Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!) där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).
Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).
På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.
För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.
I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.
Men det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.
Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.
Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.
Betyg: 9/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt.
Håller med, det här ett av säsongens bästa avsnitt. Det nämns också väldigt mycket både inom TNG och inom Stra Trek, framför allt för att det var en väldigt originell premiss. Väldigt bra avsnitt och lite frisk luft sju säsonger in i serien. På gränsen till ikoniskt kanske, men jag får ge den det. 9/10.
Jag kan hålla med dig om att jag både förstår vad de försöker göra när de är så hårda mot Sito Jaxa, men att det samtidigt är att gå lite väl långt. De är rakt av elaka mot henne och utsätter henne för betydligt mer än vad jag skulle förvänta mig. Samtidigt känner jag lite för Picard, för om man lägger det åt sidan så tycker jag att Stewart ändå förmedlar med sitt skådespel hur svårt det här är för Picard, att skicka henne på det här livsfarliga uppdraget. Det var ju trots allt han som bad om att få henne till flaggskeppet, från akademin, för att han verkligen ville ge henne en chans att komma på rätt väg. Jag skulle därmed inte gå så långt som att säga att de pressade henne, eller manipulerade henne, att acceptera uppdraget.
Jag förstår öht inte varför det måste vara hon, någon så ung och oerfaren, är det verkligen rätt förstaval för vad som Picard själv beskriver om som något på gränsen till ett självmordsuppdrag om inte allt går perfekt. Det är snarare den delen jag reagerar på och inte riktigt köper.
Ett annat perspektiv är också hur en sak leder till ett annat, på ett ganska sorgligt sätt. Hon var delaktig i ett misstag som ung på akademin. Hon straffades genom att tvingas gå om ett år och för alltid leva med att folk kan leta upp det hon gjorde. Ett livslångt straff. Hon hoppar tillbaka upp på hästen och går klart akademin ändå, med enbart positiva omdömen. Hon känner förmodligen att hon måste bevisa något, att hon måste överkompensera för att ha en chans. Hon blir satt på Enterprise, på måfå tror hon, där många av de högst rankade personerna var delaktiga i rättegången mot henne och inte verkar tycka om henne. Men hon jobbar stenhårt ändå, hon försöker överkompensera för sitt tidigare misstag. Hon har ingen aning om, fram tills rätt sent iaf, att det var Picard som specifikt bad om henne, för att testa henne, för att ge henne en chans att lyckas inom Starfleet. Så när Picard själv lägger den livsfarliga uppgiften framför henne, så tror jag att det aldrig ens var något snack om saken för den överkompenserande, super-ambitiösa Sito Jaxa, hon var tvungen att tacka ja. Trots att Picard noga pekade ut hur farligt detta var och att han därför inte kunde beordra henne att genomföra det, så var hon tvungen att tacka ja. Hon kunde inte göra sin kapten besviken, hon kunde inte göra Picard – den ende som sträckt ut handen för att ge henne en rättvis andra chans – besviken. Det fanns bara en väg framåt i karriären, det fanns bara ett sätt att låta sig tryckas ner av sitt tidigare misstag och folks åsikt om henne och det var att aldrig backa för någonting, att alltid lyckas. Det var den enda vägen som ledde till ett acceptabelt resultat för hennes ambitioner. Till slut så höll det inte längre, hon gick all-in, och nu finns hon inte längre. 🙁
Jag kan förstå hur du tänker angående Ben, lite konstigt var det kanske. Den enda förklaringen som jag kan komma på till varför han fick så mycket utrymme var att de ville att avsnittet skulle vara från de unga rollfigurernas perspektiv och då kunde de använda Ben som en övergång som då och då gav oss inblick i de ordinarie rollfigurerna under avsnittets gång. Dessutom så beror ju del av det ganska negativa perspektivet som de unga har på Picard&Co på att de är så nervösa runt de och alltid försöker vara till lags och ser de som personer av rang på skeppet. Ben symboliserar väl snarare en vanlig person som egentligen struntar fullständigt i folks rang, han socialiserar avspänt med alla och där ser man att Picard&Co inte alls är så elitistiska och sura som det kan verka, för de verkar inte ha några problem att umgås med Ben.
