Vi fortsätter på det Cardassiska spåret i Deep Space Nine. Den här gången får vi reda på en massa saker om det cardassiska samhället genom en liten inopererad smärtlindrare som finns i huvudet på Garak, rymdstationens skräddare/cardassiske spion. Och med en massa saker så menar jag till exempel introducerandet av den obsidiska orden – det cardassiska imperiets säkerhetstjänst, som verkar fruktas av alla. Det är de enda i Cardassien som har tillgång till den avancerade biotekniken bakom implantatet, framställt för ordens agenter för att blocka ut smärtan från eventuell tortyr och misshandel. Men Garak har missbrukat sin lilla maskin, och använt den varenda dag för att kunna härda ut i vardagen på Deep Space 9 – uppenbarligen en tortyrliknande situation på ett känslomässigt plan eftersom alla han möter ungefär hatar honom (så fick vi äntligen en förklaring till Garaks stoiska, nästan drogade lugn i alla situationer).
Men nu har maskinen flippat ut, och plågar Garak istället för att hjälpa honom. Men all den där smärtan får honom plötsligt att börja öppna sitt hjärta, och berätta om sin bakgrund. Men eftersom det här trots allt är Garak så är det en massa olika historier, som inte alltid överensstämmer med varandra. I en berättelse ligger han bakom massor av bajoraners död, i en annan har han räddat bajoranska liv. Det som åtminstone verkar vara klart är att Garak tidigare tillhört den obsidiska orden, men sedan dess tvingats i exil från det cardassiska riket.
Enda chansen för doktor Bashir att snabbt få tag i en ny sån där smärtlindrarmackapär är att söka upp Enabran Tain, som brukade leda den obsidiska orden. Men trots att Tain numera är pensionerad så visar det sig att han vet ungefär allt som händer på Deep Space 9. Till sist går han med på att hjälpa till med ett nytt implantat åt Garak, men mest för att kunna njuta av Garaks lidande på tymdstationen. Säger han, i varje fall. Och avslutar samtalet med Bashir med att sticka hål på Garaks senaste berättelse om varför han är utkastad från Cardassien. Det där att Garak yrat om att en person som hette Elim förrådde honom är mest lite komiskt – Elim är Garaks eget förnamn.
Så vi fick alltså samtidigt reda på väldigt mycket och väldigt lite om Garak, vilket också betonas i ett av de bättre replikskiftena i avsnittet. Det allra sista:
BASHIR: You know, I still have a lot of questions to ask you about your past.
GARAK: I’ve given you all the answers I’m capable of.
BASHIR: You gave me answers, all right, but they were all different. What I want to know is of all the stories you told me, which ones were true and which ones weren’t?
GARAK: My dear Doctor, they’re all true.
BASHIR: Even the lies?
GARAK: Especially the lies.
Garak och Cardassierna, ständiga mysterier,
Tyckte att det här var ett väl berättat avsnitt, med många olika vändpunkter och överraskningar (dessuom det första DS9-avsnittet regisserat av en kvinnlig regissör: Kim Friedman, som efter det här snabbt fick kontrakt på fler regijobb inom DS9). Tycker att det är snyggt att använda implantatet som motor för berättelsen, och på det sättet berätta ny information om Cardassien. Det enda jag eventuellt skulle kunna ifrågasätta är det enorma intresset från Bashir att hjälpa en person som är extremt opålitlig. Fast andra sidan har ju de två byggt upp någon slags vänskap under tidigare avsnitt, så helt ologiskt är det ju inte.
I den första pitchen till det här avsnittet var det däremot Kira som var huvudperson, och då handlade det mer om ett rättframt drogmissbruk som hon haft sen sin tid som stridande för rebellerna– men det var en alldeles för avancerad idé för seriens producenter. Man fick göra Garak till junkie istället – och göra om drogen till ett implantat.
En bottle-episode som höjer sig över mängden, mot slutet av en ganska trött andra säsong.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 318 tv-avsnitt.
Ah, Garak. Hela världens favorit. Han gick alltså från att vara en rollfigur som inte nödvändigtvis skulle dyka upp igen, till att bli tillfrågad att göra just det, till att bli en fanfavorit och återkommande rollfigur, till att nu ha hela avsnitt fokuserade på honom. Så, oddsen för att det här skulle bli ett bra avsnitt var ganska bra. Avsnittet hängde mycket på både att Andrew Robinsons skådespel kunde bära det här avsnittet och på att tittarnas faktiskt brydde sig om Garak och hans bakgrund. Svaret på båda sakerna visade sig alltså vara “definitivt”. Jag minns inte om vi poängterat hur stor del i Garak som skådespelaren Andrew Robinson har, men han gör verkligen ett magnifikt jobb med honom.
