En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).
Det märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.
Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.
Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?
För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen. Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.
Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.
Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.
Betyg: 9/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt.
Jag skulle inte sitta och ha alltför mycket kritiskt tänkande när det kommer till säkerhetstänkandet i Star Trek-universumet. Som vi fått se många gånger genom åren så är det inkompetent även om de vore amatörer, vilket de inte ska vara. 😀
Jag är faktiskt lite kluven till det här avsnittet och jag har faktiskt alltid varit det. Å ena sidan så är det ju i grunden och botten ett ganska bra avsnitt och mitt betyg kommer givetvis att spegla det till viss grad, men jag har några problem med det här avsnittet. Saker som gör att jag inte helt kan köpa upplägget och kasta mig in i avsnittet med huvudet först.
Först så har vi det här med att familjen O’Brien tydligen tycker att den mest avslappnade och roliga delen av Federationen för en semester är precis vid gränsen till Cardassia. Va?! O’Brien dessutom, av alla människor, med sin bakgrund i det senaste kriget mot Cardassierna och ännu lite till pga hans nuvarande stationering borde väl absolut inte vilja vara i närheten av Cardassierna om han åker på en semester? Det är något som inte riktigt stämmer där och det känns som om det var en nödvändig idioti bara för att på ett lätt sätt öppna upp för den här händelsen. Sen har vi två saker som du själv nämner; komedin och hur allt verkar tappa fart och intresse i andra halvan av avsnittet. Det här är ju ännu ett s.k. “O’Brien Must Suffer”-avsnitt och är menat att vara ganska tungt och mörkt. Möjligheterna finns där, men när man börjar ha med komedi i det hela som de gör här så tappar man ju den atmosfären och plötsligt känns det inte alls spänt eller tungt. Dessutom tycker jag som sagt att avsnittet i andra halvan tappar fart och tydlighet och det står istället och stampar lite medan våra hjältar försöker förstå vad som har hänt så att de kan rentvå O’Brien. Men jag blir aldrig övertygad om att han kanske har gjort något, utan det är väldigt tydligt att det här mest är en teater, en fars. Det är inget rättssystem värt namnet, så hur ska det hjälpa dem om de hittar lite spår? Som tur för O’Brien så hittar de något som skulle få Cardassierna att skämmas om det kom ut och då bestämde dem sig för att fria O’Brien helt plötsligt i utbyte mot tystnad.
Men jag tycker ändå att det är ett bra avsnitt och jag önskar bara att det inte fanns de här relativt stora saker som hindrar mig från att helhjärtat engagera mig i handlingen och avsnittet. I mina ögon så begränsar det hur högt betyg ja kan ge avsnittet. 7/10. En stark sjua. Ett “O’Brien Must Suffer”-avsnitt kan man trots allt aldrig gå för fel med.
Angående deras rättssystem skulle jag bara vilja påpeka det jag skrev lite längre upp. Det här är inte något riktigt rättssystem, det är bara ännu en propagandagren för den Cardassiska polisstaten och de som har makten. Det tycker jag är relativt klarlagt redan, både på hur vi får höra att man redan dömts innan rättegången och att de åtalade alltid alltid är skyldiga. I det här avsnittet har t.o.m. O’Briens Cardassiske advokat ett par repliker om att det inte spelar någon roll vad han gjort eller inte gjort, om han är skyldig eller inte. Det enda som spelar någon roll är att de spelar sin roll i charaderna och farsen som är rättegången för att skapa intresse och underhållning för de som tittar. MEN, med det sagt så är det inte riktigt som om de bara var någon tv-kanal eller produktionsbolag. Tittarsiffrorna och populariteten är inte målen med det hela i sig, utan de är bara ett verktyg för de riktiga målen. Det är här rättssystemet som en gren av den Cardassiska propagandan kommer in. Om du kan få folk att titta frivilligt och rent av tycka om under hållningen, så är det mycket enklare för dig att sprida propagandan och få den att ge effekt. Även om det är undermedvetet så kommer folk ta in meddelanden som att det är dödsdömt att slåss mot staten, att staten är viktigare än individen, ens frihet och sanningen. Det är därför de genomför och sänder rättegångarna, det är därför de vill göra så att det blir bra underhållning, för att nå ut till så många frivilliga tittare som möjligt och få de att sänka sina mentala försvar.
Enligt Ira Steven Behr kom idéerna bakom avsnittet rakt upp och ner från Dukat’s replik angående det Cardassiska rättssystemet i avsnittet 2×21 The Maquis II. Av någon anledning så krediteras dock Bill Dial helt och hållet för avsnittet, vilket vid första anblick verkar ganska märkligt. Det står inte heller i bakgrundsinfon på Memory Alpha vad det beror på eller hur Dial var iblandad i processen, så det är lite av ett mysterium för mig. Men så är det iaf.
