Destination Star Trek: konventrapport 1.

img_0577

Nobelpris, en förkylning från helvetet – och kanske en liten släng av Star Trek-fatigue. Jo, det har funnits en rad orsaker till att jag gjort ett så här långt Startrekathon-uppehåll. Men trots det så tänker jag gå all in när det gäller att skriva om mitt besök på Science Fiction-konventet i Birmingham i början av oktober. Så ni som skojade om att ni ville att jag skulle skriva utförliga rapporter (ja, Jojjenito, jag menar dig) var försiktig med vad du önskar dig.

img_0450Destination Star Trek Europe drog alltså igång fredagen den 7 oktober, kassorna öppnade vid lunchtid och dörrarna in till den hangarliknande mässlokalen i Birmingham några timmar senare. På tåget till Birmingham International (det är inte en internationell tågstation, förstås, men mässcentret NCS ligger precis vid flygplatsen) så kände jag mig lite…hysterisk. Jag hade liksom någon extrem form av resfeber. Det tog ett tag innan jag förstod exakt vad det var som min hjärna höll på med, men till sist insåg jag att jag drabbats av fandomfeber. På något sätt hade det här eventet blivit till det här bloggprojektets höjdpunkt. Mitt slutliga uppgående i Trekkervärlden. Och peppen var vid det här laget enorm, ungefär som den där gången när jag skulle se Howard Jones live 1985 på Olympen i Lund.

Men hysteri kan ta sig många olika uttryck, och för mig brukar det ofta yttra sig i en massa oro. För den här gången var jag faktiskt ovanligt dåligt förberedd. Pressackrediteringen hade jag i och för sig fått besked om bara någon dag innan eventet, men exakt vad den innebar hade jag ingen aning om. Min nervositet blev inte mindre när jag anländer till kongresshallen ungefär när kassorna öppnar och möts av den längsta kö jag sett i hela mitt liv. Alltså, på riktigt, helt osannolikt lång.

img_0664Hade jag varit en vanlig betalande hade jag antagligen inlett Destination Star Trek med en hjärnblödning. Jag pratade med några som stått i timtal och köat för att registrera sig, bara för att till sist fått reda på att de stått i fel kö. Och tid är pengar, i alla fall på ett sånt här dyrt evenemang. De dyraste tredagarsbiljetterna, som gav olik typer av förtur i köer och inkluderade väskor, tröjor, en del samtal och autografer kostade allt från 33 000 till 1 600 kronor (själv tog jag mig fram på den enkla varianten som bara gav inträde till själva eventet, varpå jag fick lösa biljetter till varje separat arrangemang jag ville gå på). Om man nu betalt sådana där hutlösa summor för sin fandomhelg så vill man förstås utnyttja tiden effektivt. Det ska stås i autografkö och tas foton och shoppas och lyssnas på samtal. Varenda minut behövs! Då fungerar det inte att man ska stå och vänta på sin dyra biljett för länge.

Tack vare att jag fått en pressbiljett till fredagens arrangemang så kunde jag i varje fall få förbi hela den där kön den första dagen, och hamnade nästan direkt på hela arrangemangets presskonferens. Och när jag satt där några meter från scenen insåg jag att jag för första gången förstod exakt hur förväntansfulla schlagerbögar känner sig på schlagertorsdagen i pridepark.

img_0474Först ut på presskonferensen var seriens stora stjärna. 85-åringen William Shatner, som ju spelade kapten Kirk i originalserien. Shatner kändes vital på scen, även om hans kulmage såg större ut än någonsin tidigare. Hann precis tänka det där om magen när  Shatner började berätta om att han håller sig så vital genom att hålla på med ridning. George Takei var däremot lika fit som vanligt, medan Walter Koenig lät lite trött och gammal när han pratade med sin lilla gubbröst. Och det var väl han som fick mig att omvärdera en av mina fördomar kring de här konventen. Skådespelarna som är där är nog inte fullt lika uttråkade och blasé som jag trodde. Tvärtom så är de här konventen deras moment in time, deras tur att vara superkändisar. Eller som Koenig själv sa, han reser gärna tio timmar för att få den egotripp som ett konvent innebär.  Eller som Marina Sirtis, som spelar Deanna Troi, uttryckte det i ett anfall av ärlighet. “Ni har betalat mitt hus och min bil, jag har er att tacka för allt”.

img_0594Just Marina Sirtis var väl en av de mest positiva överraskningarna på det här konventet.Jag skulle beskriva henne som mist sagt feisty, fast besluten att liva upp varje panel som hon hamnat i. Det är också hon som ger de längsta och hårdaste kramarna till fansen, men som också agerar konventpolis och travar ner i publiken när hon ser att någon bryter mot reglerna och filmar. Bara under den första dagen så lyckades hon dessutom dissa Brexit, Trump och det amerikanska rymdprogrammet (åsikten att man först borde hantera fattigdom och svält på jorden innan man ger sig ut i rymden är dessutom en rätt impopulär ståndpunkt på just ett Star Trek-konvent). När hon stod på scenen senare på kvällen handlade det däremot mest om hennes utseende. “This is what 61 looks like” sa hon och pekade nöjt på sin kropp.

