DS9: Past tense Pt 1 & 2. Tidsresan rakt in i amerikansk inrikespolitik.

ds9 past tense

Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.

Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.

ds9 past tense 6Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.

ds9 past tense 5Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de  råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.

Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades.  Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).

Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.

ds9 past tense 2Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.

ds9 past tense 4Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer.  Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.

ds9 past tense 3Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.

Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.

DS9: Fascination. Det med En midsommarnattsdröms kåtslagförhäxningar ombord på Deep Space 9.

ds9 fascination 3

Ändå glad att jag knäckte det här med influenserna från Shakespeares En midsommarnattsdröm i det här avsnittet innan jag läste om det i Star Trek-litteraturen.  Och då menar jag alltså inte att en av de som jobbar i maskinrummet på rymdstationen plötsligt förvandlas till en åsna, utan i stället leker Deep Space Nine-författarna här med den där förhäxningen som gör att huvudpersonerna blir kära i fel personer.

Det är lite märkligt. Defiant var verkligen ett riktigt bra avsnitt i klassisk SF-stil. Då är det som om någon genast känner att man måste kompensera det hela med ett riktigt tramsigt genast därefter. Till och med lite tramsigare än det brukar vara när Lwaxana Troi dyker upp. Men tydligen var det här ett sätt för produktionsteamet att få leva ut allt det där fjolliga som nästan aldrig får komma upp till ytan i de vanliga avsnitten i serien. Och när jag läser på så visar det sig att det där lättsamma inslagen främst var efterfrågade inför de nästkommande, ganska mörka, avsnitten. Själv skulle jag gladeligen välja bort allt det här tramset för konstant mörker varenda gång.

ds9 fascinationDet är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga Lwaxana-avsnittet, och hon är som vanligt ett enda stort svart hål av kärlekstörst. Till Deep Space 9 kommer hon främst för att uppvakta Odo på nytt. Vad hon inte vet är att hon drabbats av ett telepatiskt virus, som gör att hon smittar andra med sin kärlekshunger. Det betyder att Jake (som lämnats av sin dabo-flicka) blir kär i Kira efter att Lwaxana typ nyst på honom digitalt. På samma sätt blir Kiras pojkvän, Vedek Bareil, som förtrollad av Dax. Men bara en liten stund senare är det Dax som i sin tur kärar ner sig i Sisko. De enda som har någon form av ömsesidighet i begäret är Kira och Bashir. Och som något slags crescendo så blir Quark slutligen besatt av Keiko O’NBrien. Det är då, slutligen, som Sisko förstår att något är fel, och att allt det konstiga började med Lwaxanas ankomst.

Det finns en b-handling här också. Den handlar om det äkta paret O’Briens olika problem. Och som vanligt när det handlar om Miles och Keikos förhållande så är det hon som är sur, irriterad, grälsjuk och orättvis mot den stackars äkta mannen. Börjar bli rätt så trött på att man alltid skriver om deras relation på det där sättet. Det är bara tråkigt, förutsägbart och klyschigt. Blä!

Ett rätt tramsigt avsnitt som jag nu i efterhand ändå kan se tillbaka på med viss värme. När jag satt och tittade höll jag däremot på att explodera av ilska. Men efter några dagars eftertanke blir jag också lite mer generös med betyge.t

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 336 tv-avsnitt.

DS9: Defiant. Det där Rikers klontvilling är kapare och avslöjar en Cardassisk komplott.

ds9 defiant 3

Så blev man bönhörd. Gång på gång, nästan. Och nej, jag pratar inte om kyssen mellan Riker och Kira utan att det här ju är precis det där rymdskeppsfajtsavsnittet som jag tjatat om att jag saknade tidigare. Rymdskeppet Defiant är dessutom, precis som titeln på avsnittet antyder, också den egentliga huvudpersonen i det här avsnittet. Det här är också ett avsnitt med en viktig lärdom: lita aldrig på någon som väljer att ta ut sin semester på Deep Space Nine.

