Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?
Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.
Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.
En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.
Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.
Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.
Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?
Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).
Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.
Hur mycket kan man inte säga om det här avsnittet? Men jag ska försöka fatta mig relativt kort. Kort för mig iaf.
Vilket avsnitt! Och framför allt vilket avslutningsavsnitt! Det fångar in seriens ton och teman perfekt, och knyter verkligen ihop serien på ett suveränt sätt genom att använda sig av Q och samma rättegång som de blev hotade med i första avsnittet. Strukturen och komplexiteten på handlingen är dessutom inte helt simpel att få till och det lyckas de, tycker jag. Dessutom får alla de stora rollfigurerna lite tid och plats att visa upp sig från sina bästa sidor. Alla sköter sig bra, men en speciell eloge måste gå till LeVar Burton (LaForge), Brent Spiner (Data) och – självfallet – Patrick Stewart (Picard). Till och med den potentiella relationen mellan Worf och Troi – som det gnällts på att vi inte fått se mer av pga seriens episodiska struktur – och hur Riker skulle ta det utforskas lite, om än i en möjlig framtid.
Det är i mina ögon inte bara ett toppavsnitt i TNG och Star Trek, men del av dess storhet kommer ju så klart från att det är ett perfekt avslutningsavsnitt för just TNG. Det behövdes verkligen efter S07 där Roger har fått se med egna ögon hur ojämn den var och rent allmänt vilket kvalitetstapp den symboliserar för fansen. Allt mer tror jag att de allra flesta måste ha börjat känna mer och mer ju längre säsongen gick att det var dags nu. Det är dags för TNG att ta slut, det kommer bara gå utför annars. Sju säsonger med uppemot 26 avsnitt i varje säsong får man väl ändå vara nöjd med, trots allt. Jag tycker fortfarande att det var rätt beslut, även om det beslutet givetvis togs långt i förväg, men det här avslutningsavsnittet gör en ändå lite ledsen som TNG- och Star Trek-fan över att det är slut nu. Att vi inte kommer att få se något mer av rollfigurerna (i TV och serieformat) och att det inte kommer bli fler äventyr och avsnitt, inga mer lugna avdelningsmöten i spända situationer, inget mer filosoferande utan att be om ursäkt för det genom att trycka in massa action däremellan, eller just den här speciella känslan som just TNG hade. Även om avsnittet avslutas på en positiv not med att skeppet fortsätter sina äventyr i universumet så får ju vi inte följa med på de längre.
Det här avsnittet påminde oss en sista gång om hur otroligt bra den här serien har varit när den har varit bra. Höjderna den nådde, hur den fick oss att tänka på allt möjligt, hur den fick oss tro på att saker alltid kunde bli bättre och hur den fick många av oss att sträva efter att delta i det arbetet och försöka ständigt utvecklas på ett personligt plan (som personer. Inga konstiga evolutionsvarianter, tack). Så även om vi accepterar och förstår att det är dags att gå vidare så finns det en del av oss som är väldigt ledsen över att det måste ta slut, en del som gärna hade vadat igenom de dåliga avsnitten (allt färre efter de första säsongerna) och alla de som var någonstans mittemellan på betygsskalan för att då och då få mer av avsnitt som når de höjderna igen. Därför är det kanske inte konstigt att fansen alltid har hållit den här avslutningen väldigt högt, samt att kritiker och recensenter väldigt ofta har haft med den på listor över de bästa avslutningsavsnitten någonsin ända sen det sändes.
Dessutom så innehåller ju avsnittet mot slutet av det hela en typ av scen som Roger verkligen har älskat under seriens gång; pokerscenen. 😀 Nä men, jag tyckte den här scenen faktiskt var bra då den hade väldigt mycket mening. Den visade ju hur den superprofessionelle Kapten Picard, efter åratal av att isolera sig och hålla sig lite på avstånd från de han jobbar med, bestämde sig för att de var vänner som han skulle sakna om de inte lägre var där en dag. De var personer han alltid kunde lita på och han valde istället att spendera tid med dem medan han fortfarande kunde.
10/10. Hur skulle det kunna bli något annat? Visst finns det väl några småproblem och några små logiska hål i handlingen, men det är inget jämfört med allt den får till på ett bra sätt. Ett underbart fint och väldigt bra avsnitt att avsluta TNG på. Ett avsnitt som resonerar inte bara inom TNG utan genom hela Star Trek.
