Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.
I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).
Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.
Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kes, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina krafter. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.
Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.
Ja, det avsnittet kändes inte helt genomtänkt. De återanvänder korta tidshopp många gånger i den här serien, så det är bara att vänja hjärnan vid paradoxerna 😉
Kis utvecklas till en av mina favoritkaraktärer under seriens gång.
Det skrämmer mig lite att du säger så. IIihh. Men kanske lika bra att vara förbereddd 😉
Ja, rörigt. Framförallt hur det hela löste sig och de flyttades tillbaks till skeppet utan att olyckan skett, och alla glömt alltihop. Får jag inte ihop alls.
Stör mig mest på hur de porträtterat kärnkraftsmotståndarna (ja, vad energislaget nu kallas har jag redan glömt). Illvilliga sabotörer som alltså kidnappar ett litet barn som de använder som en slags mänsklig sköld för att ta sig in på kraftverket. Fast det är klart, med tanke på hur illa det bevisligen kan gå med den där energikällan så är kanske drastiska medel legitima i kampen.
Och noterar att Nelix säger nästan ordagrant vad även Vedek Win (visserligen sarkastiskt) sa angående primärdirektivet: “a most enlightened philosophy.”
Så man ska se det lite som en anti-kinasyndromet-markering då? Jag blir lite rädd för att den här serien kommer att vara helt fixerad vid tidshopp nu.