TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt. 

 

 

 

Star Trek-relaterat: Harold Pinter, Patrick Stewart och jag.

no-mans-landLiveteater från London på Bio Rio med Patrick Stewart och Ian McKellen på scen. Självklart var jag tvungen att köpa en biljett. Log lite för mig själv när Bio Rio använde sig av Star Trek, Sagan om ringen och X-men som försäljningsargument på sin hemsida för att sälja in de två stjärnskådespelarna. Pinterpjäsen No man’s land handlar ju varken om rymdskepp, trollkarlar eller mutanter. Däremot är det en ganska typisk Pinterpjäs med en ganska oklar intrig, absurda konversationer och en ständigt skiftande maktbalans i spelrummet.

Stewart och McKellen har tidigare spelat No man’s land på Broadway, men har nu turnerat Storbritannien runt i en ny uppsättning av pjäsen – om än med samma regissör. Och även om No man’s land tydligen är en pjäs som Stewart älskade som ung, så var det här till stor del McKellens uppvisning. Han liksom fladdrade runt i rummet, ständigt babblande och kvittrande medan han utan ansträngning skiftade mellan olika spelstilar. Och han var heller inte främmande för lite gammalt hederligt publikfrieri när det krävdes för att ta hem skratten.  Stewart var “the straight guy” i jämförelse. Nedtonad och bitvis fåordig spelade han en rollfigur som troligtvis var på väg in i demenssjukdom. Kort sagt, McKellen var fabulös och Stewart lite trist och intetsägande.

 

Att se teater på bio har både sina för- och nackdelar. Bland de bra sakerna är till exempel att kameran då och då ger en närbilder på skådespelarna, och att den bitvis snåriga Pinterpjäsen var textad på svenska. Samtidigt kände jag mig lite alienerad när publiken på plats skrattade och skrattade och jag själv satt i en ganska tyst salong på Hornstull.

Samtidigt. Det här var ingen uppsättning jag någonsin hade haft chansen att se i vanliga fall. Och nu kan jag i varje fall skryta med att ha sett Patrick Stewart som teaterskådis också. Lyxigt, var väl den starkaste känslan jag hade när jag gick därifrån.

 

DS9: Melora. Det om gravitationsbetingade funktionsvariationer.

ds9-melora-3

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto smartare blir det. Jag funderar på om man inte rentav kan se Melora som en introduktion till begreppet funktionsvariation – hur det är sammanhanget och förutsättningarna på en plats som gör om en person upplevs som fysiskt fullpresterande eller inte. Som i det här avsnittet när Melora från låggravitationsplaneten Elaysia ska försöka jobba på Deep Space 9. Den för henne höga gravitationen på rymdstationen tynger bokstavligen ner Melora så att hon måste använda rullstol och bära en ställning för att skydda kroppen från den ovana tyngden. Hon, som på sin egen planet är graciös och flyger omkring till synes utan ansträngning, blir på Deep Space 9 en person med funktionsnedsättning. Inte för att Melora låter sig nedslås. Hon är en tuff kaka som nästan aggressivt försöker överbevisa sin omvärld om att hon varken är ett offer eller mindre vetande bara för att hon sitter i en rullstol. En stjärnflotteanställd med crip-attityd, helt enkelt.

ds9-melora-6Lite öppnar man ett slags gravitationsproblematikens Pandoras ask med det här avsnittet. Jag menar, gravitationen måste ju växla oerhört från planet till planet runt om i galaxen. Ändå är det inget som nämnts eller diskuterats som ett praktiskt problem av vikt (pardon the pun) under nästan 300 Star Trek-avsnitt. I det här avsnittet framgår det också tydligt hur valet av gravitation ombord på ett rymdskepp eller en rymdstation kan ses som en demokratisk fråga inom Stjärnflottan. Människor från Jorden verkar generellt gynnas, medan ingen från Elaysia varken vill eller kan tjänstgöra i en organisation där de utsätts för rena rama gravitationsförtrycket. Förutom Melora då, som sammanbitet kämpar vidare.

ds9-meloraPå Deep Space 9 har Melora trots allt en plats dit hon kan ta sin tillflykt när hon inte pallar trycket (förlåt igen). På sitt eget rum, efter jobbet, kan Melora ställa om gravitationen, slänga av sig sin metallställning och bara vara sig själv. Den enda som får se hennes så pass avslappnad är doktor Bashir, som uppvaktar Melora så pass intensvit att han närmar sig gränsen för sexuella trakasserier.

