TNG: Journey’s End. Det med indianer i rymden och Wesley Crushers farväl

tng journeys end

År 2037 har de en del av de amerikanska urinvånarna för länge sedan flytt både USA och Jorden. Trötta på utarmade reservat och förtrycket från majoritetssamhället så stack man ut i rymden för att hitta ett nytt hem. Det tog lite tid. 200 år ungefär för att hitta en planet som hade rätt andliga vibbar. Så gissa vilken planet som hamnar på fel sida gränsen när Cardassia och Federationen ritar om sina stjärnkartor i samband med ett nytt fredsavtal?

tng journeys 2Det här kanske låter som ett plot-embryo som lika gärna hade kunnat passa i ett av de där verkligt politiska 60-talavsnitten ur Star Treks barndom. Men även om ansatsen finns där, så fullföljs den aldrig. Grundkonflikten hamnar i skuggan av den andra idén med det här avsnittet: manusförfattarnas vilja att knyta ihop en av seriens löst hängande intrigtrådar. Det är nämligen hög tid att ta reda på vad som egentligen hände med The Traveler och hans profetior kring unge herr Crushers storslagna framtid. Efter två tidigare framträdanden är det nu dags för The Traveler att säga tack och hej. Och när han gör sorti tar han med sig Wesley Crusher.

Och som ett annat kinderägg visar det sig att det även finns ett tredje syfte med det här avsnittet. Journey’s End kickar igång en berättarbåge som fortsätter över i Deep Space Nine nästa två delar. Ja, det lär tydligen även ha konsekvenser ända in i nästa Star Trek-serie, Voyager (fast det har jag bara läst mig till, jag har ju ingen aning om vad som händer i den serien).

tng journeys 4Hur ska jag sammanfatta den här sörjan, då? The Next Generation-författarna fortsätter att muddra i new age-vattnen med The Traveler och den märkliga uppenbarelsesession som han tvingar in stackars sökande Wesley Crusher på. Crusher, som förresten kombinerar sin nya dubbelhaka med ett äkta trotsåldersbeteende.  Medan kapten Picard bjuder sin chef på bullar för att ställa sig in. Uppriktigt sagt, det här är en jävla röra av storylines som inte svänger tillsammans.

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 313 tv-avsnitt.

DS9: Blood Oath. Det där Dax åker på hämndresa med en klingonsk PRO-förening

ds9 blood oath 6

Det här var nog tänkt att vara ett Deep Space Nine-avsnitt av det lite maffigare slaget. Jag menar, man har kostat på sig exteriörscener, slagsmål och stuntmän. För att inte tala om hur stor lösskäggsbudgeten måste ha varit för de tre krigiska klingonerna som dyker upp här. Själv blir jag mest förvirrad. Om man nu ska satsa på ett actionavsnitt, måste då fyra femtedelar av huvudpersonerna vara gamla gubbar? Som dessutom alla undervärderar Jadzia Dax (den obligatoriska kommentaren om hur snygg hon är måste tydligen fällas av exakt varenda äldre man som kommer i hennes väg)?.

ds9 blood oathMen så missar jag förstås den egentliga poängen, fandomflirtandet. För alla de tre klingonerna är hämtade från Star Treks orginalserie. Kor från avsnittet Errand of Mercy, spelad på ett mästerligt sätt av John Colicos, Kang från Day of the Dove spelad av Michael Ansara och Koloth från The Trouble with Tribbles, spelad av William Campbell. Att jag inte kände igen dem OMEDELBART kan ju bero på att klingonernas utseende varierat mellan de olika upplagorna av Star Trek, så rollfigurerna har liksom muterats till det klingonlook som var inne 1994. Till skådespelarna förklarade man den nya sminkningen med något i stil med att “ja, men ni är ju mycket äldre nu”.

