DS9: Visionary. Det där O’Brien räddar Deep Space 9 genom att hoppa fram och tillbaka i tiden.

Just nu håller det på att gå inflation i Star Trek-avsnitt som handlar om resor i tiden och kortare tidshopp. Av de elva avsnitt jag skrivit om som visades under januari och februari 1995 har fyra innehållit en eller flera tidsförskjutningar. Och de förekommer både i Voyager och Deep Space Nine. Att en tredjedel av avsnitten under den här perioden kretsar kring liknande storylines är ändå anmärkningsvärt, även om varje avsnitt förstås använder sig av tidsresorna på olika sätt.

I det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.

Den självklara invändningen är förstås att det är en himla tur att de flesta av tidshoppen är så pass vältajmade att O’Brien till exempel får se sig själv dö – och inte bara förlflyttas i tiden till när han går på toaletten, eller diskar eller något annat tråkigt. Men om man ska vara helt rättvis så får han ju faktiskt göra en tidsresa två gånger under lite olika förutsättningar för att få reda orsaken till att Deep Space 9 går under.

Från början får vi reda på att tidsresorna beror på att O’Brien utsatts för strålning. Och det är väl ett annat sånt där frågetecken som dyker upp när man ser på det hela i efterhand. Tidshopp och tidsresor håller ju definitivt på att normaliseras i den här serien när läkaren ombord på rymdstationen inte ens blir chockad över att en av hans kollegor reser i tiden ungefär lika ofta som någon byter skjorta.

O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, i slutet av förra säsongen.  Romulanerna är övertygade om att Sisko och de andra håller inne på  information, och vill bland annat ha fler och längre förhör med Odo, eftersom han ju är av samma ras som Dominionimperietts härskare, The Founders –   Grundarna. Romulanerna är helt enkelt sjukt oroade över hela situationen med ett hotfullt Dominionimperium i andra änden av ett maskhål, och tänker inte sitta passivt och vänta på att bli angripna. Vad man än tycker om deras reaktion, så är den ju inte helt ologisk. Federationens passiva inställning är lätt märklig.

Trots mina invändningar i början av det här blogginlägget om risken för upprepningar, så tycker jag att det här vare ett riktigt väl utfört avsnitt. Insatsen i O’Briens tidsresor stegras hela tiden, så att det till sist handlar om både hans personliga och hela stationens överlevnad. Det känns också nästan lite uppfriskande med en fiende som fortsätter att bära sig ondskeullt åt, efter alla dessa fredsavtal som Deep Space Nine kretsat kring på sistone. Jag gillar också att man fortsätter att bygga vidare på den romantiska spänningen mellan Odo och Kira, för att inte tala om det roliga klippet till när Kira blir vansinnig på frågorna från den romulanska delegationen, trots att hon lovat att hålla sig kall och behärskad. Dessutom lyckas man på ett bra sätt koppla ihop intrigen om tidsresorna med Romulanernas skumma planer, samtidigt som Romulanernas motiv kändes ovanligt genomtänkt.

Betyg:9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 350 tv-avsnitt.