VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

VOY: Phage. Det med de interstellära organtjuvarna.

voy phageJag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan de två serierna ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i Deep Space Nine, så kommer här ett avsnitt av Voyager som är som en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.

voy phage 2Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som lyckas stjäla hans lungor. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.

Svaret på den här gåtan, och det enda som jag egentligen tycker är intressant med det, är vidiianer. Ett folkslag som drabbats av en fruktansvärd sjukdom, the phage, som bokstavligt talat verkar förtära deras kroppar och lösa upp deras dna-koder. Deras sätt att överleva är att stjäla organ från andra folkslag och raser, ibland till och med från levande individer. För min del hade vidiianerna och deras märkliga livssituation hade gärna fått stå mer i fokus i avsnittet, nu blev det en väldigt lång färd mot en pay-off som var lite för kort för min del. Jag hade gärna sett mer av de här märkliga, långsamt sönderfallande alienversionerna som är en blandning av nidbilder av Frankensteins monster och nidbilder av leprasjuka.

voy phage 3Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Men, det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga prime directive som hindrar henne från att ingripa i andras affärer.

När jag läser om avsnittet i Captain’s Logs Supplemental så delar inte teamet bakom avsnittet min åsikt. De tycker att det här är det första avsnittet där allt klaffar, där Voyager hittar sin form (jag tycker att det sker i nästa avsnitt). Men så beror kanske mina invändningar främst på:

  1. Jag är trött på avsnitt som till stor del utspelas i grottor.
  2. Jag är trött på jättekonstiga, nästan magiska lösningar på komplicerade intriger, i det här fallet ett par hologramlungor
  3. Jag tycker att Star Trek som sjukhusdrama suger.

Däremot är jag uppenbarligen jätteintresserad av andra detaljer. För jag har nogsamt antecknat det faktum att Janeway tydligen har haft en helt egen lunchmatsal ombord, ett rum som Neelix nu gjort om till sin egna restaurang, där han serverar mer eller mindre ätliga maträtter till alla som vill äta.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 5/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 345 tv-avsnitt.

Två dagar på Worldcon!

Mad Max-smeder på Worldcon i Helsingfors

 Så har alltså mitt Star Trek-uppdrag nu fört mig hit, till världskongressen för science fiction som i år arrangeras i Helsingfors. Det hade jag nog inte ens kunnat föreställa mig för några år sedan, jag som nästan var kroniskt rädd för nördar på den tiden.

Men nu är det mest trevligt. Att strosa omkring på kongresscentret är lite som att släntra runt på Pride House. Alla får liksom vara som de är, Om veteranerna tycker att det viktigaste med konventen är att träffa gamla vänner, så siktar nog många av oss noobs in oss på olika paneldebatter och samtal. Kvaliteten varierar, samtidigt som jag ibland inte ens märker själv att jag faktiskt får orientering efter orientering i ämnen och debatter som jag inte kände till alls före seminariet.

Nu ska jag lägga mig. Imorgon bitti ska jag försöka bestämma mig om jag vågar gå på ett Star Trek-meet up, eller inte. Men om inget annat borde jag väl göra det för att kunna skriva ett rafflande blogginlägg om det, eller hur?

Jag har också gjort lite radio om den här tillställningen. Ett lite introduceranded reportage om min först dag på kongressen. Bland annat så träffade jag hedersgästen John-Henri Holmberg. Det inslaget kan du lyssna på här!

Snart tillbaka med lite mer Star Trek-relaterat innehåll här!

DS9: Heart of Stone. Det där Kira fångas i en stenlivsform och Nog vill söka till stjärnflottan.

ds9 heart of stone 4

Rubriken jag skrivit här ovanför är egentligen helt missvisande, för hela poängen med Heart of Stone avslöjas först under de sista minuterna av avsnittet. En avslutande twist som gör att det mesta som sagt och gjorts egentligen inneburit något annat.