ds9 blood oath 2Man kan säga att det här avsnittet kretsar kring samma grundproblematik som i Dax, fast tvärtom. På nytt handlar det om vilket ansvar som den nuvarande inkarnationen av Dax, Jadzia, har för saker som andra värdkroppar gjort eller lovat. I det här fallet ett heligt löfte från Curzon Dax  att utkräva en dödlig hämnd på mannen känd som Albinon. En man som i sin tur hämnats på Kang, Kor och Koloths genom att mörda deras förstfödda barn. Det är helt enkelt mycket ära och hämnd och löften i luften när Jadzia nu sammanstrålar med de tre klingongubbarna på Deep Space 9. De har kommit albinon på spåret och är redo för en sista strid. Så vad ska Jadzia göra? Smita från löftet som Dax gav, eller bryta mot allt som Federationen står för och ge sig av för att utkräva blodshämnd?

ds9 blood oath 3Ibland tänker jag att Star Trek kanske inte ens ska bry sig om att försöka göra avsnitt med actioninslag. I alla fall  inte när de är så här dåliga. Kanske ska man inte ens försöka sig på moment som “vi planerar att bryta oss in i ett hus”. Inte när de är så här dåliga. Det är rena rama dagisnivån när de äldre herrarna och Jadzia ska överlägga attacken mot albinons palats. Och under fajtingscenerna satt jag och skämdes i soffan. Maken till långsamma, utdragna och amatörmässiga stridsscener har jag inte sett på länge. Avsnittet kändes också utdraget och märkligt upplagt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett dubbelavsnitt eftersom det skulle pratas så himla mycket om allting innan man ens gav sig iväg till den planet där albinon skulle finnas.

Och förresten, ALBINON? Vad är det för jävla smeknamn? Här är en tv-serie där man reser runt i galaxen och träffar på de diverse bisarra livsformer, men en albino är tydligen en transgalaktisk anomali värd ett särskilt smeknamn.

För första gången känner jag också faktiskt sympati med Deep Space 9-befälhavaren Sisko. Jag menar, det kan inte vara så lätt att vara arbetsledare för ett gäng där folk plötsligt begär tjänstledigt för att uppfylla ett löfte som den förra värdkroppen för masken som lever i ens mage gav. Att Dax inte fick några som helst repressalier när hon kom hem från sin hämndresa, inte ens en liten åthutning, kändes också som ett slags antiklimax.

Blood Oath ska man nog se som ett rent tributeavsnitt, utifrån alla andra perspektiv är det undermåligt, tycker jag. Kan ändå inte ge det här tramset ett högt betyg med gott samvete. Så nördig har jag inte blivit ännu.

Betyg: 4/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 312 tv-avsnitt. 

 

 

 

 

TNG: Genesis. Det där Enterprise är ett zoo (och Picard nästan förvandlas till en lemur).

tng genesis 2Medan Deep Space Nine så här långt in i säsongen håller sig på en stadig, om än lite underlevererande nivå, så är The Next Generation rena rama berg- och dalbanan. Och nu har vi nått vad som, i mitt tycke, är en av de absoluta topparna. Jag älskar nämligen två saker i Star Trek-avsnitt: 1. Historier där alla på skeppet blir galna eller personlighetsförändrade. Och 2. Avsnitt där manusförfattarna verkar ha fått flippa ut nästan så mycket de velat. Och Genesis uppfyller bägge kriterierna. Med råge.

tng genesis 5Allt börjar med ett syntetiskt genetiskt läkemedel som doktor Crusher ger till den hypokondriske Barclay när han har fått influensa. Det muterar blixtsnabbt till ett virus som påverkar alla ombord på ett extremt…eh…. extremt sätt. Viruset aktiverar gamla, vilande delar av DNA, vilket leder till att besättningen utvecklas baklänges, tillbaka till ett tidigare stadie i utvecklingen till människa.

tng genesis

Det är Deanna Troi som först börjar uppföra sig lite märkligt. Hon fryser hela tiden, och är jättetörstig. Hon fyller snart badkaret med varmt vatten och lägger sig där med kläderna på. Så småningom  börjar hon förvandlas till någon form av utdöd amfibieödla. I Barclays DNA är det spindelgener som aktiveras, medan Worf, som ju inte kommer från Jorden, inte längre går att känna igen när han transformerats till en aggressiv krabbliknande varelse på två ben. Och ja, hans och Deanna Trois “romans” gör sig nytt påmind då Worf biter Troi i kinden som något slags förspel i en parningsritual. Ja, till och med Datas katt Spot påverkas, hon förvandlas till en ödla – lyckligtvis just efter att hon fött sina kattungar.

