Jag känner mig nästan lite bakfull efter att ha spurtat mig fram till säsongsavslutningarna av både Deep Space Nine och The Next Generation. Men kände att jag bara fick gå runt och vara nöjd med mig själv i en halv dag eller så, innan det var dags att hugga in på nya, osedda avsnitt.
Offensivt. Ja, nu pratar jag alltså inte om mig själv, utan det är det ord som dyker upp i huvudet när jag ser det första avsnittet på tredje säsongen av Deep Space Nine. Självsäkerheten från slutet av förra säsongen verkar ha följt med teamet in i de nya avsnitten. Berättandet känns tajt, och det verkar inte finnas någon ängslighet inför att fatta stora beslut och genomföra en del ganska stora och drastiska förändringar i serien. Och snabbt ska det gå. Storylines och avslöjanden som hade kunnat töjas ut och vara under en hel säsong rivs nu av i det allra första dubbelavsnittet.
Offensivt är väl också ett ord som beskriver Siskos game plan i det här avsnittet. Han tänker inte sitta och vänta på att Dominiontrupper ska ta sig genom maskhålet och angripa Deep Space 9. Nej, han vill åka till gammakvadranten och ta tag i det här problemet direkt! Och till sin hjälp har han….ett nytt rymdskepp. Det är ändå lite komiskt att en av de stora innovationerna i den här säsongen är att man skriver in stridsskeppet Defiant som en ny pusselbit i serien – och liksom inte låtsas om att man precis avslutat en sju säsonger lång serie om just ett rymdskepp som beger sig på resor runt i galaxen. Det här skulle ju vara en serie om en rymdstation!
Helt oväntat är det ändå inte. Visst har det märkts på sistone att manusförfattarna tröttnat lite på livet på stationen, och istället har skrivit om upptäcksresor till främmande världar. Med det nya stridsskeppet kan man nu göra den här typen av utflykter med fler än de två personer som får plats i den gamla skeppstypen på stationen, Runabouts. Dessutom började det väl bli lite pinsamt att hela den därna viktiga rymdstationen skulle försvaras sig mot de stora stygga Jem’Hadar med hjälp av enbart tre små pytteskepp, I en ordväxling i avsnittet sägs däremot något som var nytt för mig:
SISKO: Officially, it’s classified as an escort vessel. Unofficially, the Defiant’s a warship. Nothing more, nothing less.
KIRA: I thought Starfleet didn’t believe in warships.
SISKO: Desperate times breed desperate measures, Major. Five years ago, Starfleet began exploring the possibility of building a new class of starship. This ship would have no families, no science labs, no luxuries of any kind. It was designed for one purpose only, to fight and defeat the Borg. The Defiant was the prototype, the first ship in what would have been a new Federation battle fleet.
DAX: So what happened?
SISKO: The Borg threat became less urgent.
Hur Federationen ens kan vara en tung militärmakt i galaxen trots att man tydligen bara har en massa skepp som egentligen inte är tänkta att kriga med övergår mitt förstånd. Men det kanske är en fråga vi kan återkomma till. Defiant är dessutom, via ett unikt samarbete med romulanerna, försedd med en osynlighetsfunktion. Den detaljern var tydligen betydligt mer kontroversiell beslut än jag förstått. I Star Trek Deep Space Nine Companion skriver man att det tydligen var en av Star Trek-grundaren Gene Roddenberrys käpphästar att Federationen skulle slåss renhårigt, utan den typen av tjuvtrick. (Själv har jag inte riktigt förstått varför inte Federationen har börjat använda sig av den här typen av teknik. Den räddade ju Enterprise undan undergång en gång, för att inte tala om att till och med Quark lyckats lägga vantarna på en).
Något vidare mys är det däremot inte på Defiant. Fult och ogästvänligt är det ombord, ta bara en sån sak som att alla ombord får sova i våningssängar. Trånga våningssängar. Det ser ungefär lika mysigt ut som på Deep Space 9. Kanske har Federationent inredningsdesigners fått nya inspirationskällor?
Defiant är inte den enda nykomlingen som introduceras i det här avsnittet. Här finns också den romulanska osynlighetsmanteloperatören T’Rul, och federationens säkerhetsansvarige Michael Eddington (räkna med konflikter med Odo här). Dessutom gör vi ett besök på Karemma för att försöka snoka reda på hur man får tag på The Founders, grundarna.