Avsnittet regisserades för övrigt av Avery Brooks (Sisko) och är det första som han regisserar.
Beslutet att lägga in ner ad om hur Enterprise-D hade skickats till DMZ under avsnittet var tänkt som en hyllning till TNG och en påminnelse om att de fortfarande finns därute.
Mycket riktigt var alltså det här första gången som Cardassierna ses använda sig va kosmetiska modifikationer för att lättare kunna infiltrera andra civilisationer. Som Roger säger så kanske det till viss grad är därför de har så mycket information om alla andra. Oavsett vilket så blir det här inte sista gången vi får se det. 🙂
Ja, du väcker en intressant tanke här om hur det kanske hade blivit ett mycket mer intressant avsnitt om vi fått tvivla en liten stund längre på om O’Brien hade gjort något fuffens eller inte. Det är väl det gamla vanliga Roodenberry-spöket som finns med här. Det omöjliga i att våra hjältar gör fel eller är amoraliska. Vi får se hur det utvecklar sig längre fram i DS9.
Kanske skulle ha lyft fram lite mer hur den här rättegången används som en del av propagandan på planeten, men det enda vi får se av det är ju de där personerna som står utanför en byggnad och ändå inte extremt intresserat lyssnar på vad som händer. Det jag var ute efter med kommentaren om tittarsiffror är väl snarare det faktum att domaren får framstå som lite pantad och korkad, snarare än skräckinjagande. Att hon liksom säger rakt ut att det inte blir bra tv med enskilda överläggningar. Ett riktigt propagandamonster till domare hade ju löst det där på ett betydligt mer bombastiskt och läskigt sätt. Så jag håller med dig lite där. Hela rättegången blir liksom lite för fånig. De borde ha bättre bevis, hårdare fakta. Även propagandastater brukar helt enkelt förbereda sånt här lite bättre, tänker jag mig.
När jag såg det här hade jag just läst Martin Schibbye och Johan Perssons reportagebok 438 dagar, om fängelsetiden i Etiopien. Har inte boken och kan citera, men det är skrämmande likadana rättegångar som beskrivs! Samma fars, tv-bevisen var manipulerade med en massa specialeffekter (?) bland annat skottljud, de var redan “skyldiga” etc
Ja, tänker att man här har använt olika totalitöra systems “bekännelserättegångar” som förebild. Där folk framträdde och grät och erkände de mest absurda saker. Så det är klart att det här ligger närmre verkligheten på vissa ställen än jag kanske vill tänka på :-/
Ja det är ett lite lättsammare avsnitt än det när Picard tvingades erkänna att tre lampor var fyra, eller hur det nu var, även om det i botten är en mörk och brutal historia. Visst hade man nog kunnat göra ett riktigt obehagligt avsnitt istället, men jag gillar upplägget. Inte minst med tanke på att det redan finns så många tidigare rättegångsavsnitt och att dessa brukar vara ganska allvarliga. Nu kommer man till Cardassia och där är det upp-och-ned vända världen vad gäller rättegångar.
Det intressanta är väl hur förvånade både domaren och advokaten är över att O´Brien och Odo ständigt ifrågasätter och misstror själva rättegången. (Älskar domarens trötta invändning att detta redan är den längsta rättegången i Cardassiens historia!)
Det tycks som om den Cardassiska polisstaten är så väletablerad och självklar att den påverkat Cardassiernas själva psykologi. Deras fars till rättegångar är antagligen fullt logiska för deras invånare.
Man måste ju ändå föreställa sig att oskyldiga har hamnat där tidigare, men varför har då inte dessa ifrågasatt själva förfarandet? För att de inte finner det absurt alls. Det är så det är, det är bara så det går till. De har inget att jämföra med. Troligen spelar även den oskyldige med för att ge sig själv ett sista – i dennes ögon – “värdigt” slut. Kanske anser även den oskyldige – kanske även politiska dissidenter som den civila oppositionen vi tidigare sett – att man trots allt aldrig ifrågasätter staten i sig. Att man, när man väl hamnat inför domstolen, måste göra sin sista plikt mot staten.
Cardassia är det ultimata totalitära samhället. Som om Moskvarättegångarna skulle fortsätta år ut och år in, generation efter generation, tills den kollektiva masspsykosen istället är att betrakta som det naturliga sinnelaget.
Nej, det är förstås utformat med tanke på just de där totalitära “bekännelserättegångarna” som funnits i totalitära stater. Det konstiga är väl att man inte är mer förberedda på att nåågon som kommer utifrån och inte är invaggad i det Cardassiska systemet kan uppföra sig annorlunda. Å andra sidan är väl frågan om O’Brien hade orkat med det om han inte haft Odo som bisittare.