En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.
Star Trek-versionen är säkert en mer realistisk bild av hur ett framtida rymdkrig kan utkämpas, men också en väldigt osexig sådan. Kanske är det därför som de också blivit allt mer sällsynta. Det känns som om serierna sysselsatt sig med fredsfördrag och diplomatiska förhandlngar än att iscensätta de där gamla hederliga skak-scenerna när alla i besättningen sitter och låtsashoppar i stolarna för att simulera hur skeppet blir beskjutet.
Men i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s Runabouts . De påminner mest om bestyckade minibussar i designen – ni vet sådana där familjebussar för barnrika familjer. Den trista designen av fåmansrymdskeppen verkar vara ett arv som går ända tillbaka till originalseriens fyrkantiga skyttlar. Ingen tie-jagare så långt ögat kan se, alltså.
Den där rymdstriden är i varje fall avsnittets höjdpunkt. Det där allt ställs på sin spets. In i det sista försöker Sisko övertala sin gamla polare Cal Hudson att inte bli en upprorisk rebell utan gå tillbaka till Federationen – till sist sitter de i varsitt beväpnat rymdskepp. Hudson undkommer, vilket jag trodde innebar att han skulle återkomma i ett senare avsnitt…sen råkade jag visst kolla på Memory Alpha-sidan.
Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.
Då är cardassiern Gul Dukat, den förre bossen på rymdbasen Deep space 9, betydligt mer intressant som figur. Att vara motsägelsefull och mystisk verkar vara något slags ideal inom Cardassien, så riktigt var man har Dukat förstår man förstås aldrig. I det här avsnittet blir han själv lite förvånad när den cardassiska militärregeringen lägger skulden på honom för smugglingen av vapen till cardassiska kolonier på Federationens område. Man offrar helt enkelt honom för att själva gå fria från misstankar. Exakt hur han lyckades ta sig ur den där knipan när han väl kom hem förtäljer inte historien. Inte lär det ha varit genom en rättegång i varje fall. Han berättar själv att man i Cardassien alltid vet hur domen lyder redan innan rättegången har börjat.
Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:
SISKO: I just got a communiqué from Starfleet congratulating me on my good work, and thanking me for preserving the peace with the Cardassians.
KIRA: You deserve it. You prevented a war.
SISKO: Did I? Or did I just delay the inevitable?
Så härligt ödesmättat!
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 316 tv-avsnitt.
Det mesta som gällde för del ett gäller ju även här, så det finns inget behov av att repetera det igen. Eller så är det minnet minne av de två delarna som inte riktigt går att sära på. Oavsett vilket får man iaf hoppas att du upplevde del två som mindre förvirrande.
Ändå måste jag faktiskt ge det ett högre betyg än en femma och bättre än del ett. Inte för att del två nödvändigtvis är speciellt mycket bättre än en stark sexa, men för att det ändå är ett bra slut på så sätt att det bygger upp väldigt många möjligheter för framtiden. Hur den bygger upp universumet och även rollfigurerna i Sisko och framför allt Dukat är stort. Det tycker jag faktiskt bör premieras i sig självt. Annars är det lätt att ge skyhöga betyg till de avsnitten som använder sig av det hela, medan man samtidigt ignorerar de avsnitten som använts för att förbereda den grunden väldigt väl. De senare är nödvändiga och värdefulla. Men något superavsnitt är det inte i vilket fall. 7/10.
Sen måste ju även jag lyfta fram två delar som jag verkligen gillade. Den ena är, som du nämner, när Quarks “lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror”. Men det bästa är ju att han gör det med grundläggande logik och förståelse för ekonomi och psykologi. Det är ju bara suveränt! Klassiskt Quark och klassiskt DS9s omtolkning av Ferengierna.
Den andra är rent allmänt hur mycket rollfiguren Dukat utvecklas och nyanseras både här och i del ett. Helt plötsligt har den främste skurken i serien gått och blivit en fullfjädrad person som vilken annan som helst, med familj och barn hemma samt att vi fått se att han inte styr och kontrollerar Cardassierna alls. Han är bara ännu en bricka på spelplanen. Kanske kan man ändå samarbeta med honom?
Angående diskussionen om rymdskeppsduellerna så får vi så klart inte glömma att den främsta skillnaden mellan filmer och avsnitt i en tv-serie är budget. Star Trek började ju till skillnad från till exempel Star Wars på TV och då var det analoga effekter och fysiska modeller som gällde öht om man ville visa upp något i den stilen. Men det för ju ändå med sig ganska ordentliga begränsningar, då det fortfarande är väldigt resurs- och tidskrävande att göra ens de rymdscenerna Star Trek har gjort genom åren. Det är ju främst det som gör det helt omöjligt för serierna att ha den typen av rymdslag som du beskriver.