Det här är ett rätt actionfyllt avsnitt. och jag är faktiskt positivt överraskad även här. Allt det som jag klagade på under förra säsongen – kackiga slagsmålsscener och bristen på fajter mellan rymdskepp – är av en helt annan kaliber här. (rymdskeppsfajterna började egentligen skärpa upp sig redan i sista avsnittet av förra säsongen). Hela tempot i serien har också stegrats. Redan vid slutet av det här avsnittet är Odo framme vid planeten där hans folk bor – den där grejen trodde jag att man skulle suga på i många avsnitt. Och Defiants jungfruresa fick inte vara framgångsrik särskilt länge. Det tog bara Jem’Hadar typ ett halvt avsnitt av överlista den där osynlighetsmanteln och övermanna Siskos skepp. Lägg till det att man tvingats lämna Bashir och Dax som fångar på en relästation, så förstår du att det ser rätt illa ut inför del två av The Search. Snyggt gjort!
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 327 tv-avsnitt.
Ja, nu börjar vi komma in i DS9 på riktigt. Det märks att det är en helt annan tydlighet i vad man vill göra med serien och serialiseringen och kontinuiteten bidrar i allra högsta grad till det.
Dessutom introduceras Defiant HÄR. Inte i förra avsnittet alltså. Jag gick händelserna lite i förväg. Men det är stort, inte bara för att serien som heter Deep Space Nine nu plötsligt lägger del av fokuset på ett skepp – vilket mycket riktigt är att ge upp det som verkade vara premissen till viss del – utan också för hur annorlunda Defiant är jämfört tidigare Starfleet skepp som vi fått se. Ingen lyx, inget extra, inga vetenskapslabb, inga familjer. Defiant är ett stridsskepp och inget annat, ett skepp för krig. Det är ett förhållandevis litet skepp med bra mobilitet i en stridssituation som man har försökt krama ut så mycket som möjligt ur, till en början för att försvara sig mot Borgerna. Öht är alltså detta ganska unikt och kontroversiellt då skeppsklassen är en prototyp och Starfleets ideologi alltid har varit att inte bygger “krigsskepp”, utan bara skepp som även råkar ha en vettig stridskapacitet om så krävs. Detta hänger givetvis ihop med Gene Roddenberrys ideologiska regler för Star Trek, som hade att Starfleet sysslade med utforskning och vetenskap. De skulle absolut inte vara någon militär, trots att de sedan väldigt tidigt inkluderade många aspekter som påminde om militären och i praktiken fungerade som rymdmilitären om det behövdes.
Anledningen till att Starfleet och Federationen ändå kan vara en militär supermakt i området är att de ändå har en hel del skepp och att deras skepp överlag är ganska teknologiskt avancerade och kraftfulla för tiden då de byggdes, antar jag. Det är ju inte som om skeppen är odugliga bara för att de inte designades främst för strid. Därav att det var väldigt nytt med att Dominion i förra avsnittet verkade ha övertaget på flera militärtekniska områden, som att deras vapen kunde skära rakt igenom Starfleets sköldar eller att de så snabbt såg igenom Romulanernas cloak i detta. Det finns skäl till oro för Federationen.
På tal om att Defiant har cloak, det tyckte jag faktiskt var ännu mer av en kortsiktig genväg än att de skaffade ett skepp. Det är ju givetvis rationellt med tanke på vad deras uppdrag är och att Romulanerna har eget intresse av detta. Men deras lån av en cloak kom med både en romulansk operatör och väldigt strikta regler om när och var den kunde användas. Frågan är om och hur de håller sig till det i framtiden. Vilket vi isf kan ta just i framtiden. 🙂
Med det sagt så fanns det återigen en viss Roddenberry-logik bakom idén att Federationen inte använde cloaks. Jag citerar från min kommentar på TNG 7×12 The Pegasus; “Tanken är kort och gott att Federationen/Starfleet är de moraliska individerna som representerar det goda och de goda behöver inte smyga runt och gömma sig, utan de kan vara transparenta och låta sanningen tala för sig själv.” Att en cloak kan vara något väldigt praktiskt att ha på sitt skepp är det dock inget snack om.
