VOY: Eye of the Needle. Det med det pyttelilla maskhålet.

Voyager stävar vidare, och såväl kaptenen som besättningen hoppas fortfarande på att ett mirakel liksom bara ska uppstå. Någon magisk lösning som ska uppenbara sig och hjälpa dem att komma hem från Deltakvadranten på ett lite snabbarer sätt än de dryga 70 år som den beräknade resetiden annars är. Så när man upptäcker ett maskhål där ute i deltakvadrantens rymd så måste det förstås undersökas.

Alla förhoppningar till trots så visar det sig vara ett gammalt och litet maskhål, med en diameter på blott 30 centimeter. Drömmen om den snabba trippen hem förbyts nu till en förhoppning om att kunna använda maskhålet för kommunikation, ett sätt att berätta för de där hemma att man fortfarande är vid liv och att man försöker hitta en väg tillbaka. Förhoppningar som förstås bara blir starkare när man får kontakt med ett skepp på andra sidan maskhålet.

Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.

Det här är väl det första avsnittet i Voyager där längtan hem, och saknaden efter de nära och kära som finns på andra sidan galaxen verkligen får komma fram. Bara förhoppningen om att kunna skicka ett meddelande blir till en livlina i det tröstlösa. Så mycket hårdare då för Janeway att tvingas säga nej till en evakuering av Voyager med hänsyn till risken att fucka upp tidslinjen, både i alfa- och deltakvadranten. Ytterligare ett bevis på att hon är beredd att göra oerhörda uppoffringar i sin strävan att följa regelverket och ständigt ta hänsyn till de konsekvenser som hennes handlande kan få.

Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.

Ett väl utfört avsnitt, som mest fokuserar på känslor och längtan. Ska jag hitta på något att klaga på så är det väl att jag tappat all respekt för technobabblet och numera mest fnissar när alla ska använda komplicerade begrepp för att förklara vad de låtsas göra.

Betyg: 9/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 7/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 349 tv-avsnitt.