tng genesis 4De måste haft så roligt när de gjorde det här avsnittet, som för övrigt var det enda regisserat av Gates McFadden, aka Beverly Crusher. Hon berättar i boken Captains’ logs om hur många av hennes favoritscener klipptes bort ur avsnittet., som till exempel när Picard och Data har en diskussion om djurträck. Extra guldstjärna till manusförfattaren som kläckte idén om att Picard känslomässigt skulle hinna börja förvandlas till en halvapa innan avsnittets upplösning. Att se Patrick Stewart spela mer och mer hispig och nervös är ett stort nöje. Precis som valet att låta Riker bli en primitiv grottmänniska.

tng genesis 8Som vanligt består ett sånt här avsnitt inte alls av lösningen på gåtan och krisen. Själva “botandet” av alla de genetiskt förändrade personerna ombord klaras av i en voice over, så vi får inte träffa de chockade besättningsmedlemmarna som försöker vänja sig vid att vara människor igen. Istället avslutas det hela i en lite skämtsam The Original Series-stil. Upplösningen som manusförfattaren Brannon Braga hade tänkt sig från första början var dock ännu roligare. I det hindrade Datas motgift inte baara cellförändningarna och vände på utvecklingen hos de drabbade – utan botemedlet förvandlade också alla ombord till Barclay. Men fullt så roligt fick vi visst inte ha det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 311 tv-avsnitt.

 

DS9: Profit and loss. Det med Quarks stora kärlek och de upproriska cardassierna.

ds9 profit and loss

I det här avsnittet introduceras vi för en ny, lite oväntad sida hos ferengin Quark. Det visar sig att det under den hårda, beräknande, svekfulla, giriga, själviska och pengakåta ytan döljer sig en person som kan vara öm, förälskad, kärleksfull – ja, till och med i bland rentav…generös! Det som utlöser blottandet av dessa okända sidor hos honom är ett oväntat besök av hans ex – cardassiern Natima. Hon och två av hennes elever tillhör en hemlig rebellorganisation som slåss mot imperiets militärvälde och nu befinner de sig på flykt.

ds9 proft and loss 2Från  början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär.  Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.

ds9 proft and loss 3Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit Garak. Cardassiern som blev kvar på rymdstationen efter att bajoranerna tagit över den, och som nu arbetar som skräddare – även om “alla” vet att hans huvudsysselsättning är att spionera för cardassierna. Som i det här avsnittets kanske mest minnesvärda scen, där Garak försöker förklara för Quark att hans ex-flickvän kommer att förföljas av cardassierna när de två pratar om en klänning.  I Profit and loss får vi i alla fall äntligen lite mer backstory kring Garak. Tydligen får han inte återvända till Cardassia, och spionerandet är ett sätt för honom att försöka få det beslutet upphävt. Men, som vi ser i det här avsnittet, så är även han kluven till det cardassiska militärstyret – som förresten här första gången verkar definieras som ett sådant.

Det är helt enkelt som backstory-leverantör som det här avsnittet har sitt största värde. Ett dussinavsnitt som annars glider förbi utan att göra större väsen av sig. Även om jag förstås undrar hur Quark lyckats få tag i en “osynlighetsmantel” den här gången – men kanske finns sådana i massor på svarta marknaden?

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 310 tv-avsnitt. 

TNG: Eye of the beholder. Det där Deanna Troi ser spöken.

tng eye of the beholder

Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels tng the eye of the beholder 2påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).

tng eye of the beholder 3Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.

tng eye of the beholder 4Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.

Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.

Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!

Förresten, gjorde inte Deannas mysdress  (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.