ds9 defiant

Riker, efter att han tagit av sig sin helskäggsförklädnad

Att Riker från The Next Generation nu dyker upp i Deep Space Nine är kanske inte så konstigt. För inte så länge sedan fick vi ju se honom tjabba med Quark i Firstborn. Nu är han tillbaka på rymdstationen för att pröva lyckan både när det gäller att spela dabo och för att flirta med flickorna som håller i spelet. Eller, om inte det funkar, ha holosex i Quarks holoanläggning. Men frågan är om han behöver bli så pass desperat. Riker vräker nämligen på med hela häradsbetäckarcharmen här och får både Dax och Kira att förvandlas till fnissiga småflickor. Fast. Det är förstås inte William Riker som är på rymdstationen, utan hans kopia Tom Riker. Och han har faktiskt gått med i rebellorganisationen Maquis och tänker på egen hand anfalla Cardassien med Defiant. Även om han i sista stund måste avbryta sin attack, så lyckas han ändå avslöja den interna cardassisk komplotten där den obsidianska orden håller på att bygga upp en egen armé, tvärtemot alla regler och föreskrifter. Han är egentligen mer rätt ute än han själv förstår.

Två saker är riktigt bra med det här avsnittet. Dels att man hämtar hem Thomas Riker från det ovissa öde han gick till mötes i The Next Generations sjätte säsong (Även om jag kanske tycker att de bitar lösskägg han har i sitt ansikte för att spela sin egen klon är lite löjliga, Han kunde ju bara låta skägget växa ut, själv, liksom).

Det andra är att man faktiskt lyckas skapa en schysst spänningsplot kring Rikerkopian i det här avsnittet, samtidigt som han egentligen är rätt oviktig för storyns egentliga syfte. Här kommer nämligen ytterligare en konflikt i det cardassiska riket i dagen. Tidigare har vi ju sett representanter för någon form av fredsrörelse som i all hemlighet konspirerar mot militärstyret, men nu visar det sig att även den obsidianska orden, rikets säkerhetstjänst, håller på att mobilisera. De tycker förstås att den nuvarande cardassiska regeringen är för undfallande och mesig. Hur länge ska militärstyret i cardassien fixa att pressas från bägge håll?

ds9 defiant 5Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:

KIRA: You are an experienced Starfleet officer, Tom. Analyse the situation, Tom. Going to Orias is suicide. Now the smart move is to make a run for it while we still can.
RIKER: Maybe that’s what an experienced Starfleet officer would do. Maybe that’s what Will Riker would do. But it’s not what I’m going to do. I’m going to continue the mission.
KIRA: It’s not the mission you’re thinking about, is it, or even the colonists in the zone. This is about you, isn’t it? You and that other Will Riker out there. The man with your face, your name, your career. You are looking for a way to set yourself apart. Some way to be different.
RIKER: You shouldn’t go fishing today. You won’t catch anything. Take us in.

ds9 defiant 4Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.

Och så till sist. Det här med automatöversatta titlar på Netflix, alltså. Det här avsnittet heter alltså Trotsig i listan med avsnitt hos den svenska upplagan av streamingtjänsten. Hade ju varit underbart om man översatt namnet på rymdskeppet Defiant på samma sätt. För att inte tala om Djup Rymd Nio. Ja, ja. Nog med gnäll.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 335 tv-avsnitt.

Star Trek VII: Generations. Den schizofrena bron mellan TOS och TNG.

generations

Så var det dags för den efterlängtade sjunde långfilmen, den som liksom hägrat i fjärran som ett avbrott från harvandet igenom de olika tv-säsongerna. Filmen som i förhandstexterna som jag läst gärna kallas för den första The Next Generation-filmen, men det kändes faktiskt lite som falsk marknadsföring när jag nu äntligen fick se den. För det här är ju snarare bryggan mellan då och sedan, från The Original Series till The Next Generation, och allt känns verkligen ganska shizofrent. Varken eller, mittemellan, både och. Och det gäller såväl stil som innehåll.

Det var verkligen en berg- och dalbana att kolla på också. Jag pendlade från att känna att allt var pinsamt, till en viss förtjusning. Som till exempel William Shatners Kirk som en centralfigur i både filmens början och upplösning. Jag hade svårt att bestämma mig för om jag bara var enormt trött på honom, eller om jag faktiskt tyckte att hans insats i filmen var ovanligt rar? Kanske till och med bättre än i någon av de andra filmerna? Sådär höll jag på. Så jag tänkte att det enklaste kanske är om jag sammanfattar mina intryck med en plus- och minus-lista.

