Ytterligare ett riktigt bra Deep Space Nine-avsnitt. Även här en form av genremix: Det som börjar som en mysigt far-och-son-upptäcksresa till gammakvadranten slutar med att Federationen får en helt ny dödsfiende. Nu tänker jag mig som vanligt att det sitter någon sur bloggläsare (eller i varje fall kritiskt tänkande sådan) och muttrar för sig själv. “Genremix? Det där att man börjar lugnt för att sedan överraska tittaren med något superdramatiskt är väl ett av de äldsta tricken i dramaturgitrollerilådan!”. Och visst är det så, men precis som i förra avsnittet så behåller man en hel del komiska inslag lite längre in i handlingen än man vanligen brukar. Ja, bitvis är kanske även det här avsnittet lite för kul för sitt eget bästa, precis som Tribunal.
Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.
QUARK: You don’t like Ferengis, do you?
SISKO: That is not true.
QUARK: All right, name me one Ferengi you do like. Ah ha. You see? I was right. You Federation types are all alike. You talk about tolerance and understanding but you only practice it toward people who remind you of yourselves. Because you disapprove of Ferengi values, you scorn us, distrust us, insult us every chance you get.
SISKO: Quark, I don’t have to stand here and defend myself.
QUARK: Tell me, Commander, would you allow your son to marry a Ferengi female?
SISKO: I never thought about it.
QUARK: Exactly my point.
Utbrott två kommer när Sisko och Quark sitter fångna tillsammans med en kvinna, Eris:
QUARK: Sure, Quark, be quiet. Quark, stand watch. Quark, pick a lock. All you ever do is order me around. You know, Commander, I think I’ve figured out why humans don’t like Ferengis.
SISKO: Not now, Quark.
QUARK: The way I see it, humans used to be a lot like Ferengi. Greedy, acquisitive, interested only in profit. We’re a constant reminder of a part of your past you’d like to forget.
SISKO: Quark, we don’t have time for this.
QUARK: But you’re overlooking something. Humans used to be a lot worse than the Ferengi. Slavery, concentration camps, interstellar wars. We have nothing in our past that approaches that kind of barbarism. You see? We’re nothing like you. We’re better. Now, if you’ll excuse me, I have a lock to pick.
Även om Quark har kört argument i den här stilen förr, så ser jag det här som ytterligare ett avgörande steg i bygget av Quark som en hel och komplett rollfigur i serien. Det hade säkert varit ännu mera effektivt om man inte låtit honom springa runt i den där elektroniska cellen och skrika som en stucken gris av rädsla. Men man kan inte få allt, antar jag.
Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.
Att Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.
Egentligen är det ju väldigt naivt av Federationen att tro att man bara kan ta första bästa maskhål in i en främmande kvadrant och börja kolonisera. Att utgå från att den var helt tom, liksom? Den läxan fick man lära sig snabbt nu. Kolonin New Bajor, som man aldrig visat i serien men etablerat i dialogen under de senaste avsnitten, är utplånad. Och Dominion vill inte se fler skepp från alfakvadranten överhuvudtaget. Men kommer Dominionimperiet att använda maskhålet för en attack på Federationen istället? Har det förvandlats från en livskraftig handelsväg till ett hot?
Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?
Ja, vad ska jag säga. Förtjust igen! Och med den känslan avslutar jag en sökande och ojämn andra säsong av Deep Space Nine, och hoppas på mer fokus i de kommande avsnitten. Då kommer ju Deep Space Nine dessutom att vara Star Trek-imperiets flaggskepp, när nu The Next Generation nått vägs ände.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 326 tv-avsnitt.
Äntligen har du kommit hit 😀 Ser verkligen fram emot att läsa dina skriverier om kommande fem DS9-säsonger. För mig känns det som att det var här serien började på riktigt allvar, även om det finns en hel del bra avsnitt i de första två säsongerna. Tror att känslan kommer från att det nu började bli mer och mer kopplingar avsnitt emellan, något som får DS9 att skilja sig från den mesta andra treken… och att de stötte på något av betydelse i gammakvadranten.