ds9 heart of stone 2Men innan vi når så långt så är Heart of stone ett högst ordinärt avsnitt. Odo och Kira förföljer ett rebellskepp till en mystisk måne. Där springer de i tunnlar under jorden för att hitta skeppets pilot. Efter att de skilts åt för att leta var för sig blir Odo anropad av Kira, hon har fastnat i en sten. Eller, något som ser ut som en sten, men som är organiskt och sakta växer, och så småningom nästan omsluter henne. Odo försöker komma på något sätt att få Kira fri. Hon vill att han ska prata med henne. Ett desperat sätt att försöka glömma bort den där stenen som sakta håller på att omsluta hela hennes kropp. Det hela slutar ytterst dramatiskt när Odo till sist förklarar sin kärlek till Kira. Och hon säger att den är besvarad.

ds9 heart of stoneDet riktigt sorgliga är att Kiras ord inte har avsedd effekt på Odo. När hon säger att hon älskar honom, förstår han att något måste fel. Det svaret var så pass osannolikt att han inser att alltihopa var en bluff. Det är inte Kira han hängt med där i grottan, det är den kvinnliga überchangelingen från The Search. Alltså, en ur hans eget folk. Hon har valt att genomföra det här bedrägeriet för att försöka förstå varför Odo vill stanna hos människorna, istället för hos dem. Nu är hon nöjd, det hela som att hon drar slutsatsen att det hela egentligen handlar om att Odo är kär i Kira. Inte för ett ögonblick verkar hon ha funderat på en lite mer uppenbar orsak. Som att även en changeling kan ha lite svårt att förlåta att släkten kastade ut dem som ett ensamt barn i världsrymden.

ds9 heart of stone 5B-handlingen handlar, precis som i förra avsnittet,  på nytt om Nog, Jake Siskos ferengibästis på rymdstationen. Manusförfattarna verkar ha ganska stora problem med kontinuiteten när det gäller Nog. Efter att i förra avsnittet ha burit sig åt som en misogyn idiot, och bland annat försökt få sin dejt att skära upp hans mat, så har han den här veckan beslutat sig för att han vill bli den första ferengin i Stjärnflottan. Efter många om och men förstår till och med befälhavare Sisko att han menar allvar. För en ferengi som Nog, som är mer klipsk på teknik än affärer, finns det nämligen ingen bra plats i ferengiernas samhälle. Därför vill Nog göra något annat av sitt liv än passa upp på en sadistisk barägare (vilket ju är hans pappas jobb)

Berättelsen om Nogs förhållande till sin far, och avslöjandet av Odos stora kärlek till Kira är i sig intressanta, hjärtevärmande och fördjupande moment för rollfigurerna. Men särskilt spännande tv är det faktiskt inte. Paniken och det akuta i Kiras inlåsning bland all den där stenen hettar liksom aldrig till (trots att skådespelaren som spelar Kira ju faktiskt har grav klaustrofobi, på riktigt). Dessutom är den där stenen är verkligen ful som stryk. Nogs ambitioner är inte heller så imponerande. Jag menar, han verkar ju fortfarande lite för korkad för att någonsin kunna platsa i stjärnflottan.

Ett extra plus, däremot, för replikväxlingen om Vilix’pran. Äntligen en livsform ombord på Deep Space Nine som inte fortplantar sig exakt som människan…

SISKO: I see you’ve put in a request to reassign Ensign Vilix’pran from cargo inspection.
BASHIR: I think that would be best. Given his condition, I don’t want him coming in contact with any hazardous materials.
SISKO: His condition?
BASHIR: Vilix’pran is budding. His buds are undergoing individuation in just over a month.
SISKO: You mean he’s pregnant?
BASHIR: Twins.
SISKO: Reassignment granted. I’ll have make sure I offer my congratulations to the ensign next time I see him.
BASHIR: O’Brien and I are throwing him a baby shower in a couple of days. I think it would mean a lot to him if you were there.
SISKO: Are you getting him anything?
BASHIR: O’Brien’s building him a hatchling pond and I’ve put an order in with Garak for some new baby clothes.
SISKO: Count me in.
BASHIR: Aye, sir.

För övrigt ett måttligt engagerande avsnitt, för min del. Lite motigt nu att kollla på Deep Space Nine. Känns som gårdagens nyheter, jämfört med Voyager.