Saker jag inte gillade med filmen: 

The Nexus. Att det liksom ska finnas ett energifält som far runt i galaxen och uppfyller de innersta önskningarna för dem som fastnat i det. Är inte det ganska mycket mer fantasy än vad vi brukar få oss till del i Star Trek? Att Guinan lämnat kvar en tvilling energifältet som kan småprata med Picard när han kommer, är inte det ganska mycket likt magi? Att Picard ensam är den ende som kan motstå fältets charm, betyder det att han har övermänskliga förmågor? Ja, det här är en sån där film där man köper det mesta medan man tittar på den, men där allt faller i stycken när man tänker på den fem minuter senare. Ett tag var jag nästan säker på att Q skulle dyka upp och förklara hela kraftfältsgrejen som ett av sina trick. Då hade det åtminstone funnits en logik i det ologiska. Jo, jag förstår att man var tvungen att hitta på ett fenomen som skulle göra det möjligt att få till stånd ett möte mellan Picard och Kirk, och att man ville hitta på något mer nyskapande än tidsresor. Men. Jag tycker det här var lite för mycket. Till och med Star Trek V:s möte med Gud kändes mer rimligt.

Det minimala utrymme som gavs åt de kvinnliga skådespelarna i den här filmen är också pinsamt. Satt och längtade efter Uhura, men tydligen ska de flesta från originalserien ha sagt nej till den här filmen. Man tyckte att den förra var ett fint farväl, och att det räckte nu. Känner för min egen del att jag genast måste lusläsa allas självbiografier för att kolla om inte deras jobbvägran egentligen handlade om att alla var aströtta på William Shatner och att han och Kirk ytterligare en gång skulle få mycket mer utrymme än alla andra. Hur som helst blir könsobalansen blir ett problem i att det känns lite monotont i längden. Med Kirk, Picard, Data samt skurken Doktor Soran som de fyra huvudpersonerna i filmen, så blir det väldigt gubbigt i längden.

generations 2Den “underbara” holodäckscenen där Worf ska gå på plankan, när jag såg det här ville jag krypa under filten i soffan av sekundärskam. Så det var alltså så här som The Next Generation skulle introduceras på vita duken: utklädda i 1800-talsoutfits på en gammal skuta. Jo, man förklarar det från manusskrivarhåll som ett slags hyllning till Roddenberry, och hur Star Trek alltid inspirerats av flottans termer och rank. Men. Det här är bara pinsamt. Lite extra olustigt att alla människorna på skeppet håller klingonen Worf fången under däck  på ett sätt som påminner värsta slavägarfasonerna. Dessutom: Det ÄR roligt att Data puttar ner doktor Crusher i vattnet när hon säger att han ska göra något oväntat. Varför skulle det vara mindre lustigt att hon hamnar i vattnet än att Worf gör det? Konstiga torra människor på det där rymdskeppet.

Data får känslor-gaget. Data lyckas alltså operera in ett sånt där känslochip i skallen, och ska äntligen få reda på vad det innebär att vara människa. Det här är en händelse som tv-serien ägnat sju säsonger åt att bygga upp inför. Och så blir det filmens comic relief-intrigspår. För det visar sig att Data är helt oförberedd på vad känslor är. Efter alla dessa år av längtan efter att bli mänsklig och få känslor så har han ingen aning om vad det innebär, inte ens på ett teoretiskt plan. Jag vet att jag är hundra procent distanslös här, men borde inte Data ha till exempel begrepp som “glädjetårar” inprogrammerat i sin databas, så han vet vad som händer när han börjar gråta när han hittar katten Spot i Enterprise-vraket. Blir lite irriterad när Data porträtteras som en idiot bara för att han är en artificiell intelligens.

Okej, men finns det något kvar att tycka om i den här filmen efter den där uppräkningen då? Jo, men några grejor!

Saker jag gillade med filmen: 

generations 4Att man faktiskt vågade ta livet av folk. Som kapten Kirk. På riktigt. Hans historia slutar här, med den här filmen! Lite tristare (faktiskt) tycker jag att det är att mina favoritklingonsystrar Lursa och B’Etor troligtivs också möter sitt slut här.