Vi får se! Men det känns redan nu (jag har sett fyra och skrivit om ett avsnitt av säsong tre) att det blivit mycket mer fokus och kontroll över avsnitten. Sen kan jag ju tycka att man borde gå vidare med Dominionintrigen direkt, att Quark gifter sig med en klingonska känns som en typisk Star Trek-detour 😉
Som jag sagt ett par gånger tidigare. Federationen har varit så ointresserad av att utforska Gammakvadranten hittils att det borde ses som tjänstefel. Det var ju inte direkt osannolikt att något sådant här skulle hände. (och igen får vi se att Galaxyklass skepp verkligen är värdelösa i strid, Odyssey repar knappt lacken på de attackerande skeppen och precis som vi sätt på Enterprise de blir de så besatta av skaderapporter att de helt glömmer att skjuta tillbaka)
PS Hemma ser vi Serierna i en lite märklig ordning och vi märkte just att länkarna till flera avsnitt ur Säsongen 1 av The Original series inte finns i bloggen längre. Bara vi som har problem eller är det fler som inte kan klicka sig fram till t.ex bloggposten om Balance of terror).
Vilka länkar är det som inte funkar?
Lite orättvis är du nu mot Galaxy-klassen, tycker jag. 😛
Jag tror att faktumet att Dominion verkade ligga steget före på ett par punkter teknologiskt ger de en ganska stor fördel. Framför allt att de bara kunde skjuta rakt igenom federationens sköldar. Sen är valet av just Galaxy-klassen väldigt symboliskt så klart. Men trots att Galaxy-klassen inte är en skeppsklass designat just för krig, så är det fortfarande relativt dugligt om den tvingas in i strid.
Har inte alla i huvudet men när jag scrollar igenom https://startrekathon.com/category/the-original-series/the-original-series-sasong-1/ Så räknar jag till 23 avsnitt bloggade om. Det är fler än så i S1 Tre av dem jag saknar är Shore Leave, City on the edge of forever och devil in the dark men det måste vara ett par till som saknas. för det är ca 30 avsnitt i S1 (exakta antalet beror lite på hur man räknar)
Jag har taggat dem fel när jag gjorde om systemet, tror jag! Kollar på det igen!
Det har hänt något när jag gjorde om menysystemet. Nu ska hela säsong ett vara på plats. Kollar igenom säsong två nu, as we speak
Fantastiskt avsnitt! Ja, det är nu DS9 börjar på riktigt. Vi har fördjupat oss i Cardassias och Bajors affärer och efter att man lite då och då under säsongen hintat om The Dominion så börjar man nu på riktigt vända blicken ditåt. Även om det ännu är ett stort mysterium så fattar vi att det rör sig om en riktig bad-ass fiende.
Vid sidan om detta så är definitivt Quark och synen på ferengierna i detta avsnitt också av stor vikt. De har framställts som giriga superkapitalister tidigare, dessutom misogyna sådana, men nu lägger man till ytterligare en aspekt, vilken jag tycker är fantastisk. Det Quark säger om att Ferenginar aldrig har haft slaveri, storkrig eller koncentrationsläger är anmärkningsvärt. Det är ju det urgamla liberala argumentet att frihandel och ekonomiskt egenintresse skulle leda till öppenhet, fred och frihet för alla, det sa redan Adam Smith. I verkligheten har kapitalism och ekonomiska egenintressen gång på gång i vår historia samverkat med krig, imperialism, slaveri och förtryck. Den påstådde åtskillnaden mellan en naturlig och god marknad och en elak, artificiell, reglerande stat är bara retorik, missförstånd och liberala fantasier då kapitalismen alltid varit beroende av en stark stat.
Men inte på Ferenginar! Där har man kapitalism och frihet. Där har girigheten inte orsakat krig och folkmord. Där är Robert Nozicks och Milton Freidmans världsfrånvända idéer tillämpade. Om Federationen kan ses som nån slags kommunistutopi “som funkar” så tycks Ferenginar vara en fungerande libertarianutopi.
Att det individuella rationella ekonomiska egenintresset också samverkar med allmänintresset – en annan marknadsliberal dogm – visar dessutom en händelse i avsnittet. Det är när Quark försöker replikera halsbandet – i profitsyfte – som han upptäcker att det är falskt och spionen kan avslöjas. Man försöker alltså inte göra ferengierna mer goda genom att tona ner deras girighet, man visar att deras girighet kan vara god.
Fantastisk analys! Tack!!
Mycket riktigt, ett väldigt starkt avsnitt som förbereder en för vad som komma skall i framtiden. Jag får hålla med om det mesta inklusive betyget. 9/10.