Vid det här laget så börjar vi väl närma oss stadiet då även tv-serierna börjar gå över till digital datoranimerade scener och specialeffekter snart, men jag vet inte om vi är där riktigt än. Möjligtvis för vissa viktiga, väldigt specifika scener eller effekter. Men för det mesta är det fortfarande det gamla vanliga som gäller. Förövrigt så är det väl ganska naturligt att DS9 så småningom just blir den Star Trek-serien som mest associeras med mer spännande rymdslag i mycket större skala, då det är under DS9s gång som den här förändring börjar hända.
Med det sagt så kan det mycket väl vara som du säger att de som ansvarar för det här kanske blev lite för bekväma och höll sig till vad de var vana vid. Kanske var det lite brist på vision. Framför allt när åren börjar gå efter revolutionen som digitala specialeffekter och datoranimering innebar och allting ändå fortsatte att se väldigt mycket ut som tidigare. Samtidigt så är det nog lika troligt att man helt enkelt accepterade att det var så här rymdslag gick till i Star Trek-universumet och man ville inte bryta helt plötsligt mot det som hade etablerats i så många tidigare avsnitt. Under den tiden så blev ju också Star Trek, något som du själv har sagt någon gång, en franchise som berättade om och diskuterade lite djupare frågor och inte var en sån här action-i-rymden och coola-specialeffekter franchise, på gott och ont.
Jag brukar faktiskt alltid säga till folk, just angående Trek vs Wars, att de är två helt olika typer av underhållning för det mesta och att om det är action-i-rymden och coola-specialeffekter som man som tittare är ute efter, då är förmodligen traditionell Star Trek fel väg att gå. Det är helt enkelt inte den typen av underhållning det är och det blir lite intetsägande att sen trycka ner den för det. Lite som att välja att titta på fotboll och bli sur på att ingen tacklades genom sargen.
Däremot så tycker jag faktiskt att de här icke-action avsnitten som Star Trek många gånger fått till är väldigt bra, så jag håller absolut inte med om du menar att det bara rätt och slätt är ett nedköp från action-i-rymden. 😛
Avsnittet är, precis som del ett, baserade från idéer från Berman, Piller och Taylor. Till skillnad från del ett så är det dock Behr som fått ta ansvaret för att jobba vidare med det här avsnittet, istället för Crocker.
Behr var väldigt stolt över det här avsnittet och menade att det var ett av de viktigaste tidiga avsnitten när det kom till att etablera DS9s egen ton och mörkare Star Trek ideologi jämfört med de tidigare Star Trek-serierna. Han säger att han alltid var nyfiken på den här utopin som Star Trek byggde upp men aldrig riktigt visade, även när han jobbade på TNG. Men då fick han aldrig klartecken för det. Just det här med att titta inåt och utforska utopin, Starfleet och Jorden skulle bli lite av ett återkommande tema i DS9.
Roger undrade varför Cal Hudson inte dog om han nu aldrig skulle återkomma och det visar sig att det definitivt var Behrs tanke när han skrev avsnittet, Hudson skulle dö på slutet. Michael Tyvärr för honom så sa Piller nej till detta.. Piller kom senare att erkänna att Behr hade haft rätt om det trots allt. Det kom dock att nämnas i dialog i ett framtida avsnitt när Hudson slutligen gick bort.
Bakgrundsinfon nämner också just att det här var det första avsnittet som verkligen nyanserade Gul Dukat lite mer, snarare än att bara visa upp honom som en skurk och fiende.
Det här avsnittet kom att bli det sista Star Trek-avsnittet som regisserades av Corey Allen. Allen hade under tidens gång inte regisserat något enormt antal avsnitt, men däremot hade han varit med sen början på TNG där han faktiskt regisserade TNG 1×0102 Encouter at Farpoint.
Det blir ju lite olika bedömningsgrunder här – du sätter betyg efter avsnittets plats i kanon, något jag ju varken kan eller ska veta något om. Det finns ju också massor av etablerade saker i de här serierna som aldrig någonsin följs upp.
