latexmaskerna, men dessutom så förstår jag inte riktigt varför jag ska bry mig om exakt vilken av falangerna inom klingonväldet som hotar att utplåna hela Federationen. Kriget är ju åndå igång.

Och tycker kanske inte heller att klingonhandlingen är sådär jätteoriginell. Såklart att det skulle bli intern maktkamp, liksom. Såklart att det ska smidas en massa ränker bland de olika klanerna. Tanken är antagligen att även klingonerna ska få vara huvudpersoner i den här serien, men för att det ska funka krävs det att något nytt händer med dem. Eller, vänta. Snacket om att käka upp sina fiender var faktiskt ganska makabert. Och så har vi väl inte riktigt koll på vem det egentligen är som leder attacken mot Federationens Dilitiumgruvor? Kanske ska jag bara ha lite tålamod…

Fajten vid dilithiumgruvorna

Det här avsnittets rymdskeppsfajt känns förstås lite tam jämfört med pilotavsnittets rymdslag, den imponerande öppningen av serien ligger tyvärr den här serien i fatet ett slag framöver. Man toppar i varje fall inte den upplevelsen med det här avsnittets rymdstrid. Inte ens gråtande barn i gruvorna som attackerades av klingonerna gjorde det här riktigt spännande eller gripande. Igen, den genomgående känslan i det här avsnittet är att det är en urvattnad version av vad vi sett tidigare.

Bögromansen

Jag har ju väntat GANSKA spänt på att åtminstone få se en glimt av det redan omskrivna bögförhållandet ombord på Discovery. I det här avsnittet fanns det åtminstone en scen där både svampexperten Stamets och läkaren Hugh Culber bägge fanns med. Men om man ska dra några slutsatser från den så är deras förhållande inte särskilt…varmt. Hade jag inte vetat om att de två ska vara ett par i serien, så hade jag nog trott att det var två dödsfiender som möttes där på läkarmottagningen. Men det här med bögandet är uppenbarligen något man tänker dra ut på liiiiite längre. Och en liten varningslampa börjar blinka för att det kanske är ett sånt där bitchigt och elakt bögpar som vi får lära känna ombord på Discovery.

Tribblesförekomsten

En av de saker som gjorde mig allra gladast med förra avnittet (men som jag glömde skriva om) var förstås det faktum att det fanns en tribble i kaptenens rum. Och som alla vet, en tribble kommer sällan ensam. Det här avsnittet var dessvärre helt husdjursfritt. Hoppas på fler tribblar snart. Massor av tribblar, faktiskt.

I övrigt

Ett hyfsat avsnitt som känns lite sämre än det är, på grund av att säsongen verkligen började på en hög nivå. Och av det där utanförskapet som Michael upplevde, och som var så spännande i förra avsnittet, återstår nu mycket lite. Nu är hon plötsligt något av en hjälte igen. Otroligt nyfiken på vilken väg man väljer i de kommande avsnitten för stämningen och maktbalansen ombord.

Betyg: 7/10. 

PS: Till nästa gång ska jag försöka hinna kolla på After Trek-avsnitten, som Kalle Kovács tipsade mig om. Hade helt missat att de också finns på Netflix. Vad har deras algoritm för issues med mig, egentligen?

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 4 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 356 tv-avsnitt.