Det börjar som ett ganska bekvämt avsnitt med far och son Sisko – som förövrigt alltid fungerat väldigt väl tillsammans – tillsammans ned Nog och Quark. Man får ändå säga att Nog har växt en del på de senaste två säsongerna och har blivit en ganska sympatisk figur. Quark är nästan alltid kul och underhållande att ha med och visst hade han någon poäng eller två om människans förflutna. Men trots hur mycket vi berömmer DS9 för att ha gett Ferengierna en andra chans i universumet – och hittills framför allt varit väldigt bra på att utveckla Quark – så har det en tendens att bli en del komedi när fokus läggs på de. Men det fungerar ganska ofta bra det också.
Nu var ju detta en säsongsavslutning, så något mer än ett bekvämt avsnitt var väl att vänta och det tog inte lång tid innan vi för första gången fått se och lära oss lite om Vorta och Jem’Hadar. Vi får också höra om Founders – Dominions mystiska ledare. Dessutom så passade de på och plockade in Odyssey – alltså ett skepp ur Galaxy-klassen, precis som Enterprise-D – och med tanke på att vi precis avslutat TNG så hade detta ett stort symboliskt värde. Så snacka om chocken när Jem’Hadar lyckas spränga det i bitar. Det betyder ju att det förmodligen hade hänt även med Picard&Co ombord, ifall det hade varit Enterprise. Några av de här rymdstriderna på senaste tiden är förresten bland det bästa vi någonsin sett i Star Trek vid det här laget.
Det stannar inte där heller, utan vi får se flera tecken på att Dominion – specifikt Jem-Hadar i det här fallet – kanske är lite mer avancerade än Federationen på vissa punkter. Det är ju oerhört sällsynt, då Federationen med sitt vetenskapstänk och fokus på forskning och upptäckt brukar vara de mest avancerade. De kan ha mindre antal skepp, och inte ha några rena krigsskepp, men de är alltid längst fram teknologiskt. Det här är en jobbig situation för Federationen, de skulle inte ha en chans att försvara sig just nu. Nu har de ju bara kvar det som är människans största styrka enligt Guinan i TNG 2×16 Q Who, att snabbt lära sig och anpassa sig. Hmm…det låter snarare som Borgerna. Nåväl. Vi får se vad som händer.
Ett ikoniskt avsnitt i Star Trek av flera anledningar. Chocken från att Jem’Hadar sprängde Odyssey, den scenen glömmer man inte så snabbt. Defiant introduceras och ger DS9 ännu fler möjliga alternativ att jobba med i framtiden. Dominion och Jem’Hadar blir ordentligt introducerade för oss och plötsligt har vi en ny ärkefiende i universumet. Samt att, lite mer vid eftertanke, så viskar det här om vad DS9 är på väg att bli hädanefter. Det mesta som fansen ofta tänker på när de hör DS9 börjar lite smått iaf någon gång här.
Om man ska ta något negativt så var Defiant att fuska lite, för visst var tanken att det här skulle handla om en rymdstation och inte handla om att resa runt. Det känns som om de till någon grad gav upp det. Å andra sidan så var en av de främsta anledningarna till den initiala planen att de inte ville ha två serier samtidigt med den premissen. Med TNG nu borta så kanske de tyckte att dörrarna till det öppnades igen. Samma sak med att Defiant har en romulansk cloak, vilket också känns lite som fusk hur praktiskt det än må vara. Eris magiska beaming förresten? Återigen, de kan inte inte bara fuska genom att hitta på sånt här och sen inte ens anamma det. Det ycker jag både här och i Into Darkness. 😉
Dessutom tycker jag faktiskt att det var lite svagt att hitta och visa oss Founders så här enkelt och snabbt. De var alltså så mystiska, så länge att även deras undersåtar och Dominion-medlemmar runt om de inte visste vilka eller var de var. Men utan några större problem kunde Defiant hitta dem i ett enda avsnitt. Jag menar inte att dra undan mattan för det Roger sagt, jag kan hålla med det också. Men just i det här fallet tycker jag att det rinner ut i ingenting nästan, de borde ha kunnat bygga upp det betydligt bättre. Det här är dock inte något som kan sänka avsnittet alltför mycket i mina ögon. 🙂
Avsnittet skrevs alltså helt och hållet av Ira Steven Behr och iom att Piller säkerligen redan funderar i banorna på att gå vidare från DS9 för att få bollen att rulla på VOY så är det väl ganska naturligt att det blev Behr. Piller och Behr hade ju en liten överenskommelse när han bjöd in Behr till serien innan produktion om att han sen skulle lämna över serien till Behr.
