Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto smartare blir det. Jag funderar på om man inte rentav kan se Melora som en introduktion till begreppet funktionsvariation – hur det är sammanhanget och förutsättningarna på en plats som gör om en person upplevs som fysiskt fullpresterande eller inte. Som i det här avsnittet när Melora från låggravitationsplaneten Elaysia ska försöka jobba på Deep Space 9. Den för henne höga gravitationen på rymdstationen tynger bokstavligen ner Melora så att hon måste använda rullstol och bära en ställning för att skydda kroppen från den ovana tyngden. Hon, som på sin egen planet är graciös och flyger omkring till synes utan ansträngning, blir på Deep Space 9 en person med funktionsnedsättning. Inte för att Melora låter sig nedslås. Hon är en tuff kaka som nästan aggressivt försöker överbevisa sin omvärld om att hon varken är ett offer eller mindre vetande bara för att hon sitter i en rullstol. En stjärnflotteanställd med crip-attityd, helt enkelt.
Lite öppnar man ett slags gravitationsproblematikens Pandoras ask med det här avsnittet. Jag menar, gravitationen måste ju växla oerhört från planet till planet runt om i galaxen. Ändå är det inget som nämnts eller diskuterats som ett praktiskt problem av vikt (pardon the pun) under nästan 300 Star Trek-avsnitt. I det här avsnittet framgår det också tydligt hur valet av gravitation ombord på ett rymdskepp eller en rymdstation kan ses som en demokratisk fråga inom Stjärnflottan. Människor från Jorden verkar generellt gynnas, medan ingen från Elaysia varken vill eller kan tjänstgöra i en organisation där de utsätts för rena rama gravitationsförtrycket. Förutom Melora då, som sammanbitet kämpar vidare.
På Deep Space 9 har Melora trots allt en plats dit hon kan ta sin tillflykt när hon inte pallar trycket (förlåt igen). På sitt eget rum, efter jobbet, kan Melora ställa om gravitationen, slänga av sig sin metallställning och bara vara sig själv. Den enda som får se hennes så pass avslappnad är doktor Bashir, som uppvaktar Melora så pass intensvit att han närmar sig gränsen för sexuella trakasserier.
Efter tjat, fjäskande och ganska mycket puppy-eyes så får han till sist komma till och ge Melora en kyss i det som faktiskt är avsnittets mest minnesvärda scen. Hånglet genomförs nämligen när de två svävar tillsammans i nästan viktlöst tillstånd. Men som om hånglet inte vore nog, så erbjuder Bashir dessutom en lösning på Meloras problem. En neurologisk behandling som gradvis skulle anpassa hennes kropp till rymdbasens gravitation. Först är hon förtjust över erbjudandet, men inser sedan att det skulle omöjliggöra för henne att leva som vanligt om och när hon återvänder hem. Eventuellt är det sagan om den lilla sjöjungfrun som till sist avskräcker henne
Att avsnittet känns ovanligt insiktsfullt skrivet kan ha att göra med att manusförfattaren Evan Carlos Somers själv satt i rullstol. För det här är ovanligt medvetet skrivet. En annan godbit, förutom den där viktlösa kyssen, är scenen där Dax och Melora pratar distansförhållande inom stjärnflottan. Mest minnesovärd är väl däremot avsnittets b-handling, där Quark hotas till livet av en före detta kompanjon, Fallit Kot – en varelse vars främsta usp är att hans näsa sitter som ett handtag mitt i ansiktet. De bägge intrigspåren knyts dock samman när Melora lyckas övermanna Fallit Kot genom att stänga av gravitationen när han försöker kapa ett av rymdstationens skepp. Ett viktlöst tillstånd som hon ju behärskar betydligt bättre än de klumpiga gravitationsnormisarna.
Det här avsnittet går dessutom att beteckna som något av en revansch för den ofta fyrkantigt skildrade klingonska kulturen, som när vi tillsammans med Bashir och Melora gör ett besök på Deep Space 9:s första klingonska restaurang. och får njuta av den klingonska kompositören Delvoks njutbara verk. Jag skulle också gärna vilja höra mer av den vulcanske kompositören Delvoks verk.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 286 tv-avsnitt.