Efter tjat, fjäskande och ganska mycket puppy-eyes så får han till sist komma till och ge Melora en kyss i det som faktiskt är avsnittets mest minnesvärda scen. Hånglet genomförs nämligen när de två svävar tillsammans i nästan viktlöst tillstånd. Men som om hånglet inte vore nog, så erbjuder Bashir dessutom en lösning på Meloras problem. En neurologisk behandling som gradvis skulle anpassa hennes kropp till rymdbasens gravitation. Först är hon förtjust över erbjudandet, men inser sedan att det skulle omöjliggöra för henne att leva som vanligt om och när hon återvänder hem. Eventuellt är det sagan om den lilla sjöjungfrun som till sist avskräcker henne

ds9-melora-5Att avsnittet känns ovanligt insiktsfullt skrivet kan ha att göra med att manusförfattaren Evan Carlos Somers själv satt i rullstol. För det här är ovanligt medvetet skrivet. En annan godbit, förutom den där viktlösa kyssen, är scenen där Dax och Melora pratar distansförhållande inom stjärnflottan. Mest minnesovärd är väl däremot avsnittets b-handling, där Quark hotas till livet av en före detta kompanjon, Fallit Kot – en varelse vars främsta usp är att hans näsa sitter som ett handtag mitt i ansiktet. De bägge intrigspåren knyts dock samman när Melora lyckas övermanna Fallit Kot genom att stänga av gravitationen när han försöker kapa ett av rymdstationens skepp. Ett viktlöst tillstånd som hon ju behärskar betydligt bättre än de klumpiga gravitationsnormisarna.

Det här avsnittet går dessutom att beteckna som något av en revansch för den ofta fyrkantigt skildrade klingonska kulturen, som när vi tillsammans med Bashir och Melora gör ett besök på Deep Space 9:s första klingonska restaurang.  och får njuta av den klingonska kompositören Delvoks njutbara verk. Jag skulle också gärna vilja höra mer av den vulcanske kompositören Delvoks verk.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 286 tv-avsnitt. 

 

TNG: Phantasms. Det med Makode Linde-tårtan.

tng-phantasms-3

Det här var i alla fall det mest flippade avsnittet av  på väldigt länge. Alla avsnitt där någon dricker ur någon annans hjärna med ett sugrör är i och för sig ett bra avsnitt i min bok. För att inte tala om när folk skär upp tårtbitar ur Deanna Trois kropp. Surrealistspecial, kort sagt.

tng-phantasms-5Phantasms kan man se lite som en fristående fortsättning på den första delen av dubbelavsnittet Birthright, det där Data för första gången upplevde hur det var att drömma. Nu är det dags igen, märkliga återkommande drömmar som känns som bärare av ett dolt budskap. Jag menar, en telefon som ringer som till sist visar sig befinna sig i Datas överkropp. Hur tydlig ska symboliken behöva bli? Lite obehagligare är förstås de märkliga gruvarbetarna som drar av Data diverse kroppsdelar. Men så suddas dessutom gränsen mellan dröm och verklighet ut, och Data börjar se sina märkliga visioner även när han är vaken. Ja, det går så långt att han hugger Troi med en kniv eftersom han ser en liten mun på hennes axel.

Alla de här visionerna är Datas undermedvetnas sätt att berätta för honom att Enterprise har invaderats av parasiter, som både saboterar tekniken ombord och börjat äta upp besättningen, eller åtminstone bryta ner deras celler. Parasiterna kan bara upptäckas med hjälp av en särskild scanner, och det enda botemedlet mot de främmande organismerna visar sig vara en högfrekvent interfasisk puls som på något vis (oklart hur) får dem att försvinna.

Så vad är då detta? Trots att förklaringen bakom Datas drömmar är hopplöst teknisk och bitvis en uppvisning i technobabble så är väl det här avsnittet framför allt ytterligare ett steg in i Datas utveckling mot att bli en fullständig människa. Jag menar, nu har han ett fullfjädrat undermedvetet, som till och med fångar upp tekniska problem som han inte är medveten om och föreslår lösningar som han inte förstår. Han har helt enkelt ingen koll, mer människa än så kan man väl inte bli?

Det här är kanske inte helt överraskande redan ett favoritavsnitt för min del. Scenen där Troi är en tårta som Data skär en bit av är grym. Ja, i alla fall idén som ligger bakom. Tårtan i sig är lite av en besvikelse (varför inga armar eller ben, och så platt?) och var tydligen inte heller vad regissören hade önskat sig, utan skapade ett mindre kaos under produktionen – Makodes var både vidrigare och mer välgjord. Att Data efter de omskakande mardrömmarna går till holodäck för att gå i terapi hos Freud är ju också ganska fyndigt,  även om Freuds analys är helt felaktig – vi vet ju alla hur sexuellt funktionell Data är. Men framför allt är Phantasms det absolut påhittigast gestaltade avsnittet i den ofta använda “främmande art angriper Enterprise”-genren. Den enda svagheten är kanske att alla åskådare redan insett kopplingen mellan Datas mardrömmar och de tekniska problemen ombord, långt innan besättningen ombord gjort det. Och att lösningen för att få bort ohyran känns lite för simpel.