Serieavslutningen hade ju givetvis diskuterats flitigt i över ett år i TNGs författarrum. Man hade idéer som absolut ville försöka ha med, som att ha med Q och knyta ihop det med TNGs början på något vis, samt att ha med ärkefienderna Borgerna. Men även under S07s gång så blev inte diskussionerna mycket mer konkreta än så fram tills att det var dags att skriva något. Del av anledning till det är förmodligen att alla förväntade sig att de högsta hönsen bland författarna, alltså Piller och Taylor, skulle ta sig an det sista avsnittet i serien. Dessutom var ju Echevarria och Shankar ganska slutkörda efter att ha tagit ett enormt ansvar och arbetet hårt under S07, samtidigt som Brannon Braga och Ronald D. Moore alltså fortfarande varvade serien med att skriva den första TNG-filmen. Men det blev inte Piller och Taylor, till de övrigas förvåning, utan även detta uppdraget gick till Braga och Moore.
Braga och Moore har otaliga gånger berättat att de blev lite förvånade av detta och hade inte alls tänkt ut något speciellt. Istället blev det att de var tvungna att skriva ihop det här viktiga avsnittet samtidigt som filmen tekniskt sett fortfarande hade högre prioritet. De jobbade länge med filmen, medan serieavslutningen bara tog några veckor till en månad. Ironiskt nog tyckte många att avsnittet blev suveränt, medan filmen var lite av en besvikelse. Braga och Moore har själva många gånger erkänt att de ibland blandade ihop de två sakerna som de arbetade på samtidigt, men att det med facit i hand var avsnittet som blev bäst. Braga har själv sagt att det här möjligtvis kan ha varit det bästa avsnittet han någonsin har skrivit (eller iaf fram till den kommentaren).
Man bestämde sig iaf tidigt att man ville ha med Q och använda honom för att hoppa i tiden och knyta ihop början och slutet på serien. Precis som Roger nämnde så försökte man alltså att få in även Borgerna genom att ge de en egen tidslinje som skulle hoppas till där Picard var Locutus of Borg under slaget vid Wolf 359 och till slut blev räddad av Hugh från 5×23 I, Borg. Den här idén, borgernas medverkan och hela den tidslinjen fick dock strykas på order från Piller, då han tyckte att det var bättre att begränsa antalet tidslinjer och tidshopp som användes i avsnittet.
Piller hade även utöver det en viss inverkan i skrivandet, speciellt i andra halvan av avsnittet. Under arbetets gång tyckte nämligen Piller att andra halvan av avsnittet vid den tidpunkten kändes alldeles för vilsen. Som om man inte visste vart man var på väg eller vad man ville åstadkomma. Han tryckte då på Braga och Moore för att de skulle vara mer ambitiösa med det här avsnittet och som förslag för lösningen på problemet i handlingen var det faktiskt han som föreslog att Picard kunde få samarbeta med sig själv i de olika tidslinjerna för att lösa problemet.
Den första TNG-filmen som Braga och Moore skrev under S07, Generations, började man faktiskt att producera samtidigt som man spelade in det här avsnittet. Skådespelarna fick ledigt i tio dagar efter att avsnittet filmats klart, sen var det dags att sätta igång med filmen.
Det här är även den ända serieavslutningen i Star Trek, bland spin-off serierna, som inte regisserades av Allan Kroeker. Kroeker kom alltså att jobba på avslutningarna av både DS9, VOY och ENT i framtiden. Anledningen är dock ganska simpel, Kroeker hade vid det här laget inte börjat regissera avsnitt inom Star Trek. Han gör sitt inträde om ungefär 2-3 säsonger.
Lite kul är att det tydligen fanns en replik i manuset som dock klipptes bort ur avsnittet, där man nämner att Dr. Selar var chefsläkare ombord i piloten medan man inväntade Dr. Crushers ankomst. Dr. Selar var ju en ganska liten rollfigur med väldigt få framträdanden, men som både Roger och andra jag hört/läst recensera TNG har fastnat för lite.
Som sagt så blev det här avsnittet väldigt väl mottaget. Det nämns ofta på topplistor över de bästa avsnitten i TNG och en av de bästa avslutningsavsnitten av en serie någonsin. Både tittarna, författarna, skådespelarna och kritikerna hade mycket gott att säga om det. Däribland Colm Meaney (O’Brien) och Rick Berman, som menade att det här var den bästa säsongsavslutningen som de någonsin kom att göra. Damon Lindelof, producent på Star Trek (2009) och en av skaparna bakom TV-serien Lost, inspirerades av det här avsnittet när han skrev ett visst avsnitt i just Lost.
Avsnittet vann även en Hugo Award och nominerades i fyra kategorier till Emmy Awards.