Inget av detta ska ha sagts i avsnittet, men enligt Robert Hewitt Wolfe så visste redan Dominion om Federationen. Men utan att veta om maskhålet så förväntade de sig att det skulle ta sisådär 200 år till innan de stötte på varandra i rymden och var tvungna att ta itu med Federationen. När maskhålet öppnades så kände Dominion att de behövde skaffa sig information om federationen för att kunna agera betydligt tidigare än så. Det ska ha varit därför de höll sig lugna och tysta fram tills nu.
Ira Steven Behr medger dock att misstag gjordes i de tidiga försöken att definiera Vorta och Eris i det här fallet. Telekinetiska krafter är det mest uppenbara som de aldrig igen skulle visa sig ha. Men som mycket inom Star Trek så är ju allt improviserat ett steg i taget, så såna här saker är inget nytt.
Det här avsnittet är också en början på ett nytt berättarsätt i DS9 när det kommer till att avsluta avsnitt, skapa spänning och binda ihop avsnitten. Man överger därmed delvis cliffhangern som blev väldigt populär i TNG.Det här var del i att DS9 blev mer serialiserat och innehöll mer kontinuitet ju längre in i serien vi kom.
Skådespelaren Alan Oppenheimer (Captain Keogh) har även varit med tidigare i olika roller både i TNG och i DS9. Han har även gjort röster i TAS (samt för Skeletor i He-Man). I framtiden skulle han även få vara med på VOY.
Att Odos art skulle vara Founders som styrde Dominion eller öht vad och när man skulle lösa det mysteriet var inte bestämt på förhand i serien, utan de höll det öppet. Länge tänkte de t.o.m. att Odos strävan efter att få veta var han kommer ifrån och om det finns fler som honom kunde användas till serieavslutningen många år senare. Men under S02s gång, medan Piller redan förberedde allt för att i den närmaste framtiden lämna över rodret på DS9 till Behr, så föreslog istället Piller för de övriga författarna att de borde gripa dagen och göra något av det nu, snarare än att vänta på S07. Det bör ha varit detta som öppnade dörren för något i stil med detta.
Statistik för båda de nyss avslutade säsongerna är på gång. Jag blev lite tagen på sängen av så många uppdateringar och ligger alltjämt något efter. 😀
Du blev så pass tagen att du gick händelserna i förväg! Defiant introduceras inte förrän i nästa säsong ;-), men du kanske snarare ligger i fas med där jag ligger än just det här avsnittet? 😉 Men håller med om att rymdfajtingscenerna i det här avsnittet är bland det bästa jag sett i Star Trek-väg, filmerna inkluderade. Där fick jag genast mitt klagande i retur!
Här tar du ju också upp en del av mina funderingar kring det här med Federationen och stridsskepp, bra förklaring!
Haha! Ja, jag hade precis läst igenom din recension av nästa avsnitt när jag skrev detta, så det är anledningen. 😀
Ännu en säsongsavslutning, ännu mer statistik.
Medelbetyg för S02: 6,65 (S01:5,95)
Median för S02: 7 (S01:6)
Grafer för DS9: http://imgur.com/a/A58sG
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
Precis som för TNG så anses ju DS9 första säsonger vara bland de sämsta. Det här är fallet för en hel del Star Trek, där ju TNG och DS9 tar upp en hel del plats. Förmodligen har detta att göra med sättet som Star Trek traditionellt har producerats, på ett improviserat sätt snarare än baserat på någon bok eller något annat färdigskrivet dokument. Det här lägger större ansvar på författarna och skådespelarnas egna axlar och leder till en större andel bottennapp i början på serierna, tror jag. Trots det så anses de tidiga DS9-säsongerna oftast vara helt okej, utan alltför många bottennapp, och för varje säsong som går i början så tenderar serien att bli bättre och bättre.
Med S02 avklarad börjar vi nu, precis som i TNG, att komma in i DS9s kärna. Det som de flesta fansen tänker på när man säger DS9.