tng-phantasms-6Det är verkligen lite shizofrent att hoppa mellan Deep Space Nine och The Next Generation just nu. Avsnitten i TNG är mera välskrivna, medan man saknar känsloutbrotten och de öppna konflikterna från DS9. Så trots ett visst sömngångaraktigt tempo och spelstil i det här avsnittet så avrundar jag uppåt när jag sätter betyg. Surrealism är nästan alltid bra.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 285 tv-avsnitt. 

DS9: Cardassians. Det med de övergivna krigsbarnen.

ds9-cardassiansGarak är tillbaka! Det är nog det bästa sättet att sammanfatta det här avsnittet. Den märklige cardassiske skräddaren på Deep Space Nine som alla tror är en spion men som ingen lyckats kunnat sätta dit ännu. I det här avsnittet blir bilden av Garak lite mer nyanserad när han, nästan helt på egen hand, förhindrar en inrikespolitisk kris i det cardassiska riket. Han får i och för sig viss hjälp av doktor Bashir, som glatt låter sig manipuleras och styras av Garak utan att ha riktig koll på vad som ligger bakom skräddarens plötsliga intresse för cardassiska krigsbarn.

ds9-cardassians-3De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.

Kring den här situationen har manusförfattarna byggt en intrig om konspirationer och kidnappning. ds9-cardassians-4Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.

Annars är väl det mest intressanta med Cardassians att avsnittet ger en hel del ny information kring motsättningarna mellan militären och det civila styret i det cardassiska riket. Det mest irriterande är däremot att skräddaren Garak redan från början egentligen har  svaret på alla frågor i den här konflikten, och dessutom en enorm kunskap i datorprogrammering och arkivsökning. Vem han egentligen jobbar för vet vi däremot fortfarande inte när avsnittet tar slut. Om jag vore Bashir eller Sisko så skulle jag snog känna mig lite spelad och utnyttjad till slut. Det enda som är mycket tydligt är att de bara har varit brickor i ett spel mellan olika fraktioner inom den cardassisk inrikespolitiken.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 284 tv-avsnitt. 

DS9: Invasive procedures. Det med Dax-tjuven.

ds9-invasive-3

I det här avsnittet får jag för första gången koll på fenomenet Dax-avund. Eller,  det korrekta uttrycket borde kanske vara symbiont-avund.

Ombord på Deep Space Nine finns ju rollfiguren Jadzia – en humanoid från Trill som har symbionten Dax inopererad i magen. Tillsammans utgör de en person med en gemensam identitet: Jadzia Dax. Eftersom symbionterna kan bli mycket gamla så hinner de med att avverka en rad triller under sina liv. Men i Invasive procedures vill trillen Verad stjäla Dax från Jadzia.

ds9-invasive-4Det där kanske låter lite invecklat, men det mesta klarnar ganska snart. Det är avsnittet ger oss helt enkelt en snabbkurs in i förhållandet mellan triller och symbionter. Det visar sig att det bara är utvalda individer av Trill-släktet som får en symbiont tilldelad sig. Och att det är hård konkurrens om symbionterna, bara en av tio godkänns av symbiontnämnden. Verad var en av dem som blev kuggad och nu vill ha ta saken i egna händer. Han ser sin chans när större delen av invånarna och besättningen på Deep Space Nine har blivit evakuerade på grund av en plasmastorm. Med hjälp av Quark (som för femtielfte gången förråder sina grannar på stationen utan att bli straffad) tar han sig ombord på rymdbasen tillsammans med sin flickvän och två arga klingoner för att kidnappa Dax. Han har tänkt sig att transportera Dax bort från rymdstationen i sin egen mage, vilket  är det detsamma som en dödsdom för Jadzia – när en trill väl fått en symbiont inopererad och den boat in sig i kroppen så kan inte värdkroppen bli separerad från den.

ds9-invasive-2Även om jag tycker att det här är ett intressant ämne så får det här avsnittet aldrig riktigt upp något tempo. Man pratar på något vis sönder det och allt känns lite feltajmat. De slagsmål som lagts in känns krystade. Och den där rätta spänningen vägrar infinna sig – jag kan inte på något sätt få mig att ens överväga att manusförfattarna tänker skriva ut Jadzia ur serien till förmån för en symbiontkidnappare – hon är ju trots allt DS9:s enda riktiga sexobjekt. Däremot känns det som ny information att trillernas prickar på huvudet fortsätter ner längs kroppen i samma form som ett linne eller en bh. Var slutar prickarna, egentligen?

