Att åka runt i rymden och plötsligt stöta på någon form av gravitationsfartgupp eller sugas in i ett kraftfält av något slag känns redan lite som Voyagers vanligast förekommande intrigverktyg, och då är jag bara inne på tredje avsnittet i serien. I det här fallet går det inte riktigt att bara försöka accellerera sig ur problemet, eftersom man mottar ett nödanrop av ett annat skepp som ligger och håller på att sugas in i…ja, det är något med en stjärna och kvantumsingularitet, men helt ärligt förstår jag inte riktigt vad det är fråga om. Men det är i varje fall ingen bra grej att dras in i.
Voyager försöker få kontakt med det främmande skeppet och på andra sätt undsätta det, men inget fungerar. Efter ett tag inser man att man egentligen står och tittar på en spegling av sitt eget skepp, och först då inser man också hur illa ute man själv är. Fast hela den här mystiska situationen mynnar egentligen mest ut i en historia om problemen med att få de två besättningarna på Voyager att smälta samman till en. Att det är lite problematiskt, är ju inte så konstigt. I normala fall skulle nog Federationen och Janeway mest av allt ha velat sätta allihopa från Maquisrörelsens skepp i finkan. I det här nya läget så har Janeway istället valt att göra rebellen Chakotay till försteofficer på Voyager. Nu lobbar han i sin tur stenhårt för att även någon annan av hans före detta besättning ska få chefspositioner ombord, framför allt B’elanna Torres. Ett lite vågat val då Torres har svårt att acceptera auktoriteter och kämpar med ett fruktansvärt instabilt humör (något som hon själv skyller på att hennes mamma är klingon). Det är ju inte helt normalt att slå sina arbetskamrater på käften, eller kasta krukor på sina gamla kompisar när man är förbannad.
Maktkampen, motsättningarna och förhandlingarna mellan rebellerna och Federationsbesättningen är det som är det väsentliga innehållet i det här avsnittet. Men det är inte bara problematiskt. I försöken att hitta ett sätt att få loss Voyager från den där avfallskvarnen till kvantumsingularitet så klickar det på allvar mellan kapten Janeway och Torres. De bollar idéer och teorier som värsta radarparet och verkar vara på väg in i en härlig womance. Det innebär till sist att Torres går förbi kön med Federationsmannar och blir utsedd till ny maskinchef. Så blev det ett ganska spännande avsnitt om personalpolitiken ombord, helt enkelt.
Två andra inslag i det här avsnittet är också värda att nämna. Min bredvidläsningsbok Star Trek Voyager Companion är upplagd lite annorlunda än de tidigare Star Trek-böckerna jag läst. Under rubriken Senor readings och Damage report så listar man hela tiden den tekniska statusen ombord. Efter att ha blivit förda till deltakvadranten, fajtats med kazoner och nästan dragits in i en singularitet så är Voyager inte i bästa skick. I det här avsnittets redovisning kan man bland annat läsa att matreplikatorerna ombord fortfarande inte fungerar, och att Torres får som sitt första uppdrag som maskinchef att försöka få igång warpdriften ombord igen. Voyager utspelas inte i The Next Generations perfekta värd, utan man märker av skeppets och besättningens utsatthet. Ensamma på färd i en okänd kvadrant.
Det andra jag noterar är att man i det här avsnittet leker lite med tidsförskjutningar och tidsuppfattning. Att Voyagers besättning får nödropet från skeppet som man så småningom är en spegelbild, innan man ens själv skickat iväg sitt meddelande tyder på en värld där orsak och verkan inte alltid hänger ihop som det brukar. Eftersom jag sett även nästa avsnitt när jag skriver det här, så vet jag att det är ett tema som vi kommer att återkomma väldigt snart till. Det är tydligt att det här är ett ämne som fascinerar upphovspersonerna,
Så, för att summera: en rätt knepig och avancerad grundidé används för att effektivt fördjupa bilden av livet och konflikterna ombord. Trots rätt så mycket technobabble så berättas historien fortfarande med mer stuns och med lite större finess än vad som är brukligt i systerserierna. Jag tappar liksom aldrig koncentrationen eller intresset här. Ja, till och med den ibland förekommande sekundärskammen håller sig borta så här långt.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 3/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 341 tv-avsnitt.
Jag tycker det fina i det här avsnittet är det outtalade, det som liksom är inbakat i själva grundpremissen om den utopiska Federationen. Det blir också en ganska bra sammanfattning av hela Star Trek Voyagers feminism. Hur Torres och Janeway porträtteras.
Det handlar om hur maquismedlemmen får visa att hon är kompetent nog att vara maskinchef, en tuff uppgift på ett rymdskepp befolkat av folk vars uppdrag det varit att jaga dessa rebeller.
Det vi ser, vi barbariska pre-warpmänniskor framför tv-rutorna, är hur en kvinna får kämpa för att bevisa sin kompetens som en auktoritetsperson i en manligt kodad arbetsmiljö. Men kön är aldrig en fråga, inte i denna framtidsvärld. Den manlige konkurrenten om chefsplatsen kan bli sur att bli utkonkurrerad och de två medlemmar vi hör om på slutet som lagt in officiella klagomål om utnämningen kan kanske bli långsinta och bittra, men ingen, ingen någonsin vid något tillfälle kommer någonsin ens tänka tanken att kön är en fråga i sammanhanget. Det finns inte i federationsmedborgarens föreställningsförmåga.
Sant, det måste ju vara ett medvetet val. Att aldrig nämna det där, öht. Att kön inte är ett issue längre. Bra spaning!
Kul att du äntligen kommit till det som jag tror än min favoritserie av Star Trek. Funderar på om jag ska börja titta så smått på boxen som står och väntar i hyllan. Kanske bäst att jag väntar så jag inte drar iväg för långt men vill helst se avsnitten innan jag läser dina analyser. Det var några år sedan nu.
Jag måste säga att jag är glad att jag slipper analysera och skriva om dem utan bara kan ge mig hän. Vissa saker tål ju tyvärr inte att analyseras.
Nej, fast oväntat många lämpar sig för det 😉 Tycker nog dock att Voyager redan känns som en mer modern serie, som inte är lika motsägelsefull och ojämn som de andra. Vi får se om jag fått rätt eller fel intryck, det är ju trots allt sju säsonger kvar, nästan.