Äntligen! Voyager! Som jag längtat! Det femte tv-formatet (ja, jag räknar den animerade serien som ett eget) i Star Trek-familjen kan börja!
Det här är väl den serie i Star Trek-franchisen jag sett flest avsnitt av, förutom originalserien. Men till skillnad från originalserien så såg jag den här så pass sent i livet att jag faktiskt minns något mer än lösryckta fragment. Trodde jag i varje fall. För när jag nu ser Voyagers pilot så inser jag att jag egentligen aldrig riktigt förstått hur det hela hängde ihop på det där stora rymdskeppet. Och till min stora förvåning hur jag genast börjar tycka om rollfigurer som jag brukade avsky (ja, jag pratar om Neelix).
Men det allra starkaste intrycket efter dubbelavsnittspiloten The Caretaker är den enorma klasskillnaden. Det är som att Voyager spelar i en helt annan division än sina föregångare, förutom kanske originalserien. Här finns ett noga genomtänkt persongalleri, som ger plats för både utopisk idealism och konflikter mellan huvudpersonerna, samt en helt ny outforskad del av galaxen för våra nya hjältar att ta sig an och utforska.
För i och med starten av Voyager så görs det ju någon form av uppdelning mellan de olika serierna som vid den här tiden går parallellt på olika, konkurrerande, tv-kanaler. Deep Space Nine får ärva hela det gamla Star Trek-universumet: fiender, konflikter, politiska motsättningar och Federationspolitiken. Medan Voyager ganska raskt i det första avsnittet dras in i en mystisk kosmisk våg och hamnar i deltakvadranten, 70 000 ljusår från det man kallar hem. Och medan jag från början tänkte att det var Deep Space Nine som fått den bästa dealen här, så inser jag redan efter piloten av Voyager att det är precis tvärtom. Manusförfattarna till Voyager har nu full frihet att kasta sig ut i en ny del av galaxen, och verkligen dra dit ingen människa någonsin varit tidigare.
Men, precis som i piloten till The Next Generation så möter Voyager i det allra första avsnittet en varelse med större makt än de ens kunnat föreställa sig: The Caretaker, det mystiska väsen som transporterat skeppet till deras del av galaxen, och som försöker gottgöra för invånarna på planeten Ocampa att han sabbat hela deras atmosfär. Nu kidnappar han skepp från alfakvadranten för att hitta en ras han kan fortplanta sig med. För The Caretaker är gammal, trött och döende, och snart måste han lämna Ocampas befolkning utan beskydd och hjälp.
Jag är kanske inte helt förtjust i ramhandlingen i det här avsnittet, precis som jag tycker att en del av datoranimeringen verkligen suger. Men å andra sidan är jag mycket imponerad av hur man byggt ihop persongalleriet på skeppet. Det består av en blandning mellan Federationspersonal och besättningen på ett av Maquisrebellernas skepp, som också blivit kidnappat av The Caretaker. Det finns alltså en inneboende konflikt hos själva personalen ombord på Voyager, vilket också ger en möjlighet att ifrågasätta och bryta mot Federationens stelbenta regler under seriens gång. Ja, man har ju faktiskt helt och hållet tappat kontakten med hela Federationen, så det är upp till kapten Janeway och hennes personal att på egen hand lösa alla problem när de dyker upp.
Kapten Kathryn Janeway, ja. Hon spelas ju på ett fantastiskt sätt av Kate Mulgrew. En skådespelare som fick hoppa in i rollen först efter att producenternas förstahandsval Genevieve Bujold hoppat av (eller fått sparken) efter bara några dagars inspelning. Här kan man se en jämförelse mellan de två skådespelerskornas tolkning av sin rollfigur:
Janeway i Mulgrews tappning är en handlingskraftig och självsäker kapten. Men redan i pilotavsnittet får vi se hur hon också har en familj (en man och en hund) som dock inte följer med henne på skeppet. Hon påminner mer om den impulsive, känslosamme och kaxige Kirk än den mer intellektuelle och filosofiskt lagde Picard. Upplagt för okonventionella lösningar och oväntade beslut, helt enkelt.
