Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.
Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här. En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.
För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.
Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.
Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?
Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.
Det finns inte speciellt mycket att säga som Roger inte redan beskrivit. Halvhjärtat, repetitivt, förutsägbart, trött, irrationell händelseutveckling i handlingen där skeppet på något magiskt vis bestämmer sig för att skapa en ny livsform utan förklaring, en närmast oförståelig inkompetens från alla inblandade när de helt obekymrat går tillbaka till vad de höll på med när skeppet gav tillbaka kontrollen, ett helt isolerat avsnitt precis i slutet på serien som varken används för att säga något eller knyta ihop serien bättre och överlag bara ett otroligt meningslöst och mediokert avsnitt. Till skillnad från vissa liknande avsnitt som vis ett tidigare, som kanske inte heller var allt för lyckade, så känns det inte ens som de försökte här. Kanske hade idé- och tidsbristen blivit så allvarlig i slutet på säsongen att de bara försökte trycka ut något. Vid det här laget så kanske du också bättre förstår poängen med twitterkontot @TNG_S8 som jag nämnde i bakgrundsinfon till säsongen.
Jag hade kunnat tänka mig att avsnittet en svag femma, men det där avslutet….alltså, det är så otroligt dåligt. 4/10! Nästa.
Konceptet och idéerna bakom avsnittet kom från Brannon Braga, som verkligen ville göra ett sista holodeck-avsnitt. Till en början funderade han på att göra en Dixon Hill-handling med Picard, men han bestämde sig alltså till slut för vad han kallade “det ultimata holodeck-äventyret”. Han säger vidare att han tänkte att om det här skulle bli det sista holodeck-avsnittet i serien så ville han göra något nytt och det var den tankegången som ledde till handlingen med skeppet i avsnittet.
Det var dock tydligen inte Braga själv som skrev manuset, ska sägas, då han tydligen var för upptagen med annat för det. Som sagts en del i bakgrundsinfon till de senaste avsnitten i framför allt TNG så var det mycket på gång inom Star Trek. DS9 höll på att etablera sig själv, TNG var på väg att ta slut och hade mindre författare som jobbade heltid på serien än vad som normalt sätt vore fallet, vilket tills tor del berodde på att de redan dragit igång arbetet på den första TNG-filmen som Braga och Moore fick skriva under produktionen av S07 och som om inte det var tillräckligt så man på och utvecklade/drog igång en ny serie i Voyager. Men id et här fallet ska det dock inte ha avrit TNG-filmen som tog upp Bragas tid, utan säsongs- och serieavslutningen som han skrev tillsammans med Moore. Därför kontaktade Jeri Taylor Joe Menosky för att skriva manuset till avsnittet. Det här var även första gången som Braga och Menosky officiellt samarbetade på ett avsnitt, något som de koma tt göra betydligt mer framöver. De två var annars de som tenderade att skriva de “konstigaste” avsnitten bland författarna på serien och mycket riktigt skojar regissören Cliff Bole att han undrade om Menosky hade rökt på när han fick se första utkastet. Det var för storskaligt och galet. Pga detta fick även Naren Shankar kliva in och tona ner några av de här sakerna, men han fick dock inget officiellt erkännande för det jobbet.
Ronald D. Moore tyckte iaf att avsnittet var kul och att bara scenerna på tåget gjorde det hela värt det.
Inga nya inspelningsplatser var tvungna att byggas upp och bekostas för det här avsnittet och man får känslan att de har försökt spara undan budgeten till annat i flera avsnitt nu. Visserligen var man tvungna att betala för de visuella effekterna för den nya livsformen, men ärligt talat ser inte den speciellt avancerad ut den heller, enligt många tyckare genom åren.