Liveteater från London på Bio Rio med Patrick Stewart och Ian McKellen på scen. Självklart var jag tvungen att köpa en biljett. Log lite för mig själv när Bio Rio använde sig av Star Trek, Sagan om ringen och X-men som försäljningsargument på sin hemsida för att sälja in de två stjärnskådespelarna. Pinterpjäsen No man’s land handlar ju varken om rymdskepp, trollkarlar eller mutanter. Däremot är det en ganska typisk Pinterpjäs med en ganska oklar intrig, absurda konversationer och en ständigt skiftande maktbalans i spelrummet.
Stewart och McKellen har tidigare spelat No man’s land på Broadway, men har nu turnerat Storbritannien runt i en ny uppsättning av pjäsen – om än med samma regissör. Och även om No man’s land tydligen är en pjäs som Stewart älskade som ung, så var det här till stor del McKellens uppvisning. Han liksom fladdrade runt i rummet, ständigt babblande och kvittrande medan han utan ansträngning skiftade mellan olika spelstilar. Och han var heller inte främmande för lite gammalt hederligt publikfrieri när det krävdes för att ta hem skratten. Stewart var “the straight guy” i jämförelse. Nedtonad och bitvis fåordig spelade han en rollfigur som troligtvis var på väg in i demenssjukdom. Kort sagt, McKellen var fabulös och Stewart lite trist och intetsägande.
Att se teater på bio har både sina för- och nackdelar. Bland de bra sakerna är till exempel att kameran då och då ger en närbilder på skådespelarna, och att den bitvis snåriga Pinterpjäsen var textad på svenska. Samtidigt kände jag mig lite alienerad när publiken på plats skrattade och skrattade och jag själv satt i en ganska tyst salong på Hornstull.
Samtidigt. Det här var ingen uppsättning jag någonsin hade haft chansen att se i vanliga fall. Och nu kan jag i varje fall skryta med att ha sett Patrick Stewart som teaterskådis också. Lyxigt, var väl den starkaste känslan jag hade när jag gick därifrån.
Den såg jag på Broadway 😛
Vad kul! Vad tyckte du?
Jag tyckte mycket om den. Är ju iofs lite småkär i både Ian McKellen och Patrick Stewart, så det kanske inte är så konstigt, och håller med om att det kändes lyxigt att se dem (har sett aldeles för många dåliga filmer bara för att deras namn är med. (Vid hobbittarna dras dock en gräns, och Blunt Talk tröttnade jag på ganska snabbt)). De har ju väldigt bra personkemi dessutom. Satt på balkong så kunde inte utröna många ansiktsuttryck, men tyckte nog att båda var passande utagerade, även om jag också tyckte att McKellen imponerade mer. Hade varit intressant att se dem i ombytta roller också, PS är ju väldigt bra när han är utagerad (t.ex. in Blunt Talk och Match).
det var ju delvis rollfiguren som var lite katatonisk i det här fallet, eller åtminstone omväxlande katatonisk och utagerande. Men just den här kvällen fick jag också intrycket av att herr stewart var lite hes och allmänt begränsad. Men det kan vara övertolkning från min sida….