Jag försöker ju göra den här färden genom Star Trek-universumet utan att researcha och läsa på i förväg. Varje avsnitt ska, om möjligt, komma som en komplett överraskning för mig. Den ambitionen var jag väldigt glad över när jag såg Masks, för det var en obetalbar känslomässig bergochdalbana att titta igenom just det här avsnittet. Att steg för steg följa hur ett avsnitt sakta sjunker ner i en kvalitativ Marianergrav. Hur en redan dålig storyline bara blir stadigt värre. Att få sitta och skrika rakt ut i rummet “Nej, men vad fan”, “Det här kan inte vara sant!”, “Vad är det här för skit!”, “Inte kan väl Picard få för sig att spela en mångud! “, “Det här är för ända in i helvete det pinsammaste jag sett!”. Okej, jag ljög lite där. Jag sa inte alla de där sakerna högt. Oftast satt jag bara väldigt stilla, alldeles tyst och med uppspärrade ögon och bara gapade av förvåning och förtvivlan. Det är vad jag kallar en tv-upplevelse av rang det.
Senare, i efterhand, kan man ju läsa på och inse att man inte var helt ensam kring de här känslorna. Tidningen Empire har till exempel valt det här avsnittet som det värsta av allta sju säsongerna av The Next Generation (Shades of Gray var egentligen ännu värre tyckte man, men eftersom det mest bestod av klipp från tidigare avsnitt så räknades inte det som ett självständigt verk).
Själva grundidén, att Enterprise upptäcker ett främmande föremål i rymden som visar sig vara någon form av arkiv från en främmande civilisation, känns däremot ockå lite bekant. Man skulle kunna se Masks som en extra allt-version av det kritikerhyllade avsnittet The Inner Light. Precis som i det avsnittet så väljs en i besättningen ut för att vara länken mellan Enterprise och det främmande objektet även här. Data är den utvalde den här gången, hans intellekt invaderas av en rad olika personer som finns lagrade i det mystiska rymdarkivet – exakt vad det är som man stött på där i rymden förstår jag faktiskt aldrig.
För skådespelaren Brent Spiner måste det här ha varit ett av de absolut svettigaste avsnitten att göra. Han ska gestalta ett slags påtvingad personlighetsklyvning och på bara ett ögonblick växla mellan att spela olika personer från det där arkivet, utan att kunna använda mask eller annan rekvisita som hjälp – det är bara ett märke i pannan och ett på bröstet som berättar för oss att personen som Data kanaliserar har bytts ut. Uppgiften blir ju inte mindre trixig av att Spiner tydligen gavs i stort sett noll förberedelsetid inför inspelningen av det här avsnittet.
Av en ren händelse lyssnade jag förresten för bara några dagar sedan på ett avsnitt av podcasten Subspace Transmissions som handlade om just Brent Spiners alla olika rolltolkningar i The Next Generation. För det är väl ingen i Star Trek-casten som fått spela så många olika rollfigurer i samma serie – för att inte tala om de olika versioner av lätt personlighetsförändrade versioner av Data som dyker upp här och där. Just Spiners enorma proffsighet måste ju ha spelat in när Data snabbt blev en av seriens mest använda rollfgurer.
Men, tillbaka till det här avsnittet igen. Efter att Data blivit fjärrstyrd från Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet så börjar också Enterprise förändras. Steg för steg förvandlas skeppet, stenväggar byggs upp, växter och träd frodas. Avsnittets klimax är när Data intas av en solgudinna och Picard låtsas var en mångud i en del av Enterprise som förvandlats till ett tempel. Picard använder sin manliga list och mytologiska know how för att få solgudinnan att förstå att det är jakten och kampen mellan de två som är själva kärnan i deras existens. När den rysliga solgudinnan väl distraherats och gett sig ut på jakt efter månguden igen så förvandlas Enterprise tillbaka till ett rymdskepp – helt utan stenväggar.
Det finns en uppenbar förtjusning över att få leka med mytologiska och religiösa symboler i Masks. En ton som rimmar rätt illa med den vetenskapliga korrekthet som åtminstone The Next Generation brukar hålla sig till (Deep Space Nine är ju däremot sedan länge förlorat i någon form av religiöst mumbo-jumbo). Det blir ju inte bättre av att det som faktiskt händer i avsnittet heller aldrig riktigt förklaras. Försökte Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet att iscensätta en förlorad civilisation? Var det en litterär skildring av den därna solgudinnan som intog Data, eller fanns hon på riktigt? Jag menar, som om inte avsnittet är helt sjukt i sig, så lämnas jag dessutom helt utan någon förklaring. Gud, jag hatade verkligen det här. Det var nog det ostigaste jag sett hittills i Star Trek-väg.
Betyg 1/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 307 tv-avsnitt.
Haha! Ja, då fick du iaf ta med dig något från det här avsnittet. Erfarenheten. Upplevelsen. 😀
Annars håller jag egentligen med om allt. Masks är ett otroligt dåligt avsnitt, avsnittet har ingen underliggande diskussion eller meddelande, det är långsökt utan att man ens får någon förklaring för det hela och det blir bara så förvirrande och bisarrt.