Säsongs- och serieavslutning innebär givetvis lite statistik. Vi tar väl och börjar med S07. 🙂
Medelbetyg för S07: 6,36 (S06:6,92)
Median för S07: 7 (S06:7)
(OBS! Märk att dubbelavsnitt räknas som ett i statistiken)
Grafer för TNG: http://imgur.com/a/8GgBQ
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
TNG säsong 7 är ju inte bara slutet på serien, utan den även ofta ansedd som slutet på TNGs gyllene år som oftast definieras som S04-S06. Den kanske största svårigheten med arbetet på S07 jämfört med de senaste säsongerna var alltså att författarlaget bakom serien spreds väldigt tunt mellan olika projekt under Star Trek-paraplyet och kanske präglades S07 just därför av släktingar, generiska handlingar och avsnitt och överlag en slags ojämnhet i kvaliteten som inte skådats sen S02 av serien. Inte att säsongen inte anses ha några väldigt bra avsnitt, om än att det kanske är längre emellan dem, snarare är det så att den anses innehålla alltför många dåliga avsnitt och att kvaliteten från avsnitt till avsnitt är som en berg- och dalbana. Att den har en del väldigt dåliga avsnitt är ju något som vi även tidigare har kunnat se skada säsongens medelbetyg lite, då det drar ner det annars förhållandevis höga betygen så mycket. Alla de här sakerna kan ju iaf i teori ganska lätt kopplas till tidsbrist och möjligtvis brist på nya idéer, vilket är en ganska naturliga konsekvens av att författarlaget var så tunt utspridda på en säsong på 25/26 avsnitt.
Dessutom så börjar det runt de här åren dyka upp serier som använder sig allt mer av serialisering och kontinuitet mellan avsnitten – t.ex. Arkiv X, Babylon 5 (är på gång att starta) och DS9 – och även om TNG under åren börjat haft mer av det genom röda trådar som dyker upp och byggs vidare på då och då så är det inte mycket i jämförelse. Vid en tillbakablick från nutiden där den typen av tv är ganska dominant så hörs mycket riktigt ofta kritik mot TNGs episodiska natur, och så även i Rogers recensioner ju längre serien gått.
Men fansen kan iaf andas ut, för Roger har överlag bekräftat fansens majoritetsåsikt om TNG S07.
Med ett medelbetyg på 6,36 är S07 långt mycket bättre än de horribla två första säsongerna av serien, men klart svagare än S04 och S06, de starkaste säsongerna i serien baserat på medelbetyg. Kvalitetstappet märks extra mycket iom att den senaste säsongen var just S06. Lite mer förvånande är kanske att S07, iaf när det kommer till medelbetyg, inte heller slår S03 och bara knappt (6,36 mot 6,35) är bättre än S05. Det är något förvånande iom att S07 ofta nämns som den tredje sämsta säsongen av serien. Medan S03 bygger upp mot de s.k. gyllene åren och ibland inkluderas i dem, så verkar det alltså vara så att S05 – mitt emellan de två bästa säsongerna – är den tredje sämsta säsongen i TNG. Om än att skillnaderna är små. Detta enligt medelbetyget alltså.
Men medelbetyget säger inte allt om hur en säsong som helhet uppfattas. Detta är betydligt mer komplicerat än att räkna ut ett medelbetyg.
I vissa fall kan medianbetyget ge en ledtråd om varför det generella intrycket kanske inte stämmer in på medelbetyget, kanske genom att visa på ojämnhet. Ett exempel är då det kanske finns ett antal avsnitt som bryter mot normen och har stor påverkan på medelbetyget genom att ligga väldigt långt ute på sidorna på skalan. Det är dock inte fallet i S07 och även om det finns en del dåliga avsnitt så är de utspridda längs skalan och kan bara delvis upphäva att de flesta avsnitten hamnar på den positiva ändan på skalan. Med ett medianbetyg på 7, så är det exakt samma som alla säsongerna sen S04.
Jag tror att den bästa förklaringen till S07s anseende och hur den uppfattas, annat än det solklara kvalitetstappet från S06, har att göra med det man ser på grafen för medelbetyg och/eller betyg för säsongen.
Om man tittar på grafen så ser man en enorm skillnad i kvalitet från avsnitt till avsnitt som börjar en tredjedel in på S07, med enorma och konstanta upp- och nedgångar i betyg. Den här typen av ojämnhet under säsongens gång sågs varken i S03 eller S05. Till och med S01 var faktiskt relativt jämn baserat på Rogers betyg, om än på en ganska dålig nivå. Det som mest liknar grafen över betygen på S07 är snarare S02, där det också finns vissa väldigt starka avsnitt, mitt i en säsong med enorma skillnader i kvalitet från avsnitt till avsnitt. Det kan också påpekas att Roger ändå verkade tycka förvånansvärt väl om den första tredjedelen av säsongen, där de höll ungefär samma medelbetyg som de bästa säsongerna, det var därefter som det gick snabbt utför nästan hela vägen. Ännu en anledning till att man kanske uppfattar att kvaliteten konstant fortsätter att sjunka och tycker mindre om säsongen som helhet.