Och på tal om drastiska beslut. Det var ju jättefint att man sprängde även TNG-upplagan av Enterprise i luften, och fint med kraschlandningen av tefatet. Kanske var det lite overkill att ha med det två gånger i samma film, men ändå.

Jag blev faktiskt också lite omotiverat upprymd av de avslutande fajting- och actionscenerna på slutet. Tyckte kanske att Shatner faktiskt var ovanligt nedtonad som Kirk, och drogs överhuvudtaget in i spänningsmomentet i de där scenerna. Helt oväntat, faktiskt. Kan ju ha något att göra med att de faktiskt fick två försök på sig. Man fick tillägg till budgeten och kunde göra om.

Scenen där Picard får uppleva sin innersta önskan, ett kitschigt julfirande med en massa barn i uråldriga kläder som blir glada för sina julklappar, är nog bland det mest bisarra jag sett i Star Trek någonsin. En formidabel skräckupplevelse, en sjuk fantasi om att vara familjepatriark, en riktig skräckupplevelse. Så dåligt att det blir riktigt roligt. Ibland undrade jag faktiskt om det var någon högerkonservativ famljebeskyddarorganisation som hade sponsrat den här filmen. Så pass fixerad var den vid att barnlösa män var fyllda av sorg och ånger.

generations 3Jag tyckte också om det jättefina rummet ombord på Enterprise där man projicerar stjärnkartor på väggarna. Och Fajten mellan Enterprise och det klingonska skeppet. Att ha med Malcolm McDowell är väl alltid en bra idé. Och att kapten Kirks sista ord är “Oh, my”, ett uttryck som sedan blivit George Takeis eget varumärke (är det ytterligare ett bevis på den dåliga stämningen melllan Takei och Shatner?).

generations 5Okej, nu kanske jag börjar spåra lite. Men, så här: Det här känns mest av allt som en uppdragsfilm, syftet är att knyta ihop filmfranchisen Star Trek med tv-serien The Next Generation. Det blir helt enkelt inte storslaget eller sammanhållet nog för att göra en film av, utan liknar mer ett dubbelavsnitt av tv-serien, om än med lite högre budget. Den största skillnaden är väl bara att man fått ett veto att avsluta storylines i filmen, något man ju nästan aldrig vill göra i tv-serien.

Det är också i väldigt stor utsträckning en film om män i övre medelåldern som funderar på vad livet kunde ha varit om de bara inte satsat all sin tid och kraft på att åka runt i ett rymdskepp som heter Enterprise. Ett ämne som faktiskt utforskats i både filmer och tv-serieavsnitt. Och det känns framför allt inte särskilt framåtblickande eller spännande, utan snarare som en produkt av ett lite trött franchise som lever på lånad tid. Ju mer jag ser av de gamla Star Trek-filmerna, desto mer imponerad blir jag faktiskt av den nya rebootade upplagan. Där får man i varje fall till biofilmskänslan, på riktigt.

Betyg: 5/10.

Det här är den sjätte av 13 Star Trek-långfilmer. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 334 tv-avsnitt. 

 

DS9: Meridian. Det där Dax blir kär och Kira undanber sig en holoporrkarriär.

ds9 meridian 3

Det är ovanligt mycket kättja i Meridian. Jo. Visst. Det är väl förstås lite spännande med en planet som pendlar mellan två olika dimensioner, men det är ju den nästan gladporriga kåtheten som är det minnesvärda i det här avsnittet. Hur Meridianen Deral helt ogenerat stöter på Jadzia Dax, och hur hon ganska snabbt bestämmer sig för att inte ha något emot det.

ds9 meridian 4Samtidigt i en parallellhandling så stöter en främmande alien på Kira. När hon avböjer hans inviter så ger han i uppdrag till Quark att skapa ett holoprogram där han kan ha sex med Kira. En storyline som nog inte skulle uppfattas som fullt lika tokrolig idag som man gjorde här, som till exempel scenen där Quark försöker smygplåta Kira med en holokamera. Det här är dessutom det andra avsnittet i rad där ett creep från en främmande planet bestämmer sig för att bli obsessed av Kiras fysiska attribut. Börjar kanske tycka lite synd om Nana Visitor. Här försöker hon skapa en tuff, kompetent och superbutch rollfigur, och det enda manusförfattarna vill är att få henne objektifierad, klä sig i lack i parallelluniversumet  och hamna i  säng med en religiös ledare.

