I det här avsnittet introduceras vi för en ny, lite oväntad sida hos ferengin Quark. Det visar sig att det under den hårda, beräknande, svekfulla, giriga, själviska och pengakåta ytan döljer sig en person som kan vara öm, förälskad, kärleksfull – ja, till och med i bland rentav…generös! Det som utlöser blottandet av dessa okända sidor hos honom är ett oväntat besök av hans ex – cardassiern Natima. Hon och två av hennes elever tillhör en hemlig rebellorganisation som slåss mot imperiets militärvälde och nu befinner de sig på flykt.
Från början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär. Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.
Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit Garak. Cardassiern som blev kvar på rymdstationen efter att bajoranerna tagit över den, och som nu arbetar som skräddare – även om “alla” vet att hans huvudsysselsättning är att spionera för cardassierna. Som i det här avsnittets kanske mest minnesvärda scen, där Garak försöker förklara för Quark att hans ex-flickvän kommer att förföljas av cardassierna när de två pratar om en klänning. I Profit and loss får vi i alla fall äntligen lite mer backstory kring Garak. Tydligen får han inte återvända till Cardassia, och spionerandet är ett sätt för honom att försöka få det beslutet upphävt. Men, som vi ser i det här avsnittet, så är även han kluven till det cardassiska militärstyret – som förresten här första gången verkar definieras som ett sådant.
Det är helt enkelt som backstory-leverantör som det här avsnittet har sitt största värde. Ett dussinavsnitt som annars glider förbi utan att göra större väsen av sig. Även om jag förstås undrar hur Quark lyckats få tag i en “osynlighetsmantel” den här gången – men kanske finns sådana i massor på svarta marknaden?
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 310 tv-avsnitt.
Å ena sidan kan jag förstå argumenten för att Quark kanske känns lite out of character i det här avsnittet, men samtidigt känner jag att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Att Ferengierna, som alla andra, kan känna kärlek är väl inte så konstigt? Inte heller att det vore en sida som kunde ses som svag eller förödmjukande för en seriös Ferengi som honom. Därmed vore det en sida som han inte ofta visar upp. Samma sak med att vara generös och låta företaget gå +-0 för att hjälpa Bajoranerna i nöd. Man kan ju rent av tänka sig att något sånt vore att betrakta som kriminellt och perverst i ett superkapitalistiskt samhälle som Ferengierna lever i. Om inte annat så tycker jag att Armin Shimerman (Quark), som så ofta, gör en så pass bra insats att det iaf fungerar.
Dessutom är det ju ännu ett avsnitt som innehåller allas favorit Garak och det är sällan det inte höjer avsnittet.
Det är absolut ett lite isolerat avsnitt som man snabbt kan glömma utan att det påverkar någonting nämnvärt, men det ger ändå en del backstory och utvecklar rollfigurerna vidare, speciellt Quark och Garak i det här fallet. Och i DS9s anda, precis som TNG hade börjat göra allt mer ofta till någon grad i senare säsonger, så innehåller till och med såna här isolerade avsnitt små detaljer och bitar som kan vara väldigt viktiga för rollfigurer eller för den större handlingen i serien.
Jag ger faktiskt avsnittet lite högre betyg än Roger med tanke på allt detta. Jag funderade ett tag på en sjua, men eftersom det är ganska isolerat och dessutom en typisk romanshandling i grunden så slutar det med; 6/10.
Avsnittet skrevs av Flip Kobler och hans fru Cindy Marcus, och de två krediteras faktiskt helt och hållet för avsnittet. Precis som Roger nämner så var de första utkasten till avsnittet en hyllning till filmen Casablanca (1942), men det var kanske lite väl lik sin inspirationskälla. Tydligen var handlingen nästan en parallell till filmen och originalnamnet på avsnittet var “Here’s Lookin’ at You…”, en referens till ett populärt citat i filmen. På grund av stämningshoten som kom under produktionen fick man göra om avsnittet lite.
Armin Shimermans och Mary Crosbys (Natima) smink var tvunget att fixas till efter varje tagning där de kysstes, då deras smink tenderade att blanda sig med varandra. Ändå tyckte Michael Westmore – som faktiskt var ansvarig för sminket på alla i nuläget existerande Star Trek serier sen TNG – att kärleksscenen mellan de två var bland hans favoriter i hela Star Trek. Detta då de ändå lyckades porträttera det som en simpel med väldigt rörande scen mellan två kära individer, trots allt smink de hade på sig.
På tal om Crosby, om ni känner igen det efternamnet så beror det på att hon är Denise Crosbys (Natasha Yar) moster/faster.
Många inom produktionen (och vanliga medborgare?) minns också detta avsnittet för att det en tidig morgon, klockan 05, när vissa av skådespelarna redan satt och blev sminkade för filmandet som väntade hamnade mitt i en jordbävning (6,7 på skalan). Efter att det främsta skalvet var över så försökte folk få tag på sina nära och kära och se om allt var bra, samtidigt som jordbävning hade orsakat lite tekniska problem i området och överbelastningar i näten. Det var då vissa av skådespelarna, som till exempel Armin Shimerman (Quark) och Edward Wiley (Gul Toran) sprang ut och körde hem för att kolla med familjen med komplett smink på sig. En och annan person ute på vägarna kan alltså ha sett någon utomjording eller två den morgonen.
Avsnittet fick dock utstå kritik även bland de bakom produktionen. Som Roger redan nämnt så var Ira Steven Behr ganska till sig av att de valde att porträttera Quark som alltför heroisk. Behr menade att det redan fanns gott om såna rollfigurer i serien och att det borde ha skrivits is till med Skönheten och Odjuret och Quark mer som Woody Allen i hans filmer. Men även Michael Piller har kommenterat att detta var ett av de främsta avsnitten i S02 som gjorde honom väldigt besviken.
Tycker det börjar bli lite väl mycket utomjordiska drycker att hålla reda på nu. Fast den där färgskiftande drinken verkar lite rolig så är jag nog mer av en blood wine- eller romulan ale-kille.