Men det är lite ironiskt hur mycket paralleller det finns mellan TNG och DS9s utveckling av sina tidiga säsonger. För trots att DS9 aldrig var så dåligt som tidigt-TNG, så vill jag påstå att utvecklingen följde väldigt liknande steg. Säsong 1 var en säsong då allt verkade vara lite på måfå, utan att det verkade som om det fanns någon långsiktig tanke bakom det. Serien påbörjades mer eller mindre baserat på vad den senaste Star Trek-serien hade lämnat oss vid. Med väldigt mycket samma upplägg, samma typer av handlingar och samma struktur på avsnitten. Trots DS9s väldigt unika premiss så blev det alltså så här. Inför Säsong 2 började DS9, precis som TNG, växa in i sina egna skor och börja fundera på vad man ville göra av serien, hur man skulle sätta något eget avtryck på Star Trek. Med det sagt så fanns det fortfarande kvar väldigt mycket från första säsongen och väldigt bra avsnitt där de hittade en egen identitet och något man kunde bygga vidare på varvades med sämre avsnitt eller medelmåttiga generiska SciFi-handlingar som lika gärna kunde ha kommit från S01 eller TNG. Förhoppningsvis är det inte bara jag som ser de parallellerna, för jag tänker ta upp det igen till S03. 😛
När det kommer till DS9 S02, så verkar Rogers betyg faktiskt motsvara ungefär sättet som fansen tittar på DS9s tidiga säsonger. Om något så verkar Roger faktiskt ha varit lite oväntat positiv till vissa mindre omtyckta avsnitt, avsnitt som oftast ses som riktiga bottennapp. Det är faktiskt så att Roger som lägst delat ut en enda 3a i DS9s första två säsonger och det är ju inte alls illa. Därav har medelbetygen och medianerna från första säsongen varit helt okej, om än att S01 ändå inte vara allt för bra och endast var bättre än TNGs två första säsonger.
S02 var, precis som förväntat, ett klart steg uppåt. Med en förbättring av medianbetyget och framför allt en stor förbättring av medelbetyget i jämförelse med S01. Det berodde framför allt på en bibehållen jämnhet i kvalitet och att fler betyg kröp lite högre upp på skalan. I S01 låg väldigt många avsnitt på medelmåttiga eller okej betyg (5-6), medan betyget som gavs ut flest gånger i S02 faktiskt var så högt som en 8a. Trots att det fanns en viss tendens till ojämnhet från avsnitt till avsnitt så gjorde det inte så mycket skada, då de sämre betygen sällan gick under en 4a eller en 5a. Detta och bristen på riktigt dåliga avsnitt lyfter ju givetvis medelbetyget ganska mycket.
I jämförelse med säsongerna i TNG så är det faktiskt så att det bara var TNG S04 och S06 som fick ett högre medelbetyg av Roger, om än att just de säsongerna var flera tiondelar högre. Baserat på betygsmönstren från DS9 S02 så liknar den faktiskt de säsongerna en hel del. Skillnaden är anledningen till att medianen ändå bara är 7, trots ett stort antal 8or i betyg och inga betyg under 4or. Det är nämligen så att alla de väldigt bra avsnitten balanseras upp till viss del av en hel del avsnitt som var medelmåttiga eller lite smått dåliga rent av (4-5). Det säger ändå en del hel del om DS9 och dess potential att en säsong som rent allmänt fortfarande ses som ganska svag och osäker angående vart den är på väg kan vara så pass jämn och bra relativt till de vi sett tidigare.
Under säsongens gång, och med vetskapen att TNG var i sin sista säsong samtidigt, så kunde författarna bakom DS9 tänka efter vad de ville göra och experimentera lite och se vad som fungerade. Redan mot slutet av S02 började vi därför se resultatet av det med bl.a. vissa val och handlingar som resulterade i väldigt bra betyg.
Personligen gav jag S02 6,54 i medelbetyg och 7 i median. Jag noterar att det alltså är tredje gången i rad som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag börjar bli något orolig.
Skillnaden i betygsättning mellan oss var faktiskt på många sätt minimal här. Det var kort och gott så att jag höll lite hårdare i de väldigt bra betygen (8-10) och delade ut mer 7or än något annat. Därmed en liten tiondels skillnad i slutet på säsongen.
Bästa avsnitten i DS9 S02:
9/10 – The Circle (2×02)
9/10 – Tribunal (2×25)
9/10 – The Jem’Hadar (2×26)
Sämsta avsnitten i DS9 S02:
4/10 – Second Sight (2×09)
4/10 – Rivals (2×11)
4/10 – Blood Oath (2×19)