När det gäller star wars vs star trek så går skillnaden långt bortom budgetar (som jag minns det hade den gamla svartvita Blixt Gordon-serien mer action), utan handlar om ideologi och perspektiv. SW handlar i stor utsträckning om outsiders och rebeller och hur kraften kan vara starkare än teknologi – medan st har det motsatta perspektivet. Ska bli spännande att se hir det hela utvecklas
Fast det måste jag faktiskt säga att jag inte tycker att jag gör här, även om jag förstår att det kan tolkas så. Jag försökte faktiskt att inte titta framåt för att se hur mycket och vad som kommer utav grunden som man lagt här. Det kanske rent av är väldigt lite? Jag kan ju inte skriva varken det ena eller det andra utan att påverka dig. 😛
Snarare försökte jag argumentera för att ett sånt här världsbyggande avsnitt som skapar så många möjligheter för framtida avsnitt och handlingar faktiskt är av värde oavsett om de sakerna blir av senare eller inte. Det blir inte något superavsnitt för det, men det är alltid något som jag kan värdesätta. Jag kommer att tänka på ett väldigt isolerat avsnitt som TNG 1×25 Conspiracy.
Det blev ju aldrig något av det, men det finns ett visst egenvärde i ett sådant avsnitt som på ett bra sätt lägger grunden för något suveränt i framtiden. Som en bra målgivande passning som tyvärr sumpas vid avslutet.
Hade det varit så att jag faktiskt tittade framåt på kommande avsnitt och gav extra betyg till detta så hade du ju haft helt rätt. Därav att jag medvetet försöker att inte tänka framåt i betygsättningen.
Det är svårt att veta varför det blev på ett eller annat sätt egentligen. Men när en viss bild av serien har etablerats, även bland de som skapar den, så tror jag att det blir lite som en ram man håller sig till. Det blir seriens identitet. Därav att jag nämner det här med serie vs film och deras budget. För om man går tillbaka till början – TOS – så hade ju faktiskt Star Trek en hel del äventyr och action inslag (deras kvalitet kan man debattera, men ändå), det var mest i rymden som det inte blev så mycket. Kanske var det just en konsekvens av att man insåg hur dyrt och svårt det var att få till på något vettigt sätt på en budget för tv. Ett annat exempel, mycket längre fram efter att Star Treks identitet på de här områdena redan etablerats, så hade vi ju slaget vid Wolf 359 i TNG. Ett episkt väldigt välkänt slag i ett dyrt dubbelavsnitt med en del hel action och spänning, som man av någon anledning valde att inte ens visa upp. Jag tänker att de här valen inom produktionen inte kan ha varit en tillfällighet. Man kanske helt enkelt insåg att det här aldrig kan göra sig rättvisa med den tidens teknik och budget, och därmed valde de att undvika sånt. De få rymdslagen vi fick runt den tiden i TNG var ärligt talat ganska tama.
Fast jag tänkte nog mer på att det var en bra grej – känns som en kompletterande infallsvinkel jämfört med det jag skriver om. Sen tycker jag nog ändå att en formulering som “nnars är det lätt att ge skyhöga betyg till de avsnitten som använder sig av det hela, medan man samtidigt ignorerar de avsnitten som använts för att förbereda den grunden väldigt väl. De senare är nödvändiga och värdefulla.” ändå är ganska lätt koppla till att du sitter lite med facit i hand 😉
Maqui och borgena är mina favoritfiender; båda visar hur federationens utopi har en inneboende dystopi. Jag gillar verkligen hur maqui tycker att federationen är som borgena, man måste ansluta sig efter deras villkor eller ses som fiender…
Gillar Siskos tal om skillnaden mellan jorden och kolonierna, det där om att det är lätt att vara ett helgon i paradiset. På det sättet kan man både bevara den ursprungliga utopin och lägga till en mörkare dimension till universat. Sisko pekar också på en materialistisk uppfattning om hur samhällen, och historien, fungerar: det är våra materiella omständigheter som formar vår ideologi och inte tvärt om. Det är för att det inte finns hunger, fattigdom och hopplöshet som de vackra idealen om fred och tolerans kan dominera federationen, men på kolonierna är det inte enkelt, där har, säger Sisko, “alla problem inte lösts än.”
Men visst har det ursprungliga utopiska upplägget ändå fått sig en rejäl törn. Vi har sedan länge sett att allt inte är perfekt, som den stelbenta byråkratin och exempel på korruption inom Starfleet. Men nu finns det även en klyfta mellan centrum och periferi inom Federationen, och dessutom öppet myteri.
Men Deep space 9 verkar ju verkligen ha kastats åt vargarna. Ensamma i ett asjobbigt gränsområde där ingen vill ha dem. Kanske borde Sisko operera in en sån där stresshanterare?