Mitt största problem med det här avsnittet är faktiskt att jag blir ganska besviken på hur bråttom de hade med allt. Du nämnde också det att de lätt skulle kunna dra ut på det här med Founders – både från Dominion- och Odo-perspektivet – utan att det hade varit något negativt. Istället åker de ut dit, det blir upptäckta, det blir lite action och de hittar Founders som genast ger oss svaren till allt det där. Det är lite väl plötsligt, tycker jag. Å ena sidan vill jag inte kritisera att saker faktiskt händer, men det känns som om många möjligheter och mycket spänning slösades bort bara för att de hade så bråttom med detta. Det gör mig besviken bara, det är allt.
Mitt betyg för avsnittet 8/10. Det är ett väldigt bra avsnitt där det händer en del, men det tas några tveksamma genvägar i valen för serien och delar känns lite väl framstressade vilket gör mig besviken.
Idéerna bakom avsnittet kom från Ira Steven Behr och Robert Hewitt Wolfe, två personer som vi känner igen från tidigare säsonger av DS9. Men på den här första delen så var det sen framför allt Ronald D. Moore som jobbade vidare med att färdigställa den. Moore som vi ju känner igen från många säsongers arbete på TNG och som accepterade en inbjudan om att komma över och jobba på DS9 när TNG tog slut, och det är den ju nu. Så helt plötsligt har vi en av de mest lyckade och mest populära manusförfattarna från TNG med på DS9 också.
En av Moores första uppgifter var att döpa det nya skeppet. Han hade bestämt sig för USS Valiant, men insåg att det inte fungerade då de var på väg att börja sända Voyager där skeppet också börjar på V. Han tog då inspiration från ett skepp ur ett avsnitt av TOS som hette just USS Defiant och det blev vad det här skeppet också fick heta.
Rick Berman som efter Gene Roddenberrys död tog sig an uppgiften att hålla fast vid Roddenberrys regler och ideal för Star Trek var initialt emot att Defiant skulle få en cloak, men Behr och Wolfe lyckades övertyga honom om att det var okej då det var ett unikt skepp i en unik situation. De fick också lägga in regeln om att den bara fick användas i Gamma Kvadranten.
Romulanen som var cloak-operatör ombord på Defiant, T’Rul, spelades för övrigt av Martha Hackett. Tanken från början var att T’Rul kanske skulle bli ännu en återkommande rollfigur i DS9, men de insåg att rollfigurens potential skulle bli för begränsad. Hackett fick dock en annan roll på VOY, så vi får se mer av henne snart. På grund av detta bestämde man ganska tidigt att man inte skulle använda sin cloak något mer efter det här avsnittet och att det skulle nämnas i något av de kommande avsnitten att den lämnats tillbaka till Romulanerna. Därför sa man också till alla bakom inspelningarna och produktionen att det var fallet, så att de inte behövde oroa sig för att fysiskt och tekniskt förbereda saker och ting för det för framtiden.
Rene Auberjonois (Odo) tyckte först att det var en dålig idé att så pass plötsligt hitta Odos folk, då han tänkte att det kanske inte fanns någonstans att gå vidare med rollfiguren efter det. Med då han fick höra att Odo nästan omedelbart skulle fjärma sig från dem fattade han intresse för idén.
Odos folk – eller art – var förövrigt en idé som Piller och Behr hade haft sen början på DS9 utan att de kommit fram till något om det eller definierat något om det hela. De hade lite vaga idéer på att det kanske kan vara handlingstråden som de långt senare kan avsluta serien på, men även där lämnades det odefinierat då det var så långt kvar dit. Men tydligen var det så att man under arbetet med avsnittet och i början på S03, med vetskapen att Piller förberedde sig för att lämna över DS9 i Behrs händer för att själv se till att VOY kommer på fötter (precis som han gjorde i slutet på TNG till förmån för DS9), plötsligt en dag rådde dem att göra något bra med det nu istället för att sitta och vänta. DS9 var ju dessutom i en situation där de hade två säsonger bakom sig, var ute ur TNGs enorma skugga och höll på att skaffa sig själv en egen identitet. Av detta blev resultatet att författarna tänkte ut något specifikt och gjorde något med det direkt, genom att överlappa det med handlingen om Dominion och Founders.