ds9-invasive-6Trots all information om formaliteterna och urvalet kring triller som blir ett med symbioner, så klargör det här avsnittet inte riktigt själva relationen mellan symbionten och trillen när symbionten väl är inopererad. Vem är den dominanta parten? Vad händer om de två delarna av den nya individen inte är sams, eller rentav tycker illa om varandra? Hur mycket fäster sig en symbiont vid en värdkropp?  Och hur mycket kan symbionten påverka sin värdkropp? Frågorna dyker upp när Dax blir inopererad i Verad. Skillnaden märks direkt. Verads osäkerhet och vekhet försvinner. Ja, till och med hans hållning förbättras. Trots det verkar inte Dax kunna påverka Verad till att ångra sig, och låta Dax återvända till Jadzia innan hon dör.

I stort sett ett halvdant utfört avsnitt, trots ett intressant innehåll. Framför allt irriterar jag mig på scenen där Quark fejkar sjukdom så att doktor Bashir kan söva ner en klingon som står vakt i sjukstugan. Bara ytterligare en variant på “jag är inlåst i en cell men om jag låtsas vara sjuk kan jag övermanna en vakt” som vi sett otaliga gånger i konceptets alla inkarnationer. Visst höll de på med den typen av avancerade tricks i Musse Piggs äventyr i Kalle Anka-tidningen för  i tiden också? Eller blandar jag ihop det med Fem-böckerna?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 283 tv-avsnitt. 

 

 

 

Lägesrapport: Jag erkänner. Jag har varit otrogen.

gilmore-fan-event

Tjena, det var ett tag sen sist. Om du tycker att frekvensen av uppdateringar här har varit oroväckande låg på sistone så stämmer det. Och det har sina skäl.

Det är dags att erkänna. Jo, jag har varit otrogen. Jag har hållit på med andra tv-serier vid sidan om. Eller, en framför allt. Den här hösten har jag visst klämt 158 avsnitt av en serie som varken utspelas i rymden eller ens i framtiden. Värdefull tv-tid som borde ha ägnats åt Star Trek. Men ibland måste man bara ha lite omväxling i kosten, och Gilmore girls var ju något mer lättsmält tittning än Trek-serierna. Och jag slapp blogga om avsnitten.

star-trek-gilmore

Den här bilden är ett montage! OBS!

 

Men helt orelaterat till Star Trek är det förstås inte. I mitt pågående forskningsprojekt “Star Trek i populärkulturen” är det förstås av högsta vikt att närgånget granska vilket genomslag Star Trek haft i till exempel en serie som Gilmore Girls, som ju gjort sig känd för att peppra sin snabba dialog med otaliga populärkulturreferenser. Så medan jag tittade på Gilmore Girls så skrev jag exalterat upp varenda Star Trek-referens jag hann uppfatta. Tyvärr organiserade jag aldrig riktigt mitt anteckningssystem, så de där anteckningarna är spridda i tre olika block och dessutom finns det några lösa ensamma lappar samt en del förvirrade anteckningar i telefonen. Sån himla tur att någon annan redan gjort allt jobbet åt mig och sammanställt alla Gilmore Girls/Star Trek-referenser på den här sajten.

I fjorton av de 158 avsnitten refereras det till Star Trek, vilket alltså ger en procentuell andel på 8,8 procent. Det är också värt att notera att referenserna i stort sett upphör i seriens sjunde säsong, då Gilmore Girls skapare Amy Sherman-Palladino har lämnat produktionen.

Helt märkligt att referenserna dyker upp är det kanske inte med tanke på att en av rollfigurerna heter Kirk. Däremot kan det uppfattas som lite irriterande att  Lorelai (mamman i serien för GG-noviser) uttalar sig nedsättande om trekkies typ två gånger, trots att hon sedan själv glatt skämtar om cloaking devices och Sulu. Så mycket för nördrespekten, liksom. Lite nattståndet kan man också tycka att i stort sett alla referenser handlar om originalserien – inte så mycket The Next Generation och definitivt inte Voyager eller Deep Space Nine här.

Och vad är det för referenser då? Ja, det är allt från väldigt enkla:

RORY: Ugh. What about space?

LORELAI: It’s the final frontier?

(säsong 7, avsnitt 1 – det var alltså den enda gången Star Trek nämndes i den säsongen)

Till mer invecklade resonemang:

I de fyra långfilmslånga avsnitten som släpptes häromveckan, och som på nytt har Sherman-Palladino vid rodret, verkar Amy dock ha övergivit Star Trek till förmån för Star Wars. Bland annat ligger Rory med en kille utklädd till en wookie. Mycket upprörande!