ds9 meridian 5Att både ladiesarna i det här avsnittet dras in i intriger kring kärlek och erotik är kanske ett sätt att försöka vinna över fler i målgruppen unga män till serien. Men det känns precis så krystat som det låter som. Dax lovestory känns dessutom mer som en tonårsfling än den verkligt stora, fantastiska passionen. Och Kira-storylinen (som egentligen är rätt otäck) tramsas bort till förmån för ett moneyshot på slutet (Kiras kropp – dock gjord med en bodydouble – med Quarks huvud på).

ds9 meridianI boken Star Trek Deep Space Nine Companion så verkar det här vara avsnittet som alla mest skäms över och inte vill snacka om. Tycker ändå att själva grundidén med en Brigadoon i rymden hade kunnat bli hur bra som helst, men  det är sällan jag sett technobabble framställas med sån total oinlevelse som i det här avsnittet. Det tillsammans med det lite obehagliga kollektiva kåtslaget i författarrummet gör det här avsnittet försumbart på gränsen till ovärdigt.

Betyg: 5/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 334 tv-avsnitt.

DS9: Civil Defense. Det där det cardassiska säkerhetssystemet håller på att spränga hela rymdstationen.

Garaks ds9 civil defense 4

Okej. Nu är det slut på surandet. Här kommer ett avsnitt som gjorde mig riktigt, riktigt begeistrad. Ytterligare en så kallad bottle episode, det vill säga ett avsnitt med lite mindre budget där man främst använder befintliga miljöer och  kulisser, och struntar i gästskådespelare till förmån för den fasta ensemblen. Relationer, mycket dialoger och färre specialeffekter brukar också vara typiska kännetecken på ett sånt här avsnitt. Fast just här har man faktiskt kombinerat de där begränsningarna med en riktigt rafflande intrig. Efter en rad mediokra avsnitt var jag inget mindre än överlycklig efter Civil Defense.

ds9 civil defenseSisko vill börja utnyttja de utrymmen ombord på basen som användes för de straffarbetesliknande arbetetsuppgifterna där man hanterade det som man brutit i de bajoranska gruvorna. En symboliskt viktig ommöblering, alltså. När Jake och O’Brien försöker rensa bort gamla cardassiska datorprogram från en av terminalerna där så i råkar man också utlösa ett dolt säkerhetssystem. Ett förinspelat videomeddelande med basens förre cardassiske befäl Gul Dukat dyker upp på skärmarna, I det uppmanar han arbetarna i gruvavdelningen att avbryta sin revolt, annars kommer de att bestraffas. Samtidigt låses alla dörrar till lokalerna.

Hoten från säkerhetssystemet blir allt allvarligare och när det börjar varna om att man snart ska spruta in giftgas i gruvdriftslokalerna inser Sisko, Jake och O’Brien att det är det dags att försöka fly. En flykt som dessvärre bara triggar igång nästa nivå i detta väldigt aggressiva försvarssystem. Och så fortsätter det så, för varje motdrag utlöses ytterligare en säkerhetsrutin. Till sist har det gått så långt att hela stationen ska självdestrueras.

ds9 civil defense 2Som ett led i det här säkerhetssystemet har datorn också låst in alla våra olika rollfigurer på olika platser på rymdstationen, varpå intrigen utvecklas till tre parallella kammarspel. Ett är på rymdbasens brygga där bland annat Kira, Dax, Bashir och så småningom Garak försöker hitta nya sätt att lösa det här problemet på. Samtidigt är Odo och Quark är instänga på Odos kontor, medan Sisko och de andra försöker ta sig fram på egen hand genom stationen. Till sist transporterar självaste Gul Dukat sig ombord, men han vill inte hjälpa till att lösa problemen (han har den viktiga säkerhetskoden som skulle kunna stänga av hela processen)utan att först få något tillbaka. Han väljer den här pressade situationen för att försöka förhandla till sig en fast cardassisk militär närvaro ombord på Deep Space 9 i en förhandling med Kira. Hon vägrar.

