Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.
Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.
Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.
Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.
Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades. Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).
Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.
Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.
Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer. Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.
Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.
Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.
Det här avsnittet blir ju faktiskt bättre då man ser det idag, när vi är närmare den tid då det utspelas. Redan 2024, hanterar man överflödspopulationen genom att helt enkelt sätta arbetslösa i ghetton.
Älskar samtalet på mingelpartyt hos den där it-miljadären som inför Jadzia oroar sig för att vara en sellout. Frankrike, styrt av neotrotskisterna (!) är utsatta för studentupplopp, “Europa faller samman” hävdar en kapitalist som just pratat om sin planerade undervattensgruvdrift efter underhandlingar med “den Pankaribiska regeringen”, samtidigt som han inte ser det egna landets problem med sina fattiga. Eller, skulle man kunna hävda, han ser inte att problemet är de enorma klassklyftorna där han själv är en del av problemet.
Avsnittet bli radikalt då man inte bara menar att upplopp är ett symptom på klassklyftor och fattigdom, utan rent av hävdar att kamp – även våldsam sådan – underifrån är vad som krävs för att förbättra saker och ting.
En typiskt problem med gammal sci-fi, vilket man ofta har roligt åt i efterhand, är när vissa aspekter av nutiden redan hunnit ikapp den tänkta framtiden. Tänk till exempel på hur så många framtidsskildringar missade mobiltelefonen. Men här blir det istället ganska intressant. Jag tänker på 2024 års internet som här verkar väldigt begränsat och där staten enkelt kan stänga ner det för vissa personer och i vissa områden. Vi ser faktiskt tecken på en utveckling åt det hållet. Liksom det övergripande temat i avsnittet; problem med hur staten ska hantera en improduktiv befolkning som uppstått på grund av teknologisk arbetslöshet. På 90-talet när avsnittet sändes låg det ändå långt framåt i tiden, men nu känns det nästan kusligt. “Past tense” utspelar sig alltså där vi är efter Donald Trumps två mandatperioder.
Ja, det har du ju (som vanligt) rätt i. Nej, det här kändes ju väldigt högaktuellt på så många olika sätt. Ruggigt värre!