Och, förresten. Bara en sån där lite tråkig invändning från en som nu sett snart hälften av det här tv-seriekonceptet. En liten undran. Om man befinner sig nere i grottor på en geologiskt instabil planet på jakt efter en rebellpilot, är verkligen det första man gör att dela upp sig och gå var för sig genom grottorna?

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 344 tv-avsnitt.

DS9: Life support. Det där Vedek Bareil blir återuppväckt från de döda (i alla fall ett tag).

ds9 life support

När någon av Star Trek-serierna då och då försöker sig på att göra ett avsnitt i sjukhusdramagenren så är det sällan särskilt lyckat. Den rätta dramatiken vägrar infinna sig när läkaren mest står och yrar en massa technobabble och sedan står och pekar med ett blinkande verktyg mot sin patient. Förutom bristen på blod, svett och tårar så vet man ju lite som tittare att manusförfattarna vid behov alltid kan hitta på ett nytt botemedel eller behandlingsmetod. Det är ju science fiction, liksom.

ds9 life support 2Life Support är ett sånt här avsnitt, och mycket riktigt lyckas man slarva bort ett råmaterial som på pappret är extremt dramatiskt: Kiras pojkvän Vedek Bareil skadas under transporten från Bajor till Deep Space 9. Doktor Bashir dödförklarar först honom, men inser sedan att allt hopp inte är ute, och lyckas genom en metod som inbegriper en rad flummiga förklaringar (om än faktiskt godkända av en fackexpert) återuppliva honom igen. Den svage Bareil är en viktig spelare i pågående fredsförhandlingar mellan Bajor och Cardassien, och han prioriterar dem framför vila och hälsa. När Bashir upptäcker skadliga bieffekter av behandlingen väljer Bareil fortfarande att hellre ge sina sista dagar i livet åt förhandlingsarbetet än att sövas ner tills man hunnit kolla upp andra behandlingsmetoder.

Bareil pendlar mellan liv och död, måste välja mellan plikt och personlig hälsa, mellan sina åtaganden mot Bajor och sin kärlek till Kira. Och ändå blir det här inte alls särskilt medryckande. Inte heller de omvälvande fredsförhandlingarna framstår som särskilt spännande. Och seriens tuffaste bitch, Bajors nyvalda religiösa ledare Kai Winn, har förvandlats till ett veligt mähä (kanske också för att hon hade influensa medan man spelade in).

ds9 life support 3B-handlingen lämnar också ett och annat att önska, framför allt som bihandling i ett avsnitt där producenterna och manusförfattarna tar livet av en rollfigur. Intrigen här handlar om Jake, som ska gå på dejt med en tjej. Hans ferengipolare Nog tvingar honom att göra om den till en dubbeldejt, och som tack för besväret totalsabbar Nog hela dejten genom att uppföra sig som en riktig mansgris. Helt i linje med hur Ferengier behandlar sina kvinnor, bland annat får vi reda på att kvinnorna i deras kultur både skär upp och tuggar maten åt sina män. Under Deep Space Nines gång har vi successivt sett hur ferengierna blivit allt mer nyanserat skildrade, men det här avsnittet är verkligen en återgång till hur det var förr. Ännu konstigare är att kapten Sisko försvarar Nog och skyller hans kassa stil på ferengikulturen. Som om inte Nog skulle vara tillräckligt assimilerad för att förstå hur man ska bete sig mot det motsatta könet.

För mig var det här sällsynt oengagerande. Det känns som om man inte kunde bestämma sig för om man skulle göra det här till ett sentimental avsnitt eller ej. För min egen del hade jag gärna sett lite mer såpa i hanteringen här. Ska man ändå ta livet av en rollfigur så får det gärna vara lite mer stil på det, lite mer smärta och sorg. Eller så var det bara så att jag faktiskt inte var särskilt fäst vid Bareil. Kanske var han bara lite för perfekt och godhjärtad, precis som i det här avsnittet. Orimligheten i hans helgonlika självuppoffrande attityd gör honom faktiskt mer trist än hjältemodig. Lite tvivel hos honom hade nog gjort det hela intressantare.

Betyg: 4/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 343 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.