När O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.
En snygg stilövning i Världsrymden anfaller-stil, som lite påminner om andra Star Trek-avsnitt där en person är den enda som inser att något är fuffens, annorlunda, konstigt ombord. Den gamla “är det jag som är galen, eller är det världen omkring mig som enats i en sjukt avancerad konspiration riktad mot mig”-intrigen, helt enkelt (även Parallax View/Sista vittnet var tydligen en inspirationskälla).
Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.
En intressant detalj är att avsnittet är berättat med flashbacks från en ramhandling på grund av att det blev i kortaste laget. Något som hade att göra med att hela handlingen berättades ur O’Briens perspektiv – det fanns ingen plats för bihandlingar eller att låta kameran stanna på någon annan ombord. Allt berättades som O’Brien såg det ombord. Men trots nödåtgärden så fungerade det greppet över all förväntan, tycker jag. Ett extra plus också åt den fantastiska outfit som O’Brien tvingas bära när han ska läkarundersökas (kolla in den när ni ser honom i helfigur på läkarmottagningen). Så rar. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad som händer med replikanten efter avsnittets slut.
Betyg: 8/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 302 tv-avsnitt.
Kul att du är tillbaka på banan med din trekathon igen. Kul att läsa dina texter. 🙂
Är nyfiken på om du sett William Shatners dokumentär The Captains? Finns att se på Netflix. Har du skrivit om den redan? Hittar inte nån text när jag söker. Intressanta och varierande intervjuer får man lov att säga.
Nej, jag väntar med den eftersom den ligger längre bort i timelinen. Det vill säga, den handlar om Voyager också. Och där är jag inte ännu. Vill inte riskera att bli spoilad i onödan.
Ah, givetvis. Smart. Ser fram emot att höra vad du tycker. Speciellt intervjun med Avery Brooks var… märklig. 🙂
Skriver under på att den dokumentären är värd att se så småningom, om inte annat så för delarna med Avery Brooks. När du ser de delarna så kommer du att se tillbaka på DS9 och Sisko och tycka att de ändå lyckades tona ner honom ganska mycket. 😀
Håller helt och hållet med om betyget, ett väldigt bra avsnitt. 8/10.
Precis som i förra DS9-avsnittet så är det ett stort plus att det blir lite twists och att mysteriet inte blir för genomskinligt och förutsägbart, som det ibland tenderar att bli. Dessutom tycker jaga tt det fungerar lysande med just O’Brien i den här handlingen, han är ändå den rollfiguren som är menad att stå gemene man närmast från vårt perspektiv. Det gör att man inte misstänker något heller, samt att man känner för honom lite på slutet.
Ganska tragiskt slut egentligen, framför allt för replikanten som ju dog där i slutet. Så vitt han visste så var han O’Brien, han hade O’Briens personlighet, värderingar, kunskap och minnen. Han försökte till och med vara hjälten och varna de andra att något var fel på stationen. För det blev han allt mer utfrusen av sina kollegor och vänner, hans fru och barn tog avstånd från honom och till slut blev han dödad när han bara försökte hjälpa till. Väldigt tungt, nästan lite okarakteristiskt för Star Trek.
Konceptet bakom avsnittet pitchades av Paul Coyle, men handlade till en början om att Keiko och Molly plötsligt skulle ha försvunnit och ingen på stationen skulle längre veta vem O’Brien är. Han får sedan reda på att det finns en Miles O’Brien, men han jobbar fortfarande på Enterprise-D. Därefter fortsätter avsnittet med att O’Brien försöker klura ut mysteriet.
Piller och Crocker tyckte om temat och köpte in det, då de kände att något bra kunde göras baserat på det här konceptet. Coyle fick också förtroendet att skriva vidare på avsnittet. Men ju längre in i det hela som de kom desto mer kände kände författarna att amnesi-handlingen inte fungerade, så man skrotade det och brainstormade fram det som kom att bli slutprodukten. Jag utgår här från att Piller stod för mycket av de nya idéerna som blev av, då han också blir krediterad för att ha utvecklat avsnittet.
Det här är det första avsnittet av flera i DS9 som följer temat “O’Brien Must Suffer”. Tanken är att ta O’Brien, den alldaglige gemene mannen i serien och sätta honom i situationer där han får lida eller gå igenom hemska saker. Det här fungerade så bra att de som sagt fortsatte att göra flera då och då.
Som Roger nämnde så blev avsnittet lite kort iom att de inte kunde lämna O’Briens perspektiv utan att avslöja mysteriet, så då fick de skriva in lite flashbacks och använda det som en form av ramhandling för resten av scenerna. Därav var det ännu mer surt att de faktiskt hade spelat in ytterligare en scen på två sidor när O’Brien blir jagad i sin runabout (DS9-skyttlarna är större och mer kapabla än de vi vande oss vid på Enterprise-D) och sjunger “The Minstrel Boy”. Samma låt sjöng han i TNG 4×12 The Wounded, med sin gamla kapten. Problemet var att den runabout som sägs jaga honom råkade bli en som tidigare hade sprängts. Coyle märkte detta och varnade Behr, men det var då för sent att försöka fixa misstaget, så de tog bort scenen från slutprodukten istället.
Den meriterade Star Trek- och DS9-regissören David Livingston tyckte väldigt mycket om avsnittet och hur avsnittet regissör hade valt att filma det med en väldigt snabb och film noir-inspirerad stil. Han tyckte dock att vissa saker kunde ha gjorts bättre, framför allt handlar det om avslutet och hur snabbt allt gick, utan tillräcklig eftertanke för vad som precis hade hänt. Han medger dock att det här ska ha gjort att filmningen av avsnittet gick väldigt fort och de sparade väldigt mycket pengar på det.
Även Behr och Piller tyckte väldigt mycket om vad som blev av det här avsnittet, där den senare av de rent av har nämnt avsnittet en gång som ett av hans favoritavsnitt i hela DS9. Han menar också att konceptet och premissen för avsnittet kändes väldigt originellt.
Ännu en som har pratat väl om avsnittet är Futuramas med-skapare David X. Cohen.
Något som nämns i det här avsnittet för första gången är den Demilitariserade Zonen (DMZ) mellan Cardassierna och Federationen efter det tidigare kriget som togs upp i just TNG 4×12 The Wounded. Detta skulle komma att bli något viktigt av flera olika anledningar.
Men herregud. – “I hope they enjoyed reading the sexy letters to my wife” säger Miles. Jag vill sååååååå gärna komma över dessa brev.