En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.
Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.
Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…
Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt.
Som vi ju hade varnat för så är ju S07 betydligt ojämnare och svagare igen – även om du själv verkar ha tyckt förvånansvärt mycket om vissa av avsnitten så här långt – men säsongen innehåller ändå ett par stycken riktigt bra avsnitt. Det här är definitivt ett av de riktigt bra avsnitten, inte bara i S07 utan i serien. Ett ikoniskt avsnitt inom franchisen och ett avsnitt som dessutom symboliserar TNG väldigt starkt. Därmed måste jag faktiskt höja betyget ytterligare ett snäpp. 9/10, inte långt ifrån en tia.
Du har ju helt rätt om att det är en idé som väldigt tydligen fokuseras på i avsnittet, men samtidigt måste jag påpeka att jag tycker att det finns många aspekter från avsnitt och typer av avsnitt som vi sett tidigare. Avsnittet innehåller lite lätt komiska scener, det är definitivt en typ av mysterium-avsnitt likt t.ex. 4×05 Remember Me, konstiga detaljer och saker som inte går ihop med vad vi redan vet ungefär som i 6×21 Frame of Mind. Så det innehåller en hel del småsaker som vi sett tidigare av och framför allt används de sakerna väl i det här avsnittet, vilket höjer avsnittet ännu mer i mina ögon. Med tanke på att det så klart också görs en hel del diskreta referenser och återkopplingar till tidigare avsnitt och händelser så skulle nog avsnittet inte fungera lika bra i en tidigare säsong som det gör här i S07.
Jag såg faktiskt det här avsnittet för bara någon vecka eller två sen och vissa aspekter i första halvan gav mig rejäla 6×21 Frame of Mind-vibbar, så jag blev inte speciellt förvånad att även detta avsnittet är krediterat till Brannon Braga. Två bra exempel på varför Braga blev förhållandevis populär under tiden på TNG och hur bra hans avsnitt kan bli när han verkligen får till det. Men också två bra exempel på just vad Bragas typ av avsnitt är och när det går fel så kan det gå väldigt fel.
När det kommer till Worf-Troi så blev jag faktiskt positivt överraskad när jag såg de som par i det här avsnitt. Vi tittare har ju vant oss till att det var Riker-Troi från första början, även om det aldrig riktigt sett ut att hända något på den fronten. Men sanningen är att Worf och Troi har bra personkemi och faktiskt är ett realistiskt par. Den där sista scenen visar ju på att det kan vara en möjlighet för vad som resterar av säsongen och serien, men TNGs upplägg gör det ganska svårt att se hur det ska gå till om det inte är i någon annan tidslinje.
Även jag är förövrigt glad att man lämnade Tasha Yar utanför det här avsnittet, det hade blivit för mycket. Inte bara för att hon trots allt är död – flera gånger om, beroende på hur man ser på det – men för att varje gång hon kommer tillbaka så verkar de skriva ihop ett ännu mörkare sätt för henne att dö på.
Avsnittet skrevs alltså av Brannon Braga och precis som 6×21 Frame of Mind så är det bara Braga som krediteras för det. De är med andra ord vad som kan ses som typiska Braga avsnitt.
Tanken var från början att det skulle handla om Picard, men när han försökte få ihop avsnitt insåg Braga & Co. att valet av Picard införde ganska rejäla begränsningar av möjligheterna som kunde finnas. Man valde då hellre att fokusera på Worf. Jeri Taylor var lite tveksam till det här avsnittet då hon var orolig för att det skulle bli för förvirrande, men tyckte senare att det fungerade perfekt.
Valet att introducera tanken på Worf och Troi som ett par för tittarna var inget förutbestämt, men inte heller kom det från ingenstans. Det verkar ha varit så att författarna hade skrivit in väldigt diskreta ledtrådar för att Worf och Troi kom allt närmre varandra ända sen 5×16 Ethics, i hopp om att kunna förvalta det på något sätt senare i serien. Det här var möjligheten som de hade väntat på, då den parallella tidslinjen gav de större utrymme att utforska en sån möjlighet. Utforskandet av den här relationen var dock inte gratis, då det här beslutet fick både ris och ros. Från inom produktionen var Piller tveksam, men Taylor känner i efterhand att sättet som det gjordes räddade det. Även Frakes (Riker) var ganska kritisk och menade att det här inte var rätt väg om man ville utveckla rollfigurerna Riker och Troi, eftersom det fanns outforskad potential i den relationen. Från fansen kom det viss kritik från folk av olika anledningar. En anledning verkar ha varit från de som hade accepterat ett band mellan Riker och Troi och menade att de snarare borde gå vidare med den relationen om de ville gå den vägen, snarare än att helt plötsligt introducera något slags triangeldrama.
Som Roger nämnde i recensionen så funderade Braga även på att ha med Tasha Yar i vissa tidslinjer, men var alltså orolig för att det skulle likna 3×15 Yesterday’s Enterprise för mycket. Ist’llet plockade man in Wesley Crusher igen. En annan liknelse som man ville undvika var den med 6×21 Frame of Mind. Därav att de övriga rollfigurerna inte tvivlade på Worf alls när han förklarade sin teori av vad som höll på att hända, för att man inte ville ha ännu ett avsnitt där man var tvungen att undra om personen hade blivit galen.
Sången som sjöngs på klingonska på Worfs överraskningsfest är inte “Ja må han leva”, då man beslutade att kostnaden som måste betalas till rättighetsinnehavaren för att få använda den sången var onödigt stor.
Avsnittets sista replik – “Champagne” – var faktiskt inte med i manuset. Regissören Robert Wiemer bad dock om ett tydligare, mer definitivt slut på avsnittet. Det var då Jeri Taylor som skrev in den repliken för Worf.
Det här, tar ett sidospår och säger att det som vanligt blir bra när det är fördjävligt för Riker. Älskar den bindgalne Riker som fått se Federationen krossad av The Borg och nu verkligen INTE tänker åka tillbaka.
Hahaha. Fan, måste få till nästa inlägg nu. Synd att jag ska klippa ett radioinslag hela helgen.
Kom igen, Roger, bara en halv säsong TNG kvar nu, och DS9 kommer att få så mycket kontinuitet att ett par inlägg per säsong räcker!
Iiiiih. Det ligger till och med ett färdigt inlägg här och guppar, men som jag ska korrläsa. Men jag har inte gett upp. JAG HAR INTE GETT UPP.
not yIjegh! (“Ge aldrig upp!”)
rut yIHmey ghom Hoch. (“Alla stöter på tribblar då och då.” (dvs. “Allt går inte alltid som man tänkt sig.”))
Tack för uppmuntran! Filar lite på morgondagens blogginlägg då!
Nu är påsken snart över och du är säkert ordentligt utvilad och redo att piska ut en hel rad spännande inlägg nu i veckan?Ja? 😉
Ja, men det har du förstås rätt i!