Dessutom så använder de Garaks bakgrund för att ge oss mer inblickar i det Cardassiska samhället och för att bygga upp det ännu mer. Obsidian Order tror jag att man förstår ganska snabbt är en viktig komponent i den Cardassiska polisstaten och likt Romulanerna med deras Tal Shiar så verkar även Cardassierna vara väldigt rädda för deras säkerhetstjänst. Dessutom introducerade man och visade upp Enabran Tain, som alltså både var före detta ledare av Obsidian order OCH lyckades bli gammal och gå i pension. Om jag inte missminner mig säger de också att han är den första att lyckas med den bedriften och han har alltså jobbat med Garak på något sätt i det förgångna.
Även handlingen och dialogen i sig har för mig alltid känts väldigt bra skrivet, med alla sina twists och mysterier. Precis som Roger skrev så får vi lära oss så mycket men ack så lite om Garak och hans bakgrund. Även citatet som Roger nämnde från slutet på avsnittet är förmodligen det mesta klassiska Garak citatet, då det beskriver hans sätt att vara så bra.
Mitt betyg för avsnittet kan inte bli något annat än 8/10. En stark åtta. Om något funderade jag rent av på en nia. Men då jag tidigare definierat betygsspannet 9-10 som mestadels dedikerat för avsnitt som var så pass bra i det de gjorde att de får klassas som ikoniska avsnitt för Star Trek, så hade jag varit tvungen att kunna argumentera för det. Faktum är att jag inte kan det, det här är inget ikoniskt avsnitt som ofta nämns på topplistor över hela Star Trek. Inte ens för mig. Men det är fortfarande ett väldigt bra avsnitt.
Robert Hewitt Wolfe är alltså författaren som helt och hållet krediteras för det här avsnittet. Som Roger nämnde så handlade hans idé från början om Kira och hennes drogmissbruk från tiden bland motståndsrörelsen, men det fick ändras. Jag läser att det ska ha berott på att de var oroliga för att sänka rollfiguren Kira för mycket i tittarnas ögon, men jag måste också flika in att Berman&Piller även vid tidigare tillfällen har varit väldigt känsliga när det kommer till droger och att inte på något sätt romantisera eller låta unga tro att det är coolt eller okej. Så, det kan mycket väl ha varit så även här.
Paul Dooley (Tain) var inte tänkt att vara med i den här rollen mer än en gång, men precis som i Andrew Robinsons (Garak) fall så blev både tittarna så intresserade av honom och människorna bakom produktionen så nöjda med hans insats i avsnittet att han bjöds tillbaka ett par gånger till under seriens gång. Någon annan ur det här avsnittet som var i en liknande situation var, som Roger nämnde, regissören Kim Friedman. Den första kvinnliga regissören i DS9, som efter arbetet i det här avsnittet bjöds tillbaka ett par gånger till i framtiden.
Det här var alltså första gången som Obsidian Order presenteras, en order som först tydligen var tänkt att kallas Grey Order. Detta ändrades när producenterna bakom DS9 insåg att det var för likt Babylon 5s – som väl kanske hade börjat produceras vid det här laget, om än inte sändas – Grey Council. Med tanke på spänningen och anklagelserna som redan finns mellan de två serierna och deras likheter så kanske det var en bra idé.
Vi får också för första gången veta Bashirs fullständiga namn, Julian Subatoi Bashir.
På tal om Bashir så tyckte Alexander Siddig (Bashir) att det här var ett väldigt viktig för att etablera Garak bättre och verkligen få till vänskapen mellan de två rollfigurerna. Han nämnder att han och Robinson lärde sig väldigt mycket om relationen mellan de två rollfigurerna tack vare att de fick ta så mycket utrymme tillsammans, precis som 2×13 Armageddon Game hade varit väldigt viktig för honom själv och Colm Meaney (O’Brien).
Robinson säger kort att han önskar att det fanns mer TV som var skrivet på ett så bra sätt som det här avsnittet.
Överlag var de bakom produktionen av DS9 och avsnittet väldigt nöjda med slutresultatet, även om de var något förvånad och besvikna över att en del fans – tydligen – uttryckte sitt missnöje med att de fick veta så lite om Garak i avsnittet. Behr poängterar att de tittarna som menar det helt har missförstått vad de fick se och höra i avsnittet, samt vad det hela handlade om.
Det är småsakerna. Inte bara får vi höra om den onda säkerhetstjänsten på Cardassia, utan även om litteraturgenren “the repetitive epic” där “The never ending sacrifice” – en bok som handlar om hur sju generationer växer upp, lever för att tjäna staten, blir gamla och dör – anses vara det stora mästerverket.
Tycker det är minst lika intressant info om deras samhälle som det vi fått veta om synen på tortyr och uppgjorda rättegångar. 🙂
Bra du är på att hitta de där små sakerna som egentligen är de bästa med hela avsnittet!