Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.
Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.
Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:
But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.
Ett rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.
Betyg:7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt.
Här blir det lite omvänt jämfört med förra avsnittet, jag får nämligen de detta ett betydligt sämre betyg än så. 4/10. Ett av de här avsnitten som jag knappt minns detaljerna från.
Inte bara bygger den på ännu “familjeavsnitt”, vilket ganska tidigt pekar på att det kanske var slut på idéer och att författarna gjorde det enkelt för sig. Inte heller tycker jag att Worfs bror eller skådespelaren som spelade rollfiguren förde med sig något speciellt till avsnittet. Det gör att i stort sett hela avsnittet faller på diskussionen kring hur Prime Directive (PD) ska eller bör tolkas. Vi har varit här tidigare, men här är vi ännu en gång…
Tyvärr är detta ännu ett av många avsnitt inom Star Trek som föreslår att det är den strikta, bokstavstrogna tolkningen av PD som gäller. Som jag har argumenterat tidigare är detta helt absurt. Det blir genast något fel när en sån här serie som brukar stå för moral, integritet och någon slags utopisk världsbild målar upp rollfigurerna som vi ska se som de goda – hjältarna – som folk som försvarar att man inte bör hjälpa andra. För gemene man idag är detta alltså en parallell till att det är fel att ha civilkurage, att man inte ska hjälpa andra även om man väldigt lätt skulle kunnat göra just det. Vilket jag anser är helt absurt, det är en perversion av vad andan bakom PD var menad att vara. En anda som helt tappas bort iom den här typen av bokstavstrogen tolkning.
Andan bakom PD är kort och gott att man inte ska lägga sig i andras inre angelägenheter, vilket får ännu större täckning när civilisationen inte har Warp-drift och därmed förmodligen inte är medvetna att det finns andra ute i rymden. I den senare typen av scenarion vill man alltså undvika att påverka civilisationens naturliga utveckling på något sätt, tills att man uppfattar att de är redo för den här kunskapen. Det är tyvärr också den här mer strikta andra delen i andan som förmodligen har fött den här bokstavstrogna och smått absurda tolkningen av PD som säger att man bör låta hela civilisationer dö utan anledning, att det är det rätta valet som man bör göra i såna fall. Det är nästan något lite religiöst över den här tolkningen, som att det skulle finnas en specifik naturlig tidslinje för allt som har förutbestämts på något sätt och att det vore arrogant av oss att ändra på den händelsegången. När sanningen snarare ligger mer i linje med att vi för varje sekund i livet påverkar allt möjligt runt om oss, det är del av att leva och ta egna beslut, vi är del av det “naturliga” i världen. När man går så här långt i tolkningen så tycker jag att det blir ännu tydligare att den här tolkningen går emot andan bakom det hela, då Star Trek överlag brukar argumentera för en humanistisk inställning och kritiskt tänkande och därmed ofta emot den här typen av religiösa inslag.
Som tur är så räddade väl Picard iaf upp det hela lite på slutet, både genom att tillåta Nikolai att fortsätta med sin plan för att rädda del av befolkningen och genom att på sätt och vis erkänna att det är något över PD (eller snarare deras tolkning) som gör honom ledsen över vad för val de har gjort.
Med allt det sagt, så är det knappast en överraskning att om större delen av avsnittet hänger på den här diskussionen och jag finner deras position och argument absurda och rätt och slätt fel, ja, då uppskattar jag nog inte heller avsnittet speciellt mycket. Därav betyget. 🙁
Avsnittet baserades mesta dels på idéer från Spike Steingasser, som i sin tur lät sig inspireras av material från William N. Stape. Det var sen Naren Shankar som jobbade vidare med avsnittet inom TNGs egna författarlag.
Under inspelning av vissa utomhusscener fick man ta några dagars avbrott, p.g.a. de många bränderna som plågade området. Regissören Alexander Singer – förövrigt sista avsnittet Singer regisserar i TNG – medger att de hade tur att området de använde för avsnittet inte brann upp. Annars hade de varit tvungna att hinna ett liknande landskap väldigt snabbt.
Flera av flyktingarna som omedvetet kom ombord på skeppet spelades av skådespelare som antingen redan hade haft eller skulle komma att få andra roller inom Star Trek. Däribland märks Brian Markinson (Vorin) som skulle återkomma både i DS9 och VOY, samt Penny Johnson (Dobara, kvinnan som bar på Nikolais barn) som skulle komma att få en återkommande roll i DS9.