Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels 
påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).
Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.
Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.
Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.
Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!
Förresten, gjorde inte Deannas mysdress (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?
Betyg: 3/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.
Ja, jag får hålla med om det mesta här. Ett tämligen oinspirerat avsnitt. Ändå betygsätter jag det en bit högre, för till skillnad från många halvdana och mediokra avsnitt i de första säsongerna så har de iaf fått till tempo så att handlingen alltid rör sig framåt med iaf visst intresse. Det begränsar ofta skadan för de medelmåttiga avsnitten i senare säsonger, där de i tidiga TNG-säsonger bara hade kollapsat och blivit rent plågsamma att titta på. En svag 5/10.
Annars har jag inte så mycket att tillägga om själva avsnittet som du inte redan nämnt. Jag förstår vad de försökte göra, ett annorlunda perspektiv på den här typen av handlingar och som koncept var det inte ointressant. Men det fungerade helt enkelt inte. Det här med att allt-du-precis-sett-var-en-dröm är oftast inte speciellt givande för tittaren, handlingen blir det inte så mycket av då det visar sig att det inte hade med våra rollfigurer att göra, inte heller hade det hänt något just där och då. Avsnittet kan inte ens luta sig mot bra skådespelarinsatser då jag tycker att det oftast blev för slätstruket.
Troi&Worf fungerade ju riktigt bra, det hade vi sett tidigare också. Men i en förhållandevis episodisk serie är det svårt att göra så stora förändring. Dessutom fanns nog alltid känslan att det var menat att bli Troi&Riker, även om det aldrig verkade hända något där heller av samma anledning.
Jag är inte helt säker på det här med Trois lila utstyrsel, bakgrundsinfon för avsnittet nämner inte heller något om det. Men jag vill minnas att de slutade använda den lilla utstyrseln någonstans halvvägs igenom serien. Om inte helt och hållet så iaf till stor del. Så det kan kanske stämma, som du skriver, att det var första gången på länge man såg den och att det kanske var menat som en liten diskret ledtråd om att något inte stämde.
Inte heller finns det speciellt mycket relevant bakgrundsinfo om avsnittet. Idén bakom avsnittet kom iaf från Brannon Braga och det var därefter i första hand René Echevarria som jobbade vidare på avsnittet.
jag tror de slutade använda den när hon blev tillsagd av Picards tillfälliga ersättare vad han nu hette. Sen var det slut på mysdressandet. Så tror faktiskt att jag kan ha rätt i det. 😉