En annan ny rollfigur som presenterades här var Eddington som spelades av Kenneth Marshall. Han var först tänkt för att ersätta O’Brien då och då under säsongen då Colm Meaney var upptagen med att producera en film. Men under säsongens gång så tyckte de om rollfiguren och började utveckla honom allt mer, så att han faktiskt blev en återkommande rollfigur i DS9.
Det är också första gången vi får se Founders främsta representant i DS9, spelad av Salome Jens. Det knepiga här är att rollfiguren för evigt kommer kallas “Female Changeling”. Inte bara är inte det ett namn, men det är lite knepigt att översätta på något snabbt och simpelt sätt. Så, vad ska vi kalla henne i resten av serien? Boss Lady?
Filmtidningen Empire nämnde båda delarna av The Search som DS9s bästa avsnitt, när de dessutom rankade DS9 som den 47e bästa tv serien någonsin. (Nu verkar de ha tänkt om dock, #44 med ett senare avsnitt som det bästa)
Bakgrundsinfo – Säsong 3
Med vad som anses vara två av de sämre säsongerna i DS9 bakom oss går vi alltså rakt in i S03 och nu börjar vi komma nära det som många minns bäst med DS9. Men precis som jag lite kort skrev i introduktionen till statistikinlägget för DS9 S02 så finns det faktiskt klara paralleller till hur TNG utvecklades. Man brukar inte höra eller prata om det här så ofta, förmodligen för att DS9s första två säsonger inte var så katastrofalt dåliga som TNG och därmed attraherar seriens utveckling betydligt mindre uppmärksamhet än TNG.
De här parallellerna mellan DS9 och TNG sträcker sig faktiskt ganska långt om man tittar efter. Båda började med en väldigt svag säsong jämfört med resten av serien, S02 var anses för båda vara en liten uppgradering som dock fortfarande påminner en hel del om S01, det tar ett par säsonger innan serierna lyckades hitta sin egen identitet inom Star Trek och lämna sina egna avtryck på franchisen, men när de väl kommer igång så var båda väldigt bra, bara för att gå ner sig lite precis på slutet av serien.
Nu var det som jag tidigare sagt ett tag sen jag faktiskt gick igenom DS9 S03 sist, men av vad jag minns och intrycken som jag har kvar så finns det en klar parallell även här. TNG S03 var ju ett stort hopp i kvalitet och jämnhet jämfört med de två första säsongerna och man kan säga att det var här som TNG verkligen började sätta sin egen identitet och producera riktigt bra avsnitt lite oftare. TNG S03 agerade nästan lite som en språngbräda inför S04, där TNGs gyllene år började, och var så pass bra att vissa den också bör inkluderas i de s.k. gyllene åren. Lite samma sak hände med DS9 S03, även om den kanske inte stod ut lika mycket då de två tidigare säsongerna inte var lika svaga som på TNG. Under S02s gång så började man hitta rätt med seriens identitet och ton, samt att oftare börja producera riktigt bra avsnitt. I slutet på säsongen och in i S03 var där detta allt oftare blev regel snarare än undantag, en tydlig identitet snarare än ett temporärt experiment med serien. Framför allt måste man kanske referera till att det var här som DS9 gick bort från TNGs struktur och berättarstil, till att planera längre in i framtiden. Med andra ord, det blev betydligt mer kontinuitet i serien och DS9 var väldigt tidigt ute med att bli en semi-serialiserad serie.
Med det sagt så säger mig mitt minne att medan S03 var bra, så är man inte riktigt framme än. Precis som motsvarande säsong på TNG så fattades det fortfarande litegrann. Det är dock fortfarande en väldigt bra säsong med vissa avsnitt som är väldigt viktiga för hela DS9.
DS9 S03 var alltså den första säsongen som sändes utan att behöva konkurrera med en annan Star Trek-serie, då TNG hade tagit slut säsongen innan. Eller ja, det gällde ett tag iaf. För senare under säsongens gång så började ju givetvis den nya Star Trek-serien Voyager att sändas och redan innan det så hade den första TNG-filmen biopremiär.