DS9: Playing God. Det där Jadzia Dax får en praktikant.

ds9 playing god 5

Åh, äntligen ett nytt Trillavsnitt! Ett sånt som tar upp och fördjupar det märkliga samspelet mellan triller och symbionter (symbionterna är den där masken som ligger i trillernas mage). Symbionterna blir ju mycket äldre än trillerna, så varje symbiont avverkar ett gäng triller som värdkroppar under sin livstid, vilket betyder att trillerna i sin tur byggt upp ett urvalssystem för att välja ut vilka av dem som är mest lämpade att ha en symbiont i magen.

ds9 playing god 4Sist vi närmade oss den här problematiken var väl i avsnittet Invasive procedures, där en bitter trill som misslyckats i uttagningen försäkte stjäla Dax, symbionten som ligger i DS9-rollfiguren Jadzias mage. I Playing God får vi istället följa just en del av den där urvalsprocessen för symbiont-prospects. Arjin, en rätt stel och nervös praktikant anländer till Deep Space 9 för att göra praktik hos Jadzia. Skälet till hans oro är Dax rykte som en ökänt hård handledare, han har tydligen skickat hem 57 praktikanter under sin karriär. Därför litar Arjin inte riktigt på Jadzia, som har en mer frejdig och vänlig framtoning. Han väntar bara på att det ska visa sig vara ett test av något slag, medan hon förgäves försäker förklara att hon är Jadzia, en egen person – inte bara en värdkropp åt Dax.

ds9 playing god 3Egentligen är det här det första avsnittet som ger en ordentlig fördjupning av Jadzia. Vi får se henne förlusta sig med både klingoner och ferengier, och i en uppmärksammad scen också hennes intresse för privata fribrottningslektioner med en vältränad instruktör (uppmärksamheten handlade väl lite om att skådisen bara hade på sig en handduk här). Överhuvudtaget verkar hon ha en rätt så lättsam inställning till förhållandet mellan arbete och fritid, något som inte är så vanligt bland arbetsnarkomanerna inom federationen. Här får vi också för första gången reda på att även hon en gång i tiden var praktikant hos Dax – och att hon blev hemskickad. Men genom målinriktat arbete blev hon till sist trillen som fick bli Dax nya värdkropp. Men den där traumatiska upplevelsen göra att hon in i det längsta försöker undvika att dissa Arjins stela attitiyd. En omsorg som snarare försämrar än förbättrar hans chanser, om han inte får veta vad han gör fel, hur ska han då kunna ändra stil?

Den här intrigen varvas med en ganska slarvigt hanterad historia där det som först verkar vara lite klet som fastnat på en skyttel visar sig vara ett nytt och expanderande universum. Första reaktionen ombord på Deep Space 9 är att bara förstöra den dör klumpen med protoplasma, men så inser man att det kanske finns intelligent liv där inne någonstans. Upplösningen, där man dumpar det hela på andra sidan maskhålet förstår jag inte riktigt. Kommer inte det nya universumet att sabba en massa där också, när det tränger undan det existerande stjärnsystemet?

ds9 playing god 2Ett helt okej avsnitt, tycker jag. Intressant att äntligen få se rollfiguren Jadzia bli lite fördjupad. Hon har verkligen hamnat i skuggan av sin symbiont, det känns som om Dax och hans förflutna fått lite väl mycket uppmärksamhet hittills i serien. Sen är väl själva praktikanthistorien mest en förevändning för att få göra det. Storyn om det expanderande universumet hade kunnat bli så mycket mer om man vågat sig på att bli lite mer filosofiska. Är kanske vi själva en klump plasma i någon annans universum? Det hade kunnat bli en intressant uppföljning av det här längre fram i tråden, men det hyser jag inte så mycket hopp om. Just nu verkar hela Star Trek-universumet mest bestå av den typen av tappade trådar. Som vad som egentligen hände med råttinvasionen ombord på Deep Space 9 under den kommande parningsperioden. Jag kräver ett svar kring detta!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 308 tv-avsnitt. 

TNG: Masks. Det där en solgudinna tar över Enterprise (och Picard får spela mångud).

tng masks 3

Jag försöker ju göra den här färden genom Star Trek-universumet utan att researcha och läsa på i förväg. Varje avsnitt ska, om möjligt, komma som en komplett överraskning för mig. Den ambitionen var jag väldigt glad över när jag såg Masks, för det var en obetalbar känslomässig bergochdalbana att titta igenom just det här avsnittet. Att steg för steg följa hur ett avsnitt sakta sjunker ner i en kvalitativ Marianergrav. Hur en redan dålig storyline bara blir stadigt  värre. Att få sitta och skrika rakt ut i rummet “Nej, men vad fan”, “Det här kan inte vara sant!”, “Vad är det här för skit!”, “Inte kan väl Picard få för sig att spela en mångud! “, “Det här är för ända in i helvete det pinsammaste jag sett!”.  Okej, jag ljög lite där. Jag sa inte alla de där sakerna högt. Oftast satt jag bara väldigt stilla, alldeles tyst och med uppspärrade ögon och bara gapade av förvåning och förtvivlan. Det är vad jag kallar en tv-upplevelse av rang det.

