Det här var i alla fall det mest flippade avsnittet av på väldigt länge. Alla avsnitt där någon dricker ur någon annans hjärna med ett sugrör är i och för sig ett bra avsnitt i min bok. För att inte tala om när folk skär upp tårtbitar ur Deanna Trois kropp. Surrealistspecial, kort sagt.
Phantasms kan man se lite som en fristående fortsättning på den första delen av dubbelavsnittet Birthright, det där Data för första gången upplevde hur det var att drömma. Nu är det dags igen, märkliga återkommande drömmar som känns som bärare av ett dolt budskap. Jag menar, en telefon som ringer som till sist visar sig befinna sig i Datas överkropp. Hur tydlig ska symboliken behöva bli? Lite obehagligare är förstås de märkliga gruvarbetarna som drar av Data diverse kroppsdelar. Men så suddas dessutom gränsen mellan dröm och verklighet ut, och Data börjar se sina märkliga visioner även när han är vaken. Ja, det går så långt att han hugger Troi med en kniv eftersom han ser en liten mun på hennes axel.
Alla de här visionerna är Datas undermedvetnas sätt att berätta för honom att Enterprise har invaderats av parasiter, som både saboterar tekniken ombord och börjat äta upp besättningen, eller åtminstone bryta ner deras celler. Parasiterna kan bara upptäckas med hjälp av en särskild scanner, och det enda botemedlet mot de främmande organismerna visar sig vara en högfrekvent interfasisk puls som på något vis (oklart hur) får dem att försvinna.
Så vad är då detta? Trots att förklaringen bakom Datas drömmar är hopplöst teknisk och bitvis en uppvisning i technobabble så är väl det här avsnittet framför allt ytterligare ett steg in i Datas utveckling mot att bli en fullständig människa. Jag menar, nu har han ett fullfjädrat undermedvetet, som till och med fångar upp tekniska problem som han inte är medveten om och föreslår lösningar som han inte förstår. Han har helt enkelt ingen koll, mer människa än så kan man väl inte bli?
Det här är kanske inte helt överraskande redan ett favoritavsnitt för min del. Scenen där Troi är en tårta som Data skär en bit av är grym. Ja, i alla fall idén som ligger bakom. Tårtan i sig är lite av en besvikelse (varför inga armar eller ben, och så platt?) och var tydligen inte heller vad regissören hade önskat sig, utan skapade ett mindre kaos under produktionen – Makodes var både vidrigare och mer välgjord. Att Data efter de omskakande mardrömmarna går till holodäck för att gå i terapi hos Freud är ju också ganska fyndigt, även om Freuds analys är helt felaktig – vi vet ju alla hur sexuellt funktionell Data är. Men framför allt är Phantasms det absolut påhittigast gestaltade avsnittet i den ofta använda “främmande art angriper Enterprise”-genren. Den enda svagheten är kanske att alla åskådare redan insett kopplingen mellan Datas mardrömmar och de tekniska problemen ombord, långt innan besättningen ombord gjort det. Och att lösningen för att få bort ohyran känns lite för simpel.
Det är verkligen lite shizofrent att hoppa mellan Deep Space Nine och The Next Generation just nu. Avsnitten i TNG är mera välskrivna, medan man saknar känsloutbrotten och de öppna konflikterna från DS9. Så trots ett visst sömngångaraktigt tempo och spelstil i det här avsnittet så avrundar jag uppåt när jag sätter betyg. Surrealism är nästan alltid bra.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 285 tv-avsnitt.
Inga större överraskningar här för de som följt bloggen ett tag och har läst vad som sagts om tidigare avsnitt i den här stilen. 😛
Jag kan som vanligt inte hålla med om allt för mycket här. Det här är helt enkelt inte min typ av avsnitt, precis som de tidigare avsnitten jag refererade till inte var det heller. Det är inte helt uruselt, eller så tråkigt som många avsnitt i början av TNG var. Inte heller är det lika illa som några tidigare avsnitt som verkligen gick mig på nerverna. Det innehöll ändå en del intressant när det kom till framför allt Data och alla konstigheter höll en vaken. Samtidigt var det inte bra, enligt mig.
Jag tror att det största problemet jag har med den här typen av avsnitt är att jag helt enkelt inte köper det hela. Surrealismen och alla konstigheter att allt blir…ja, konstigt helt enkelt. Jag kan inte köpa att de här händelserna skulle äga rum i samma serie- och universum som resten av serien, det står ut för mycket.
Därmed blir det bara 4/10 från mig. Data i all ära, men jag undrar om inte höjdpunkten för mig är att Picard försöker att fortsätta sitt årliga undvikande av amiralens fest. Fast det är väl bara för att jag vill fly tillbaka till det vanliga universumet. 😛
Inte heller finns det speciellt mycket att berätta om avsnittet när det kommer till bakgrundsinfo, förutom att det var Patrick Stewart som regisserade. Jag konstaterar väl bara att jag inte blir speciellt överraskad över att det här verkar vara ett Brannon Braga-avsnitt rakt igenom. Det finns en anledning till att såna här avsnitt betraktades som hans nisch bland författarna. 🙂
Men, alltså! Försöker du säga att jag är förutsägbar? 😉
Låt oss använda ordet konsekvent istället? 😛