Grunden till avsnittet pitchades av frilansförfattarna Ron Wilkerson och Jean Louise Matthias på ett lite ovanligt sätt, då de snarare pitchade de nya rollfigurerna snarare än ett avsnitt i sig. De ska tydligen ha blivit delvis inspirerade av den klassiska TV-serien Upstairs, Downstairs (1971). Wilkerson och Matthias hade tidigare även kommit in med premissen för 6×19 Lessons. ett avsnitt som enbart de krediterades för på författarsidan. Jeri Taylor tyckte om deras idé och köpte in den. Tyvärr så var det tydligen lite ont om tid så hon var tvungen att låta en av seriens egna förfatatre skriva avsnittet, snarare än att låta Wilkerson och Matthias iaf delta i processen. Bland författarna på TNG så var det René Echevarria som jobbade på avsnittet efter att idén till rollfigurerna köpts in. Det var därför främst Echevarria som stod för själva premissen och genomförandet av avsnittet.
Wilkerson nämner att precis som i 6×19 Lessons så var det viktiga i deras avsnitt inte uppdraget i sig, utan rollfigurernas relationer till varandra och hur de interagerar. Ron Moore påpekar också på den punkten att Pillers sätt att skriva för serien, ända sen han kom in i början på S03, dessutom var att fokusera mer på rollfigurerna. Det var därför inte konstigt att när de tidigt i processen debatterade hur långt de skulle ta det här konceptet så var det Piller som till slut slog fast att det här skulle vara de nya rollfigurernas avsnitt och inte de ordinarie rollfigurernas. Moore menar att det var ett bra val.
Tydligen så ska det till en början ha funnits en idé om att låta Barclay vara en av de här rollfigurerna i fokus, men man slopade den idén för att han redan var för känd.
Jeri Taylor ska under processens gång ha föreslagit för Piller att de kunde presentera Jaxas död som lite mer osäker, ifall de vill ha henne tillbaka i framtiden, något som Piller sa tvärnej till. Piller menade att hennes död i slutet på uppdraget var stor del i avsnittets tyngd. När avsnittet hade filmats och Piller fick se det så blev han dock så imponerad av Sito Jaxa och skådespelerskan Shannon Fill att han slog fast att de måste ha med henne igen. Även tittarnas feedback till Jaxa kom att bli väldigt positiv när avsnittet sändes. Piller&Co hade långt gångna planer på att bygga ett helt avsnitt runt Jaxa i DS9, men det blev till slut aldrig av. Premissen för det avsnittet skrevs dock om något och blev ändå av lite senare i DS9.
Som Roger nämner så gick det också länge och väl rykten om att Taylor och Piller gjorde detta för att presentera några av de nya rollfigurerna för den framtida Star Trek-serien Voyager som skulle sätta igång direkt efter TNGs avslut. Detta menar dock Taylor var absurt då de i vilket fall aldrig skulle skapat en serie med bara 20-åringar i besättningen.
Förresten, angående Ben:
“Echevarria then added the civilian waiter Ben so as to have a character “who hitches aboard the ship for fun, who’s unconcerned about rank, and who passes along stupid rumors!””
Det var tydligen hela anledningen till den rollfiguren och platsen han tog upp i avsnittet. 🙂
Här ställer jag mig frågan hur Picard, som är en mycket god diplomat och människokännare antingen kan cyniskt manipulerar Jaxxa alternativt inte förstår att han placerat henne i en position där hon omöjligt kan tacka nej till det farliga uppdraget.
Det var ett tag sen. Hur har ert eget Star Trek-tittande gått, Hoffa? 🙂
Det har gått alldeles för bra. Vi har bränt igenom TNG, DS9, Voyager, Enterprise Några filmer och nu närmar vi oss slutet på S1 ToS (Det går undan när man inte måste blogga om allt man ser) Jag kollar den här bloggen till och från men har inte riktigt lika mycket att säga när det plötsligt gått ett år och inte någon vecka sedan jag såg avsnittet Roger skriver om. (Sedan är Roger just nu inte i någon av Star Treks starkare perioder, TNG går lite på tomgång i S7 med undantag för några riktigt bra avsnitt och DS9 kommer i min mening inte riktigt i gång förrän alldeles i slutet av S2)