Senare, i efterhand, kan man ju läsa på och inse att man inte var helt ensam kring de här  känslorna. Tidningen Empire har till exempel valt det här avsnittet som det värsta av allta sju säsongerna av The Next Generation (Shades of Gray var egentligen ännu värre tyckte man, men eftersom det mest bestod av klipp från tidigare avsnitt så räknades inte det som ett självständigt verk).

tng masksSjälva grundidén, att Enterprise upptäcker ett främmande föremål i rymden som visar sig vara någon form av arkiv från en främmande civilisation, känns däremot ockå lite bekant. Man skulle kunna se Masks som en extra allt-version av det kritikerhyllade avsnittet The Inner Light. Precis som i det avsnittet så väljs en i besättningen ut för att vara länken mellan Enterprise och det främmande objektet även här. Data är den utvalde den här gången, hans intellekt invaderas av en rad olika personer som finns lagrade i det mystiska rymdarkivet – exakt vad det är som man stött på där i rymden förstår jag faktiskt aldrig.

tng masks 6För skådespelaren Brent Spiner måste det här ha varit ett av de absolut svettigaste avsnitten att göra. Han ska gestalta ett slags påtvingad personlighetsklyvning och på bara ett ögonblick växla mellan att spela olika personer från det där arkivet, utan att kunna använda mask eller annan rekvisita som hjälp – det är bara ett märke i pannan och ett på bröstet som berättar för oss att personen som Data kanaliserar har bytts ut. Uppgiften blir ju inte mindre trixig av att  Spiner tydligen gavs i stort sett noll förberedelsetid inför inspelningen av det här avsnittet.

data som kvinnaAv en ren händelse lyssnade jag förresten för bara några dagar sedan på ett avsnitt av podcasten Subspace Transmissions som handlade om just Brent Spiners alla olika rolltolkningar i The Next Generation. För det är väl ingen i Star Trek-casten som fått spela så många olika rollfigurer i samma serie – för att inte tala om de olika versioner av lätt personlighetsförändrade versioner av Data som dyker upp här och där. Just Spiners enorma proffsighet måste ju ha spelat in när Data snabbt blev en av seriens mest använda rollfgurer.

tng masks 7Men, tillbaka till det här avsnittet igen. Efter att Data blivit fjärrstyrd från Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet så börjar också Enterprise förändras. Steg för steg förvandlas skeppet, stenväggar byggs upp, växter och träd frodas. Avsnittets klimax är när Data intas av en solgudinna och Picard låtsas var en mångud i en del av Enterprise som förvandlats till ett tempel. Picard använder sin manliga list och mytologiska know how för att få solgudinnan att förstå att det är jakten och kampen mellan de två som är själva kärnan i deras existens. När den rysliga solgudinnan väl distraherats och gett sig ut på jakt efter månguden igen så förvandlas Enterprise tillbaka till ett rymdskepp – helt utan stenväggar.

tng masks 2Det finns en uppenbar förtjusning över att få leka med mytologiska och religiösa symboler i Masks. En ton som rimmar rätt illa med den vetenskapliga korrekthet som åtminstone The Next Generation brukar hålla sig till (Deep Space Nine är ju däremot sedan länge förlorat i någon form av religiöst mumbo-jumbo). Det blir ju inte bättre av att det som faktiskt händer i avsnittet heller aldrig riktigt förklaras. Försökte Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet att iscensätta en förlorad civilisation? Var det en litterär skildring av den därna solgudinnan som intog Data, eller fanns hon på riktigt? Jag menar, som om inte avsnittet är helt sjukt i sig, så lämnas jag dessutom helt utan någon förklaring. Gud, jag hatade verkligen det här. Det var nog det ostigaste jag sett hittills i Star Trek-väg.

Betyg 1/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 307 tv-avsnitt.