ds9 civildefense 3Jag tycker att det här avsnittet är upplagt på ett ganska raffinerat sätt. Att varje åtgärd leder till att man är ännu djupare i trubbel är ganska kul i en serie där alla alltid verkar fatta optimala beslut. Sen finns det flera minnsvärda scener och situationer här. En favorit är scenen där Gul Dukat ska transportera sig över till sitt skepp från stationen, och cardassiernas dator tolkar det som ett flyktförsök, med hård åtgärd som svar. Det var en twist som fick mig att sitta och flina i tv-soffan, såklart att säkerhetssystemet har ytterligare ett säkerhetssystem som övervakar det första.  Vi får också reda på ytterligare detaljer kring Garaks bakgrund – tydligen verkar han på något sätt förrått Gul Dukats far. Samtidigt så kommenterar också Garak svartsjukt att Dukat stöter på Kira. En del av manuset som skådespelaren som spelar Kira, Nana Visitor, reagerade mycket starkt på, och tyckte tramsades bort. Det är liksom inget flirtläge när en gammal förtryckare helt plötsligt vill ligga med den han förtryckt. Hon påverkade tydligen dock manusförfattarna att ta upp frågan igen, och nu på ett mer inkännande sätt i förhållande till Kiras perspektiv. Intressant hur skådespelarna – som på många sätt är mer konstanta i rollarbetet än tillfälliga manusförfattare – blir de som försvarar och skyddar sina rollfigurer.

Satt på helspänn genom hela det här avsnittet (det är ändå något speciellt med utdragna nedräkningar till att rymdstationer och rymdskepp självdestruerar – kan man till och med tänka sig att det är en helt egen genre?). Gillar också bottle episodes som landar i kammarspel. Däremot är just den delen inte helt genomarbetad här. Det är egentligen bara på basens brygga som det händer spännande saker. De andra två spelplatserna är ordentligt underutnyttjande. Men välgjort och bra – att det tydligen var ett helvete att få ihop det här på manusnivå kände jag inte av alls.

 

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 333 tv-avsnitt.

DS9: The Abandoned. Det med Jem’Hadar-bebisen.

ds9 abandoned 4

I The Abandoned avslöjas hemligheten bakom Jem’Hadar – gammakvadrantens blodtörstiga krigare. Eller ska man kanske kalla dem för Dominion-imperiets egna stormtrupper? Vi får hur som helst äntligen reda på vad det är hos detta besynnerliga släkte som får klingoner och cardassier att framstå som veka och konflikträdda. Och varför de nöjer sig med att gå i Grundarnas ledband, istället för att ta över själv.

ds9 abandonedSvaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.

ds9 abandoned 5Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.

ds9 abandoned 3Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i The Child, så är det här en rätt tjatig person som mest upprepar det som är inprogrammerat i skallen på honom. Poängen kring Odos olika drivkrafter när han tar hand om Jem’Hadar-pojken dras kanske också en eller två gånger för mycket, tyckte jag. Däremot är det snyggt att avsnittet håller ihop så väl tematiskt – det handlar på olika sätt om föräldraskap och pojkar som ska bli män. I avsnittets b-handling bjuder nämligen Sisko in sonen Jakes flickvän på middag. Sisko är dock inte helt positivt inställd till Jakes val på dejtingscenen, eftersom flickvännen är äldre än Jake och jobbar som croupier med Quarks dabospel. Men under middagen inser Sisko att han genom flickvännen får lära känna nya sidor hos sonen – som att Jake skriver poesi exempelvis. Plötsligt sitter han där vid middagsbordet som en liten solstråle.

ds9 abandonedTrots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.

Så Dags att sätta betyg. Ett avsnitt som inte riktigt lyckas få till sin a-handling, är min första reflektion. Tycker aldrig att det är särskilt spännande, och handlingen avlöper också precis som förväntat. Däremot ger b-handlingen om Jakes dejtande mersmak. Det skulle vara kul om Jake fick bli en hel och fylligt tecknad rollfigur snart, i stället för bara en vagt definierad biroll.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 332 tv-avsnitt.