Dessutom vill jag minnas att det här var ännu ett av de här TNG-avsnitten där skeppet såg relativt tomt ut i många scener. Att det är för att spara på budgeten antar jag automatiskt, frågan är om de hade gått över budget tidigare i säsongen, om det var för att skyffla undan pengarna till DS9 istället, eller om de redan förberedde sig för ett väldigt kostsamt slut på säsongen och serien.
Om man ska säga något positivt om avsnittet så måste det väl ändå vara, först, att man valde att kasta alla de här rollfigurerna på Brent Spiners axlar. Det hade kunnat bli en enorm katastrof om man inte hade valt någon som ändå är så bra som Spiner för något i den här stilen. Dessutom så har den något som många av avsnitten i S01 och S02 saknade, nämligen rimligt tempo och struktur i berättandet och hur man konstant ser till att saker verkar röra sig framåt i handlingen. Därav att jag inte vill ge det riktigt så lågt betyg, det får 2/10 istället. Det är inte att undra på att avsnittet ofta kommer upp när man frågar vilket som var det sämsta avsnittet i TNG, om man bara kan undvika 2×22 Shades of Gray och flera andra avsnitt ur de första två säsongerna.
Handlingen och koncepten i avsnittet ska tydligen delvis vara grundade på en gammal premiss från Piller som handlade om det förlorade biblioteket i Alexandria. Annars är det Joe Menosky som krediteras för avsnittet. Menosky som vid det här laget hade flyttat till Frankrike men fortsatte på TNG som frilandsförfattare som ibland fick jobba på något avsnitt. Efter att Menosky jobbat färdigt på avsnittet och skickat in det sista utkastet till de övriga så ska framför allt Naren Shankar ha jobbat vidare lite på avsnittet, utan att krediteras för det.
Inspelningsplatsen som byggdes upp för vissa scener i det här avsnittet fick byggas över på DS9s utrymme, då stället där de normalt sett byggde upp inspelningsplatserna för TNG fortfarande var upptaget med inspelningsplatsen som hade byggts upp för 7×16 Thine Own Self, som de ville använda fler gånger. Inspelningsplatsen som byggdes för det här avsnittet fick även den stå kvar ett tag till, då den kom att användas i ett framtida avsnitt av DS9 också.
Brent Spiner (Data) tyckte att det här var det i särklass svåraste avsnittet i TNG för honom som skådespelare och menar att han inte har något emot att få mycket och svåra uppgifter som han fick i S07, men att han i vissa fall – som här – hade önskat att de iaf skulle ha schemalagt avsnitten på ett annat sätt. Avsnittet innan detta – 7×16 Thine Own Self – var redan väldigt fokuserat på honom/Data och inspelningen av det blev bara klart runt midnatt kvällen innan det här avsnittet skulle börja spelas in. Dessutom var det bara under den kvällen som han öht fick manuset för det här avsnittet och han blev givetvis ganska överväldigad över hur mycket som låg på hans axlar även här, men olika rollfigurer och allt vad det var. Enligt Jeri Taylor ska Spiner ha varit ganska nervös första dagen och lite halvskämtsamt ha klagat påa tt han behövde iaf sex månaders förberedelser för att göra alla de här personligheterna rättvisa. Taylor tyckte att han löste det bra ändå.
När det kommer till att förstå handlingen och avsnittet som helhet så var dock Spiner inte ensam om att kanske inte helt hänga med. Historier som berättats i diverse paneler genom åren – roliga historier, så de kanske bör tas med en nypa salt – menar på att skådespelarna många gånger bara satt och skrattade åt varandra när de försökte spela in vissa scener, där de bara tyckte att det såg och lätt löjligt långsökt. Även Michael Dorn (Worf) har senare sagt att det här kanske var det sämsta avsnittet i TNG, enligt honom.
Även bakom kulisserna och bland författarna blev man överlag ganska missnöjda med slutresultatet. Shankar nämner att Menosky är väldigt fantasifull och ofta tänker väldigt djupt och med andra infallsvinklar och perspektiv än de flesta andra. Han menar på att de gick för långt här, det blev för förvirrande och för svårt att följa. Även Brannon Braga instämmer i Shankars syn på Menosky som författare och menar att det är svårt, både för Menosky själv att komma in och skriva avsnitt för serien utan att konstant vara delaktig i arbetet helt plötsligt, samt även för de andra författare att kunna hjälpa till i slutskedet utan att ha varit med i utvecklingen och tankegångarna. Även han menar att handlingen behövde förenklas.
Ron Moore säger att hans första tanke när han först fick ett utkast var “Herrejösses, vad är detta?”. Han menar att han och de övriga kliade sig på huvudet och undrade vad han rökte där borta i Alperna, då det var så långsökt och förvirrande. Men Moore nämner ändå att han började förstå vad Menosky försökte göra ju mer han fördjupade sig i avsnittet och att han därför på sätt och vis till och med tycker om avsnittet. Han menar att slutprodukten var ett fascinerande avsnitt, fullt med konstiga och unika koncept och perspektiv och att det bara av den anledningen var värt att producera.