Om det kändes som att lyxblogga från Star Trek-konventet i Birmingham så är jag nu tillbaka i den grå vardagen och min egentliga uppgift: att komma igenom alla de där avsnitten i Star Trek-serierna. När jag ser dubbelavsnittet av Gambit så känns det lite som att personerna bakom The Next Generation också ville bryta sig loss från vardagen, och framför allt de korta dramaturgiska bågarna. Mer så än att det faktiskt fanns ett behov av låta den här storyn expandera till den dubbla längden än vanligt. Det känns mer utdraget än fördjupat.
Det första avsnittet av de två kretsar kring sökandet efter en försvunnen Picard- Ja, det befaras till och med att kaptenen på Enterprise kanske har dött under sin permission. Under letandet blir Riker tillfångatagen och hamnar på samma skepp där Picard befinner sig. Fast det blir ingen lycklig återförening med kramar och pussar och sånt, för Picard är på skeppet under falsk identitet. Han låtsas vara en frifräsande småtjuv som livnär sig på att smuggla och sälja historiska fynd. Tanken är att imponera på besättningen ombord som består av legosoldater som far runt i galaxen och stjäl artefakter från olika arkeologiska utgrävningar. I smyg börjar Picard och Riker samarbeta för att ta reda på vad legosoldaternas uppdrag egentligen går ut på. Men för att verka trovärdiga måste de låtsas tycka illa om varandra, och till och med attackera Enterprise.
I det andra avsnittet rullar dubbelspelet på legosoldaternas skepp vidare, det visar sig att det finns fler där som är missnöjda och som smider planer på myteri. En stor del av intrigen i avsnittet går därför åt till scener där lojaliteter måste bevisas och dimridåer skapas. Men här finns också några riktigt imponerade vändpunkter i intrigen. Så småningom får vi i varje fall reda på att legosoldaterna är på jakt efter Gols sten. En konstruktion som gör att man kan fokusera och koncentrera telepatiska förmågor så att de kan användas för att döda – en mackapär som tydligen också kan kallas för en psionisk resonator. Allt verkar jätteläskigt tills Picard inser att resonatorn kräver att offren är arga eller rädda för att fungera – vilket gör att vapnet har begränsad effekt. En gullig, men lite menlös, upplösning på det här dubbelavsnittet.
Just idag, när alla pratar om uppförandekoder på nätet och vulgariseringen av det offentliga samtalet, så tänker jag att desinformation och trolleri på sociala medier fungerar som en psionisk resonator. Överhuvudtaget känns faktiskt twitter och facebook som vår civilisations version av Gols sten – ett sätt att göra tankar till farliga vapen. För Vulcanerna var den enda utvägen att koppla bort känslorna och enbart låta logiken styra deras samhälle. Är det något som vi borde lära oss av?
Annars är nog det mest minnesvärda med det här avsnittet de fabulösa frisyrerna och outfitsen som rymdpiraterna har. De ser ut som en blandning mellan Adam & The Ants och Thompson Twins, liksom. Mest spännande blir det på legosoldaternas befälhavare Baran, vars mask, smink och peruk får honom att se ut som en uggla.
Det finns några fina scener i de här dubbelavsnitten. Som scenen där Data läxar upp Worf för att han inte uppträder korrekt som t f försteofficer. Eller den rätt upprörande scenen när Riker med berått mod först skjuter både doktor Crusher och Worf, varpå Picard låtsas ta livet av Riker. Men eftersom det här är Star Trek och inte Game of Thrones så tror man egentligen aldrig att någon är i fara på riktigt, inte ens när Picard är försvunnen i början av det första avsnittet. Handlingen flyter liksom på, trots rätt allvarliga situationer så känns inget jättespännande. Vi har liksom sett varianter av den här intrigen förr i serien. Det enda som eventuellt sticker av är när Riker och Troi skäller på varandra kring den korrekta sorgebearbetningen när de antar att Picard verkligen dött. Tyvärr spelar de bägge över på ett helt oacceptabelt sätt där.
Tydligen hade Star Treks skapare Gene Roddenberry utfärdat ett förbud mot intriger som innehöll rymdpirater. Det är inte utan att man tycker att det var en korrekt bedömning efter att ha sett de här avsnitten. För som helhet blev det här mest lite småtrist. Gambit 1 innehöll ovanligt mycket actionliknande eldstrider och spännande aliens med välgjorda masker, men var verkligen ett väldigt ospännande avsnitt. Gambit 2 var mer välskrivet, med många vändpunkter och en del överraskningar, men samtidigt med väldigt lite action. Så det blir samma, lite genomsnittliga betyg, på bägge avsnitten.