Jag fick intrycket i ett av Rogers senaste inlägg att han vid något tillfälle nämnde att han förväntade sig att DS9 som den äldsta och mest etablerade Star Trek-serien nu skulle leda vägen för dess franchise. Det var nog en del som trodde och hoppades på det, även bakom produktionen av DS9, och som tyvärr skulle komma att bli ganska ledsna och besvikna över att det aldrig skulle komma att bli riktigt så. Situationen var snarare sån att undersökningar och tittarsiffror efter två säsonger visade att DS9 hade betydligt mindre marknadsandel än TNG, och att det allmänt fanns en hel del kritik mot den. Vid det här laget hade alltså marknaden för syndikaliserad teve fått betydligt mer konkurrens och många små stationer köptes upp av eller gick med i några av de nya regionala och nationella nätverken som uppstod. Dessutom så lämnades de aldrig, som ni hör, så himla ensamma ens inom Star Trek.
Vi väntar med bakgrundsinformation om Voyager tills vi kommer dit, men när Voyager började så var det inte som ännu en syndikaliserad serie som TNG och DS9. Istället var de flaggskeppet för det nya nationella nätverket UPN, som ägdes av Star Treks ägare Paramount. Därmed hamnade fokuset och förmodligen även budgeten framför allt på Voyagers sida, då det även hade den politiska sidan av att lyfta UPN. Trots att DS9 när det sändes aldrig blev någon supersuccé, så hade den rent allmänt bättre tittarsiffror än Voyager. Men de andra faktorerna övervägde allt sånt och DS9 fick acceptera att sitta i skugga för Voyager hädanefter. Det var som sagt något som under seriens gång gjorde Behr ganska bitter och upprörd, då han flera gånger ska ha sagt till medarbetare att folk någon dag skulle inse hur bra och annorlunda teve som de faktiskt producerade i DS9, då han inte tyckte att de fick någon större uppskattning varken av Paramount eller av tittarna (som grupp, i siffror).
På författarsidan och bakom produktionen så hände det som vanligt vissa byten inför och under S03, där den största skillnaden givetvis skulle bli att Michael Piller lämnade DS9 till förmån för Voyager under säsongens gång. Piller gjorde ju samma sak även när DS9 satte igång, på TNGs bekostnad. Detta var dock ingen överraskning, då Piller han berättat för Behr att det var så här det skulle bli när han erbjöd honom ett jobb som författare på serien redan innan DS9 hade kommit igång. Det här händer bara längre fram under säsongens gång, men han lämnar över rodret för DS9 till just Behr. Piller själv kommer ju fortsatt att vara tillgänglig om det behövs med officiellt bara som konsult, då hans fokus nu ska riktas mot Voyager.
Om Behr helt enkelt befordras så händer det faktiskt en del även bland de andra författarna. James Crocker – som kom in inför S02 om jag inte missminner mig – samt Peter Allan Fields – som har krediterats för ett flertal avsnitt som rankas väldigt högt av fansen – lämnar DS9 inför S03. Istället får DS9s författarlag förstärkning från TNG, därifrån René Echevarria och Ronald D. Moore ansluter.
Jag vet inte. för någon som vanligtvis är noga med att inte spola hur det ska gå i serien så känns det ändå lite konstigt att du nu skriver ett inlägg där du berättar hur det ska gå för både den här och nästa serie när det gäller tittarsiffror och budgetmässigt. Vet att det inte är illa ment, men kan vi inte försöka ta de kommentarerna när serierna är avslutade istället, det blir lite roligare för mig att läsa in mig då?
Det är en grej i det här avsnittet jag tycker är snyggt. Vilket fick mig att komma på att de även gör en liknande sak i förra avsnittet, i säsongsavslutningen. Nämligen diskuterar USA:s rasism. I förra avsnittet när Quark anklagar mänskligheten börjar han med att hårt säga “slavery”, vilket genast får Sisko att vända sig om med bister min. I det här avsnittet är det Odo som känner sig bortgallrad, vilket får Sisko att försäkra att det inte handlar om rasdiskriminering.
Det blir naturligtvis lite speciellt laddat då det är två vita skådespelare som anklagar Sisko – chefen för stationen, seriens huvudperson – för slaveri och diskriminering. Detta understryker också det utopiska i serien, att vi i framtiden kommit långt vad gäller rasismen.