Den här veckan är det Odo och Dax som får chansen att åka ut och upptäcka galaxen i Deep Space Nine! Och om förra avsnittet av serien kretsade kring en civilisation vars ledare försökt gömma den från Federationen, så hittar man den här veckan en stad som egentligen inte finns. Känslan av att manusteamet är på flykt från det trista livet på rymdstationen gör sig fortfarande påmind hos mig som tittare, även om två av manuset tre storylines (ovanligt många för att vara Deep Space Nine, man brukar nöja sig med max två) faktiskt utspelas på stationen.
Till exempel får Kira besök av sin gamla flirt, den religiöse ledaren Vedek Bareil. Men det blir inte bara mys, ganska snart inser Kira att Bareils besök är iscensatt av hennes antagonist Quark, för att avleda hennes uppmärksamhet från en av hans skumraskaffärer. Kira verkar dock inte allt för upprörd över att avbryta romantiken för att ge Quark en näsbränna, vilket i sig kanske är lite oroväckande. Den där tjejen kan aldrig sluta att tänka på jobbet! (himlar med ögonen).
De allt längre intrigtrådarna i Deep Space Nine, som en del av er förvarnat om i era kommentarer syns verkligen både i det stora och det lilla. Det här är till exempel andra avsnittet i rad där stationsbossen Benjamin Siskos oro över sonen Jakes framtid tas upp. Som en direkt följd av ett snack mellan O’Brien och Sisko i förra avsnittet så blir Jake nu prao-elev för att lära sig mer om tekniken ombord på stationen. Men efter att O’Brien berättat en sedelärande historia om hur hans pappa försökt få honom att satsa på att bli professionell cellospelare, så kryper det fram att Jake verkligen inte vill göra karriär inom Stjärnflottan. Och det visar sig – lite förvånande – att pappa Benjamin är okej med det. Nu hoppas jag lite på att Jakes planer på att söka till balettakademien eller en konstskola är nästa vändpunkt i den här storyn.
Men huvudintrigen är alltså den där Dax och Odo ska undersöka ett ovanligt partikelfält, och lite överraskande upptäcker en Yaderansk koloni. Den lilla staden verkar idyllisk och rar, men på sistone har folk börjat försvinna spårlöst därifrån. Det tar cirka fem minuter av efterforskningar innan Odo och Dax har svaret på gåtan: Hela staden och alla dess invånare är ett hologram. Det visar sig att den döende byäldsten Rurigan står bakom det hela. Efter att hans hemvärld tagits över av Dominion-väldet så flydde han därifrån. Genom sitt hologram kunde han skapa en avbild och en framtid för den värld han levt i tidigare. Exakt vad Dominionväldet är för något har vi fortfarande ingen aning om, och Dax och Odo ställer inte heller några följdfrågor i ämnet.
Hela avsnittet slutar i ett slags diskussion kring hologrammedborgares rättigheter. Ett ämne som också berördes i samband med avsnitten om Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty i The Next Generation. Då flyttade man över Moriarty i en hårddisk, där han fick leva sitt liv utan att veta om att han egentligen var en fånge, utan anslutning till resten av världen. Det här hologramfolket kan bara ta sig en kort sträcka utanför byn, så Odo och Dax tycker att de ska få leva sina liv i lugn och ro där. Det verkar vara okej med hologramexistensernas mänskliga rättigheter – i varje fall så länge de inte kan förflytta sig utanför sin stadsgräns. Eller hårddisk.
Det slutar alltså på ett nästan ruskigt gulligt sätt. Hologramfolket får fortsätta att leva. Kira får både sätta dit skurkar och ligga. Och Jake Sisko får själv bestämma över sitt liv. Ganska… menlöst, alltså. Och det här märkliga ska vi inte heller glömma: att Odo ska bonda med en liten flicka i det här avsnittet, bara sex dagar efter att avsnittet sändes ut där Data gjorde samma sak i The Next Generation (även om Odo får säga hej då på ett lite mysigare sätt)Dessutom utspelades bägge avsnitten i civilisationer med aliens som i stort sett ser exakt ut som människor från Jorden. Varför får jag en känsla av att alla inblandade i bägge serierna har börjat längta till säsongsavslutningen?
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 306 tv-avsnitt.
