Worf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.
Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.
Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet Redemption och som sedan dök upp I Deep Space Nines Past Prologue. Det är crossover som gäller just nu, som ni ser. Som när man i samma avsnitt bestämmer sig för att skriva in ett videosamtal med Quark – som för att understryka att vi rör oss i ett sammanhållet Star Trek-universum. Viktigt när det nu faktiskt bara återstår några få avsnitt av The Next Generation. Ja, det finns till och med ofrivilliga crossover-grejor i Firstborn, eftersom James Sloyan som spelar K’Mtar just hade spelat doktor Pol i ett avsnitt av Deep Space Nine. Men med tillräckligt mycket klingonsmink kan man komma undan med nästan allt i Star Trek.
Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är dopterianen Korta, som typ är med i en enda scen (det visar sig, när jag läst på lite, att han egentligen skulle varit ferengier, men fick byta ras när den där scenen med Quark skrevs in i manus). Han spelas av Colin Mitchell (som förresten är bror till Hedwig and the angry inch-John Cameron Mitchell) och lyckas både stjäla scenen och nästan hela avsnittet. Det är tydligen något med gravallvarliga klingoner som verkligen inte riktigt fungerar för mig.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 315 tv-avsnitt.
Ja, jag har inte alltför mycket att lägga till. TNG fortsätter släpa sig mot mållinjen i vad som känns som en blandning av brist på idéer och en vilja att lite halvhjärtat ändå försöka knyta ihop vissa trådar som vi sett tidigare. Handlingarna är egentligen inte speciellt intressanta eller ens välskrivna. Det här var också det sista vi fick se av Brian Bonsall i rollen som Alexander och även om jag har inte tycker att jag har något emot barn i serien så är det ett faktum att det är svårt att lägga ett sådant ansvar på en barnskådespelare och se det gå bra. Alexander är tyvärr inget undantag till den regeln och jag kommer inte att sakna honom, ärligt talat.
Crossovers och att försöka binda ihop både interna trådar för TNG och de två serierna till varandra genom sitt gemensamma universum i all ära, men det här håller helt enkelt inte. Det är mediokert som bäst och jag ger det därför bara 5/10.
Vissa av idéerna som fick ligga till grund för avsnittet pitchades av Mark Kalbfeld och köptes av serien. Dessa idéer var dock väldigt annorlunda från vad handlingen slutligen blev, då de varken handlade om Alexander eller ens klingoner. Kalbfelds premiss handlade om tidsresande romulaner som försökte lura våra hjältar. Jeri Taylor berättar att de köpte in det här manuset men att de sen kände att det var lite slätstruket och började ändra på saker och experimentera med det. Till slut kom man på den här handlingen med en tidsresande Alexander, något som baserades på en gammal idé från Joe Menosky som hade legat på is ett tag, och då gick man vidare med den hybriden till handling. Michael Piller avskydde förövrigt Menoskys idé från början, men verkade ha tyckt om vad de gjorde med den till detta avsnitt.
Därefter verkar det först och främst ha varit René Echevarria som fick jobba vidare med avsnittet och få de olika sakerna att fungera. Echevarria ska under arbetets gång också ha haft idén att inkludera Suzie Plakson i sin gamla roll som (en denna gång tidsresande, då hon ju är död i den här tidslinjen) K’Ehleyr som den som räddar Alexander på slutet. Förfrågan gick ut och Plakson var positiv till det, men hon visade sig tyvärr vara upptagen med annat jobb när det skulle filmas. Både Echevarria och Berman verkar dock ha andats ut när Plakson tvingades tacka nej, då det redan fanns så mycket att presentera och förklara i avsnittet som det var.
Jag har de senaste avsnitten fått nämna Gul Evek som en av de få rollfigurerna som fick vara med på alla tre serierna runt den här tidpunkten – TNG, DS9 och VOY – och här kommer ännu en i den skaran. Det handlar denna gången om Quark, som i detta avsnitt får synas i TNG och enbart har VOY kvar. Det här var som sagt också Brian Bonsalls sista insats som Alexander.
Roger nämnde mycket riktigt också James Sloyan som nyligen var med på DS9 i rollen som Dr. Mora Pol i DS9 2×12 The Alternate, men han hade ju tidigare även spelat Jarok i 3×10 The Defector. I framtiden skulle även Sloyan dyka upp i VOY. Piller och Berman tvekade dock till att ge honom jobbet då han varit med så nyligen över på DS9, men med tanke på hur mycket han var tvungen att sminkas för det här avsnittet och även hur Jeri Taylor jobbat hårt påa tt övertala de, så gick de slutligen med på det.
Bakom produktionen ska Ronald D. Moore, som tidigt blev “The Klingon Guy” då det ofta blev han som var intresserad av att jobba med klingonerna och bygga vidare på deras kultur och samhälle, ha hyllat Echevarrias arbete med klingonerna inte bara här utan även i några tidigare avsnitt. Moore menar att de hade lite olika toner och perspektiv på klingonerna med att Echevarrias arbete var väldigt bra och intressant.
Vad skönt att du skriver att det känns segt, för jag har lite svårt att uppbåda någon större entusiasm för avsnitten just nu. Det känns som om bägge serierna segar sig mot mållinjen. De här åren då det produceras 52 Star Trek-avsnitt årligen är verkligen mastiga!
Ja, det måste ju ligga något i det. Det är svårt att förklara det plötsliga kvalitetstappet annars.
Inte att förglömma heller att utvecklingen av VOY redan sker och Ron Moore och Brannon Braga spenderar en hel del tid på den första TNG-filmen istället för att arbeta fullt ut på serien. Det lämnar framför allt Echevarria och Shankar som de som till viss grad måste göra grovjobbet i den här säsongen. De fick inte ens en vettig semester pga detta, utan de gick rakt från S06 in i arbetet för S07 och alla var helt slutkörda i slutet på säsongen.
Jag älskar visserligen tidsresa men minns det här som ett ganska trist avsnitt. Då är jag förstås ganska ointresserad av klingonerna. Tycker de blir lite intressantare i DS9.
Ska bli spännande att se!