På sätt och vis är ju det här klassiskt Star Trek, att man förflyttar en samtidsproblematik till Sci-fi förhållanden och där med gör en kommentar. Det är väl bra så, och visst, gravitation känns ju som en logisk sak att utgå ifrån, men kunde man inte kommit på en något “rymdigare” allegori än att bara sätta en alien i en permobil? Den tycks ju dessutom vara mindre tekniskt avancerad än de som existerade när avsnittet spelades in i mitten av 90-talet…
Men du har ju så rätt angående de andra godbitarna. Den klingonska restaurangen dyker upp för första gången! “There´s nothing worse than half-dead racht” (vad är skillnaden mellan racht och gagh förresten?), en ny bekantskap i den vulcanske (INTE klingonske, där får jag rätta dig lite:)), dock ovanligt känslosamme, musikern Delvok och, såklart, Dax och Meloras snack om “subspace relationships” och “love across lightyears”
Men vad skönt med Delvok, för jag förstod faktiskt inte hur klingonerna plötsligt kunde skapa något så harmoniskt. Då faller allt på plats!
Hmm, ännu ett avsnitt som jag är inte är så förtjust i. Det känns som om jag varit ganska negativ till avsnitten på senare tid, men det kanske bara är en tillfällighet. Jag har iaf för mig att det här är ännu ett avsnitt som fått en del kritik av fansen. 4/10.
Kaj har visserligen helt rätt om att det är klassisk Star Trek att ta ett nutida problem och sen presentera och diskutera inom Star Trek-universumet, men jag önskar att de hade gjort det på ett intressantare och mer underhållande sätt. Det finns ju trots allt en anledning – tror jag – till att Roger själv skriver att det var b-handlingen med Quark som var mest minnesvärd i avsnittet, trots att Roger själv verkar gilla det här avsnittet. Verkligheten är som sådan att huvudhandlingen i det här avsnittet knappt existerar, huvudhandlingen ÄR Melora och endast Melora, utan istället blir det den intryckta b-handlingen som faktiskt måste vara minnesvärd och få saker att hända. Det måste ändå vara ett underbetyg till de som skrev avsnittet.
Sen är jag inte så förtjust i Melora heller, så som hon är skriven här. I den här typen av avsnitt så vill man väl att tittaren ska ta hennes parti och se saker från hennes perspektiv. Men istället tycker jag att man har gått och gjort henne otroligt påfrestande och osympatisk. Hon är otrolig defensiv och aggressiv av sig – mot alla – och ifrågasätter t.o.m. order från de som har högre rang än hon. Snarare än att ha någon slags vilja att bara leva sitt liv och vara en i gänget så leder det bara till konstanta konfrontationer och att hon själv aktivt gör allt ännu mer obekvämt och svårt. Det är något som inte riktigt stämmer med det, det kan inte ha varit så som de ville framställa henne.
Håller dock med om Bashir och hur han ständigt verkar vara redo att hångla upp och ha relationer med sina patienter och kollegor. Vid det här laget så har han lugnat ner sig lite överlag med det beteendet, men inom ramarna för sitt eget utövande så är det fortfarande lite tveksamt med det. 🙂
En rollfigur som Melora var från första början tänkt att vara Science Officer på stationen, men man lade ner den idén när man insåg vilka kostnader och komplikationer som kom med det. Evan Carlos Somers var praktikant på DS9 i första säsongen, tydligen, och ska då ha blivit bekant med konceptet. När han nu fick chansen att pitcha egna idéer till avsnitt i S02 så kände han att han var rätt person att skriva ett sånt avsnitt och en sån rollfigur. Som Roger nämnde så berodde det här delvis på att Somers, som själv sitter i rullstol, trodde att han kunde presentera hennes perspektiv bättre och hoppades att han bättre kunde locka fram empati för rollfiguren på ett helt annat sätt. En annan motivation var att Somers inte alls tyckte om ett av perspektiven som lades fram i TNG 5×16 Ethics, där Worf blev paralyserad.
Somers utkast kritiserades dock ganska kraftigt när han lämnade in den, och författarna på serien bestämde sig först för att inte ens försöka skriva om den. Somers menade att detta till stor del berodde på ett misstag från hans egen sida. Han hade tidigare skrivit 1×12 Battle Lines på ganska kort tid och trodde att han kunde göra samma med Melora, men det blev lite väl kort om tid den här gången.
Efter ett tag bestämde man sig ändå för att ge någon annan en chans att finpolera Somers förslag, då föll det på Steven Baum, men även det utkastet nobbades. Till slut satte sig Crocker och Piller själv ner och försökte skriva om hela avsnittet, samtidigt som man försökte hålla sig till Somers vision.
Piller har efteråt sagt att han tycker om resultatet av alla deras arbetet på avsnittet och det var intressant. Men samtidigt erkänner han att han trots det vet om att det finns ingen riktig handling eller drama där om man faktiskt tittar efter.