Ett helt okej avsnitt, men återigen ett avsnitt som inte står speciellt mycket på det stora hela. Iom att jag faktiskt aldrig tittat igenom Star Trek i den här ordningen så hade jag faktiskt aldrig tänkt på hur mycket likheter det finns mellan det här avsnittet och TNG 7×16 Thine Own Self som sändes bara sex dagar tidigare. Ganska illa, minst sagt. Dessutom tror jag att jag håller TNG-avsnittet något högre, då jag framför allt tycker att dess b-handling med Troi är intressantare än b-handlingen med Kira. Mitt betyg blir även här 7/10, men en svag sjua.
Som vi har nämnt tidigare så är faktiskt de två första säsongerna lite okarakteristiskt episodiska för att vara DS9. Detta var förmodligen både en konsekvens av att de försökte bli accepterade och locka över TNGs fans, och att många hade varit med och jobbat på TNG tidigare och alltså var vana vid att strukturera avsnitt och handlingar baserat på att de kunde resa och besöka nya platser. Jag tror alltså att det föll på vana ibland, att de helt enkelt hade svårt att inte skriva såna avsnitt och hålla sig inom ramarna och konceptet som skulle göra DS9 nytt och annorlunda. Precis som Roger nämner så blir det en hel del såna handlingar i början på serien, mer än vanligt skulle jag gissa på. Men mycket riktigt så har de redan under S02s gång börjat fundera på och förbereda framtida story arcs för framtiden. Det här var tredje gången som det okända Dominion nämns, det ger också Jake ett viktigt livsbeslut som de absolut kommer att följa upp i framtiden.
Avsnittet skrevs av Robert Hewitt Wolfe och den första titeln som avsnittet gavs – “Persistence of Vision” – kom att istället användas av Jeri Taylor för ett av hennes framtida avsnitt i VOY S02. Bytet av titel för avsnittet har dock en ganska rationell förklaring, då Wolfes första tanke för handlingen med Odo och Dax var väldigt annorlunda från slutresultatet och den första titeln återspeglade just den handlingen. Ändå låter hans första idé som om det också hade kunnat bli ett väldigt intressant avsnitt, jag citerar Memory Alpha;
“Writer Robert Hewitt Wolfe’s original idea involved Dax and O’Brien trapped on an alien planet. They escape from the prison but as they attempt to leave the planet, they discover they are in fact still in the prison. They escape again, and this time make it back to Deep Space 9, but neither of them are entirely convinced that they are in fact free, and probably never will be.”
Delar av den här originalidén kom dock att användas i andra avsnitt i framtiden.
Byn i det här avsnittet var en modifierad version av inspelningsplatsen som byggdes ihop för TNG 7×16 Thine Own Self. Både för att få så mycket valuta som möjligt ur investering och, gissar jag, för att kunna använda TNGs budget till DS9s förmån precis som vid flera tidigare tillfällen. Inspelningsplatsen skulle användas fler gånger i kommande avsnitt.
Bland de bakom produktionen har flera citerats som väldigt nöjda och positiva med avsnittet. Wolfe var väldigt stolt över det och pekar speciellt på hur A-, B- och C-handlingen hänger ihop och har samma tema, att saker inte alltid är som de ser ut. Även Behr instämmer i Wolfes kommentar och menar att han och de övriga författarna direkt visste att de hade något där när de läste Wolfes utkast, det fattades bara Odos vänskap med flickan.
Gillar detta nästa steg i utvecklingen av temat “holograms rättigheter” som startades med Moriarty i TNG och som senare får större utrymme i Voyager. Vilket ju såklart inte är särskilt väsensskilt från alla storys om robotars rättigheter som Data genererar, men men…
Här är det inte mycket diskussion dock, Odo säger direkt ifrån och hävdar att vår definition av liv kan vara lite som vi känner för det. Men, som Roger påpekar, det är ju lätt att göra det så länge det rör sig om en liten fredlig koloni där invånarna inte kan lämna sin lilla dal.
Den rent filosofiska utvecklingen sen Moriarty är väl kanske argumentet som läggs fram om att hologrambarnen i någon mening inte är “skapade” och därmed kan anses vara mer äkta varelser. Så korka upp rödvinet och filosofera kring giltigheten i det resonemanget! 🙂