Nu var både medianbetyget och medelbetyget fortfarande helt okej när det kommer till TNG, så det höll ändå någorlunda. Dessutom kan vi glädjas oss vid att serien och säsongen iaf avslutades betydligt starkare, vilket även drev upp medelbetyget lite i sista stund. 🙂
Personligen landade mitt medelbetyg på 6,00 för S07 (median:6), vilket innebär att jag faktiskt tycker att S07 klart och tydligt är den tredje sämsta säsongen av TNG. Det är stora avstånd både uppåt och nedåt i tabellen.
Rent allmänt var jag mindre imponerad än Roger även av den första biten av säsongen, och även jag tyckte att kvaliteten fortsatte sjunka så hade jag inte lika många betyg i ytterkanterna på skalan, varken åt ena håller eller det andra. Istället tyckte jag att det var ett större antal avsnitt som låg någonstans mellan tråkiga/oinspirerade till okej/bra (4-7).
Jag tror att detta är andra gången i rad (DS9 S01 senast) som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag vet inte om jag bör fråntas mitt hardcore-fandom-kort, eller om det snarare är Roger som bör få ett till jul. 😀
Bästa avsnitten i TNG S07:
9/10 – Phantasms (7×06)
9/10 – Lower Decks(7×15)
9/10 – Genesis(7×19)
9/10 – Preemptive Strike(7×24)
9/10 – All Good Things…(7×2526)
Sämsta avsnitten i TNG S07:
1/10 – Masks (7×17)
2/10 – Sub Rosa (7×14)
3/10 – Eye of the Beholder (7×18)
Nu lite statistik för hela TNG.
Medelbetyg för TNG: 6,13 (TOS*:5,75|TAS:5,95)
Median för TNG: 6 (TOS*:6|TAS:7)
*Roger betygsatte inte avsnitten från första början på det här projektet, så statistiken för TOS är inkomplett.
Jag tror att vi var många som antingen redan såg det komma eller insåg ganska snabbt att när det kom till statistiken för hela serien så skulle TNG bli väldigt mycket lidande av skadan som de första två säsongerna innebar. Därav att jag faktiskt även sa, när Roger satte igång med DS9, att jag inte alls skulle bli överraskad om även mina betyg säger att DS9 är klart bättre än TNG, trots att jag håller TNG snäppet högre.
Kvaliteten på de första två säsongerna var helt enkelt så otroligt mycket lägre än resten av serien att TNG fick spendera de kommande fem säsongerna med att sakta lyfta sin statistik mot bättre nivåer. Om vi t.ex. räknar på medelbetyget bara för S01-S02 får vi lite smått otroliga 4,87, medans S03-S07 ger 6,58 och de två bästa säsongerna alltså var uppe och rörde vid 7-strecket. TNG fick alltså jobba väldigt hårt och nästan behöva överkompensera för att återhämta sig. Men än så länge i det här projektet verkar det ha fungerat tillräckligt väl då den slår medelbetygen för både TOS och TAS. Båda de serierna var ju också ganska ojämna av sig från avsnitt till avsnitt och hade både väldigt bra avsnitt, men även en hel del bottennapp som drev ned medelbetyget. Ur det perspektivet kan man säga att större delen av TNG var betydligt mer stabilt och jämnt, utan att för den delen sakna riktigt bra avsnitt för det.
DS9, där vi just avslutat S02, ligger dock redan på 6,36 och kommer förmodligen att vara klart bättre. Men återigen, om man plockar bort de två första säsongerna så var TNG överlag bättre än så och det är inte fy skam.
Personligen hamnade mitt medelbetyg för TNG på 6,27 och medianbetyget på 6. Samma median och bara något högre medelbetyg än Rogers alltså. Plockar vi återigen bort de två första säsongerna hamnar mitt medelbetyg på 6,71. Dessutom skulle båda våra medianbetyg höjas till 7, om man bortser från de första två säsongerna.
Bästa Säsong(medelbetyg): S06
Sämsta Säsong(medelbetyg): S02
Bästa avsnittet/avsnitten i TNG:
10/10 – Frame of Mind (6×21)
Sämsta avsnittet/avsnitten i TNG:
1/10 – Code of Honor (1×04)
1/10 – The Perfect Mate (5×21)
1/10 – Masks (7×17)
Jag testar att inte formatera, för att se om jag kommer undan det ökända spam-filtret. 😛