Ändå glad att jag knäckte det här med influenserna från Shakespeares En midsommarnattsdröm i det här avsnittet innan jag läste om det i Star Trek-litteraturen. Och då menar jag alltså inte att en av de som jobbar i maskinrummet på rymdstationen plötsligt förvandlas till en åsna, utan i stället leker Deep Space Nine-författarna här med den där förhäxningen som gör att huvudpersonerna blir kära i fel personer.
Det är lite märkligt. Defiant var verkligen ett riktigt bra avsnitt i klassisk SF-stil. Då är det som om någon genast känner att man måste kompensera det hela med ett riktigt tramsigt genast därefter. Till och med lite tramsigare än det brukar vara när Lwaxana Troi dyker upp. Men tydligen var det här ett sätt för produktionsteamet att få leva ut allt det där fjolliga som nästan aldrig får komma upp till ytan i de vanliga avsnitten i serien. Och när jag läser på så visar det sig att det där lättsamma inslagen främst var efterfrågade inför de nästkommande, ganska mörka, avsnitten. Själv skulle jag gladeligen välja bort allt det här tramset för konstant mörker varenda gång.
Det är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga Lwaxana-avsnittet, och hon är som vanligt ett enda stort svart hål av kärlekstörst. Till Deep Space 9 kommer hon främst för att uppvakta Odo på nytt. Vad hon inte vet är att hon drabbats av ett telepatiskt virus, som gör att hon smittar andra med sin kärlekshunger. Det betyder att Jake (som lämnats av sin dabo-flicka) blir kär i Kira efter att Lwaxana typ nyst på honom digitalt. På samma sätt blir Kiras pojkvän, Vedek Bareil, som förtrollad av Dax. Men bara en liten stund senare är det Dax som i sin tur kärar ner sig i Sisko. De enda som har någon form av ömsesidighet i begäret är Kira och Bashir. Och som något slags crescendo så blir Quark slutligen besatt av Keiko O’NBrien. Det är då, slutligen, som Sisko förstår att något är fel, och att allt det konstiga började med Lwaxanas ankomst.
Det finns en b-handling här också. Den handlar om det äkta paret O’Briens olika problem. Och som vanligt när det handlar om Miles och Keikos förhållande så är det hon som är sur, irriterad, grälsjuk och orättvis mot den stackars äkta mannen. Börjar bli rätt så trött på att man alltid skriver om deras relation på det där sättet. Det är bara tråkigt, förutsägbart och klyschigt. Blä!
Ett rätt tramsigt avsnitt som jag nu i efterhand ändå kan se tillbaka på med viss värme. När jag satt och tittade höll jag däremot på att explodera av ilska. Men efter några dagars eftertanke blir jag också lite mer generös med betyge.t
Betyg: 6/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 336 tv-avsnitt.
Gillar idén med den där festivalen, att man skriver ner sina bekymmer, eldar upp pappret och går vidare i livet. Tyvärr verkar själva firandet ganska outhärdligt, gycklare och panflöjtsmusik är inte riktigt min tekopp.
Haha, lite snäppet värre än en vanlig stadsfestival helt enkelt? När jag läser om avsnittet så verkar scenograferna ha varit överlyckliga över att få sätta upp glittriga saker i bakgrunden, låtit folk få klä sig i festkläder och kunna ljussätta miljöerna lite gladare. Kanske var det här brejket från socialrealismen lika mycket till för personalen som för tittarna 😉