Jag går igenom de övriga rollfigurerna lite mer grundligt i kommande blogginlägg, men redan nu är jag sådär lite hopplöst förtjust i läkarhologrammet. Tänkt från början som en utbildningsresurs på Voyager så fick han ta över huvudansvaret där borta i deltakvadranten. Hologramdoktorn är en folkilsken typ, även han mer besläktad med McCoy i originalserien än sina mer mjäkiga kollegor, Crusher i TNG och Bashir i DS9.
Avsnittet som helhet är fyllt av oväntade vändningar och olika överraskningar. Att man både hinner introducera ett helt nytt manskap och en helt ny dödsfiende (Kazoner) är inget annat än imponerande. Men framför allt är det den mest välbalanserade och genomtänkta piloten hittills i Star Trek-familjen, faktiskt. Snygga eleganta grepp är hur skeppet avgår från rymdstationen Deep Space 9 (serierna är ju faktiskt konkurrenter om tittarna), men också hur man faktiskt tar livet av en tidigt introducerad rollfigur, vilket förstås förstärker känslan av utsatthet i avsnittet. Det här ska bli riktigt kul att fortsätta kolla på!
Betyg: 9.
Star Trek: Voyager. Säsong 1, avsnitt 1 & 2/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 340 tv-avsnitt.
Alla mina star trek-vänner har varnat mig för Voyager, att den ska vara dålig, så jag såg den tidigare i år med väldigt låga förväntningar och gillade den faktiskt (efter en sedvanlig dålig första säsong). Håller helt med om dina beskrivningar av doktorn (en favoritkaraktär), och Janeway och hela premissen att färdas genom en ny kvadrant utnyttjas väl i serien. Det finns ju skäl att serien får mycket kritik, och de stämmer, men om man bortser från dessa övergripande brister (jag kommer att tänka på två stora brister/missade möjligheter) så är det en väldigt sevärd och intressant serie. Ha så kul!
Vi får väl återkomma till de missade möjligheterna när jag kommer dit 😉
Underbart! Visste inte att vi äntligen kommit hit, ska bli kul att se om det hela (och fortsätta kommentarsspamma dig hela vägen). Fantastiskt pilotavsnitt tycker jag, nytt men ändå bekant. Det bygger vidare på upplägget om Maquis som lagts fram i tidigare serier och historien om hur Ocampa blivit beroende av sin Caretaker är klassisk religionskritik i Roddenberrys anda, något vi sett allt mindre av i DS9. Lägg till det en primärdirektivskonflikt; det är faktiskt Janeway som beseglar sin besättnings öde att bli kvar i Deltakvadranten genom att förstöra farkosten som tagit dem dit.
Stör mig lite på karaktären Tom Paris. Jag menar, den skådisen var ju med i ett TNG-avsnitt och hans karaktär där var inte helt olik Tom Paris, en skicklig pilot dock aningen för rebellisk för tråkiga regler, kunde de då inte bara plockat upp honom istället för att hitta på en helt ny? Jag vet, typisk fan-grej att störa sig på, men jag kan inte låta bli…
Och med det sagt så kan jag inte heller släppa det där ryktet (som eventuellt bara jag har fått för mig existerar och som jag tidigare spridit här i bloggen) om att Ro Laren var påtänkt för rollen som blev B´elanna. Hade passat perfekt och knutit samman universat väldigt snyggt.
Ett litet ögonblick när jag tittade väldigt slarvigt på några bilder så trodde jag faktiskt att det var samma skådis, men insåg sen att det var fel Star Trek-ras. Det är ju mycket från originalserien som går igen här. Känns skönt att man väntat så pass länge innan man börjat snegla tillbaka så här mycket. Känner att man gör det på ett bra och ändå innovativt sätt.
Om jag inte minns fel var det faktiskt tanken att Tom Paris skulle ha varit TNG-karaktären, men att de i så fall skulle behövt betala royalties till de manusförfattarna genom hela VOY, så de hittade på en helt ny karaktär i stället.
Och Ro Laren skulle väl snarare ha varit Kira i DS9?
Jaså, ja där ser man. Att det funkar så med rättigheter och royaltys visste jag inte, men förvånar väl knappast heller.