Betyg: Gambit 1: 7/10, Gambit 2: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 4 & 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 282 tv-avsnitt.
Välkommen tillbaka till den grå vardagen. 😛
Jag får nog ta och hålla med dig om de här två avsnitten överlag. De känns ganska avslagna, har ingen större spänning och känns ganska oviktiga för serien och universumets helhet. Det är väl kanske där jag är av en lite annorlunda uppfattning isf, för mig känns Gambit väldigt mycket som den typen av episodiska avsnitt som vi blivit så vana vid. De har bara dragit ut det hela från ett till två avsnitt istället. När man har i åtanke hur få avsnitt det finns som hänger ihop i TNG, och att de ofta satsar hårt på de och gör de bra, så kan jag förstå om man blir besviken på de här två avsnitten och till viss del även andra som kommit nu mot slutet av serien. I jämförelse med det vi fått se tidigare är de inte speciellt imponerande eller minnesvärda, tycker jag.
Jag kan även hålla med om slutet, angående hur vapnet fungerade eller besegrades. Positiva meddelanden i all ära och jag brukar väl knappast vara den som sitter och skjuter ner de, men det kändes som ett ganska billigt sätt att avsluta det hela. Måste dock inflika att det är väl även ända sättet som terrorism kan besegra ett fritt och öppet samhälle, genom framför allt rädsla.
Det ger betygen 7 respektive 7 till de här två avsnitten. Inte dåliga, relativt underhållande till och med, men samtidigt inget att hänga i granen.
Grunden till avsnittet skickades in under S06 av Christopher Hatton, som även skulle bli krediterad för ännu ett avsnitt under säsongens gång. Det hade aldrig blivit något av det, Piller och Taylor var båda skeptiska, men när det nu kom upp igen så tyckte båda att det hade positiva aspekter också. Framför allt handlade det om att det var mer action och ett snabbare tempo än de i TNG så vanliga avsnitten där det filosoferas och pratas väldigt mycket. De tog upp möjligheten med Berman som till slut gav sitt godkännande, trots att det – precis som Roger nämnde – bröt mot Roddenberrys regel om att det inte fick förekomma rymdpirater. Berman som förövrigt axlade manteln som beskyddaren av Roddenberrys vision efter att Roddenberry själv lämnade över tyglarna, ska tydligen ha satt en ögonbindeln på den byst av Gene Roddenberry som fanns i sitt kontor när de diskuterade detta. Detta var till stor del som ett skämt, men även då Berman insåg att Gene förmodligen inte hade varit alltför nöjd med vad han ibland godkände.
Internt var det Naren Shankar som fick förfina avsnittet och göra ändringar, på det som kom att bli båda avsnitten. Han var dock lite oroad över om det skulle fungera att göra det till två avsnitt, eller om någon spänning ens kunde skapas genom att säga att Picard var död.
På tal om det så nämnde faktiskt Ron Moore att han tyckte att de fick slut på handling i del två. Han berättar att det kändes som om de trampade vatten ibland när de försökte skriva den, så till slut så försökte de istället göra det till vad Moore kallar “en typisk Gene Roddenberry avslutning, men ett jättepositivt meddelande”, samtidigt som de försökte koppla det till Vulcans historia.
Författarkollegan Brannon Braga var förövrigt väldigt skeptisk till hela det här avsnittet från första början. Han tyckte inte det lät intressant och han menade att den här typen av skrävlande avsnitt aldrig fungerat speciellt bra i serien, så varför gå åt det hållet igen.
En liten kuriosa i avsnittet är att Picard använder namnet Galen på piratskeppet. Galen som ju var namnet på hans gamle arkeologimentor i 6×20 The Chase.
Slutligen inkluderade avsnitten även några gästskådespelare som bör nämnas; NBA-spelaren James Worthy spelade klingonen Koral. Detta efter att Worthy av ett sammanträffande var på samma plan som Robert O’Reilly (Gowron) och uttryckte sitt intresse för att få vara med i något avsnitt. O’Reilly ska då ha tagit kontakt med Piller och Berman och framfört detta, och timingen var bra för just då så behövde de nämligen lite filler för det här avsnittet, så Koral skapades för honom. En annan som var med var Sabrina LeBeauf (Ensign Giusti) som kanske framför allt känns igen från The Cosby Show och Robin Curtis (Tallera) som tidigare spelat Saavik i ST III:TSFS och ST IV:TVH.