Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.
Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).
Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.
Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.
Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.
Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.
Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt.
Jag har förhållandevis lite att säga om det här avsnittet, trots att jag faktiskt tycker ganska väl om det. Det är ett avsnitt som är fristående från de större handlingarna som har börjat skapas i serien, men som är så intressant med hur det här samhället fungerar och alla de relevanta frågorna om sekter. Dessutom är det ju framför allt ett avsnitt som fokuserar väldigt mycket på Sisko och fortsätter att bygga upp honom som väldigt karaktärsstark person. Även jag tycker faktiskt att Brooks insatser fungerar ganska bra i det här avsnittet.
Om jag ska ta upp något alls så är det just tänket man verkar ha haft bakom produktionen av det här avsnittet, där man verkar ha blivit lite missnöjda med att Alixus ska ha porträtterats för mycket som en skurk där man istället ville porträttera henne ganska neutralt. Det har jag väldigt svårt att förstå, precis som jag har svårt att förstå att man in i det sista försöker argumentera att det här samhället kanske på sätt och vis är ett paradis, trots allt. När man har i åtanke vad Alixus har gjort mot de här människorna i så många år, att de faktiskt blev delaktiga i Alixus experiment motvilligt och att de i grunden har hållits fångna på planeten så lång tid så har jag väldigt svårt att förstå det resonemanget. När de övriga byborna nu frivilligt väljer att stanna på slutet är det ju givetvis för att försöka argumentera för det, att med lite tvång så kan folk ändå komma att tycka om resultat, så då är det väl okej. Nä, jag förstår inte detta alls så jag citerar även jag vad Roger skrev om avslutet; “Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt”.
Det här med att deras samhälle kanske ändå var något slags paradis är även det svårt för mig att förstå. Till och med om man väljer att se det från det perspektivet, som ett tankeexperiment så går det inte att undkomma att folk motvilligt hölls fångna där och tvingades att ingå i samhället. Att de bestraffades hårt och – antar jag – kunde dö, allt för att tvinga de att vänja sig och anpassa sitt beteende till vad Alixus önskade för deras samhälle. Byborna må så småningom ha stöttat det här systemet, men det finns ju inte en chans att Alixus någosin hade accepterat något som gick emot hennes vision om de övriga hade velat det. Hela mentaliteten bakom det här samhällsexperimentet bygger på att de lyckas isolera sig från den övriga världen runt om dem, så att de inte blir påverkade av något annat och så att ingen inom samhället faktiskt har något annat val än att vara del av det.
Men, trots den kritiken, så blev avsnittet ganska bra och intressant. Framför allt fick Sisko briljera lite. En stark 7/10 från mig.
Konceptet bakom avsnittet ska ha kommit framför allt från Jim Trombetta och James Crocker, den senare av dem som var del av gänget bakom DS9 under den här säsongen. Sen lämnades över till trion som bestod av Jeff King, Richard Manning och Hans Beimler som jobbade vidare med det fram till produktion. Manning och Beimler är vid det här laget ganska välkända namn inom Star Trek, efter att de varit med och jobbat ett litet tag på TNG under tidiga säsonger, samt att de även efter det gjorde inhopp med olika avsnitt på samma serie och oftast tillsammans.
Valet av de här koncepten och det som skulle komma att bli det här avsnittet kom från Piller, då han först och främst ville göra ett Sisko-fokuserat avsnitt och fastnade för sekt-idén då han haft folk i släkten som blivit indragna i liknande grupper.
Att sekt-konceptet baserades på Röda Khmererna berodde på att det var de som Jim Trombetta från början hade valt att använda som grund för sin idé.
Ira Steven Behr och regissören Corey Allen var som sagt lite besvikna på att porträttet som blev av det här samhället och framför allt av ledaren Alixus blev lite för skurkaktigt, de ville hellre att man till viss grad skulle kunna identifiera sig med henne som en person med goda intentioner. Enligt dem berodde detta dock inte på skådespelerskan Gail Strickland som de tyckte gjorde ett bra jobb med vad hon fick. Dessutom menar Behr att författarna kanske kände att de hade händer lite bakbundet när det kom till avslutning på avsnittet, då det nästan är ett svek mot ideologin och perspektivet som normalt sett genomsyrar Star Trek att inte vända sig emot de här anti-teknologi människorna. Å andra sidan kände man att det var ganska dömt att göra det då det nästan blev som ett anti-Greenpeace ställningstagande i den verkliga världen.
Efter arbetet på det här avsnittet bjöd Behr in Beimler och Manning till att integrera författarlaget bakom serien, fast de båda tackade nej. Någon säsong i framtiden valde dock Beimler till slut att tacka ja till en sån inbjudan.
Ett ganska bra och intressant avsnitt, även om jag håller med om att det kunnat bli bättre om man nyanserat det hela. Jag menar, varför inte ta civilisationskritiken på allvar istället för att göra det till en historia om en galen sektledare?
Man hade kunnat ta bort hela grejen med de vansinniga bestraffningsmetoderna och den manipulerande sektledaren, det hade liksom räckt med att samhällsformen de har leder till att barn dör i annars lättbotade sjukdomar och att detta är något som Alixa tycker är ett pris värt att betala i enlighet med hennes filosofi. Det hade också gjort slutscenen begriplig: vissa tycker att ett liv utan avancerad teknik är en bättre tillvaro, hur märkligt det än kan låta i en starfleet-officers öron. Det hade då blivit ett väldigt klassiskt upplägg för ett Star Trek- avsnitt; ett moraliskt dilemma som inte predikar något självklart svar för tittaren.
Jonestown och Röda Khmererna nämns, men jag tänker mer på Alixa som en variant av den s.k “unabombaren”, ekoterroristen Ted Kaczynski, som också offrade andras liv och i slutändan sin egen frihet för sina ideal, vilka i princip är identiska med Alixas, undantaget de hierarkiska inslagen i bygemenskapen.
Jag gillar att Alixa nämner “core” gång på gång, “core identity” och vad det är. Man får intrycket att det är ett viktigt teoretiskt begrepp i hennas egna filosofi och att hon liksom är helt inne i sin egensnickrade föreställning om världen som hon nu håller på att göra till statsreligion i sin egna utopi. Ett smart karaktärsdrag de skrivit in, tycker jag.
Ja, det var verkligen också något jag hade lite problem med när jag skulle skriva blogginlägget. Varför fick jag inte reda på mer om hennes ideologi, det hade gjort avsnittet lite mer intressant!