img_049650 är 50 år, och det är förstås så att det här konventets jubileumslaguppställning till stora delar bestod av pensionärer och grå pantrar. En del jag pratade med sa också att det var Koenig, Shatner och Takei som gjort att de löst en biljett. ”Det är nog sista gången de kommer hit”, sa någon lite sorgset. Och visst, när Eddie Paskey kom upp på scen med sin rollator så kändes den där tanken kanske inte så avlägsen. Annars är ju faktiskt många ur Star Trek-casten oförskämt vitala. Kanske för att de aldrig upplevt att de är passé. Det finns alltid ett fullsatt konvent någonstans i världen som tar emot dem med öppna armar. När de lite yngre delarna av gästlistan gjorde entré på scen så insåg jag också att det här konventet innebar en hel del spoilerrisk för min del. Jag menar, om två skådespelare presenteras som ”The two Daxes” så förstår jag ju ungefär vad som kommer att hända längre fram i Deep Space Nine. När presskonferensen var över var det dags för “familjefotot”. Alla gästerna samlade för en fotosession för pressen. William Shatner kom förstås sist, och när allas fokus riktades mot honom började Marina Sirtis på skoj hojta om att hon lika gärna kunde gå hem nu, det var ju ingen som brydde sig om henne eller de andra längre.

shatnerResten av dagen så testade jag de andra huvudaktiviteterna på konvent, som till exempel att vara med på en fotografering. Biljetterna till fotosessionerna förbokas, de som bokar först får också bli plåtade först. Här handlade det om avancerad löpande bands-fotografering, där bilden skrevs ut på färgskrivaren bara några sekunder efter att den tagits. Det var inte många sekunder eller ord som man hann med att utväxla med stjärnan intill en.

Bakgrunden för standardfotograferingen var en sån där asful blåskiftande skärm som användes när jag tog porträtt i högstadiet. Men om man pröjsade ytterligare lite pengar så kunde man välja att bli fotograferad med sina favoritskådespelare i uppbyggda kulisser: bryggan på  Enterprise i originalserien, The Next Generation eller ett klingonskepp. Ja, sådär jättelika originalen var kanske inte de här kopiorna, men på bild såg det åtminstone okej ut. Mina bilder blev helt okej, men lite märkligt kändes det förstås att se alla andra lämna fotobåset med en bild på William Shatner där han hade exakt samma min som på min bild. Däremot var jag var noga med att inte röra vid Shatner under själva fotograferingen. En i min kö hade nämligen lagt armen om Shatners axlar förra gången han var på besök och det hade gjort skådespelaren mycket upprörd.

Annars kändes konventet lite obekvämt till en början. Allt var inhyst i en jättestor hangarliknande lokal, så deprimerande att alla färger på väggar och skyltar liksom kändes urtvättade. Dessutom gjorde själva storleken på lokalen att alla försäljningsbås och utställningar kändes pyttesmå – som gjorda i en annan, mindre, skala än själva mässhallen. Utbudet av prylar och saker var inte heller enormt – jag som hade funderat på att köpa ytterligare en trädgårdstomte i Star Trek-stil fick gå hem tomhänt. Men fredagen var också lite av en mjukstart på eventet. Många var mest där för att kolla in läget, eftersom det enda som hände på den stora scenen var invigningen, som med sina gästframträdanden mest kändes som en trailer för de kommande dagarna.

img_0607Konferencier på invigningen var Greg Grunberg, ett ganska nytt tillskott i Star Trek-familjen. En del kanske känner igen honom från tv-serien Heroes, själv har jag haft en hangup på honom sen han hade en av birollerna i Felicity. Tydligen är han och JJ Abrams barndomskompisar vilket gör att han får någon liten roll i allt som JJ gör (och dessvärre inte i särskilt mycket annat). Grunberg var i varje fall inplockad som kändismoderator under konventet. Jag fick några ord med honom på fredagsförmiddagen, och då sa han att ha var lite nervös inför uppgiften. “Alla vet så mycket mer än jag, så jag tänker låta publiken ställa frågorna istället”. När han sen kom upp på scen förvandlades han till ett amerikanskt hejarklacksmonster. Han körde hela den där krystade amerikanska grejen där allting är AWESOME och FANTASTIC. Dessutom skulle han hela tiden dra paralleller till sig själv  och sina upplevelser som skådespelare när han pratade med de olika Star Trek-profilerna. Och så skulle han hålla på och få publiken att skrika om hur kul de hade det. Stelt.

Ett av konventets återkommande teman dök upp både på presskonferensen och invigningen, presidentvalet och Donald Trump. Första gången var när Armin Shimerman stod på scen, eftersom han ju var initiativtagaren till upproret Trek against Trump. Ingen missade det komiska i att Shimerman spelar Star Treks egen version av Trump, opportunisten Quark. Men även andra hängde på. Som när Wil Wheaton (Wesley Crusher) skämtade med Grunberg och sa något i stil med “jag vet att du inte är Trump, för jag spyr inte när jag ser dig”. Men allteftersom förstod jag mer och mer poängen med Trumpdissandet. Star Trek-ideologin är en av de konkreta saker som fansen på konventet faktiskt kan samlas kring, och Trumps ideologi står faktiskt stick i stäv med hela Star Trek-projektets politiska ideal – vare sig det gäller mångfald, nyfikenheten på omvärlden och visionen om ett globalt världssamfund.

Jag var inte tillbaka på hotellet i Birminghams centrum förrän efter 22, helt utmattad efter alla intryck. Och stressad. För dagen därpå var hela evenemanget utsålt. Hur skulle jag gå tillväga för att inte fastna i en obehaglig kö den här gången?

Jag kollar på, läser om och nördar ner mig i allt som är Star Trek. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt. 

 

Destination Star Trek. Ett första livstecken.

koenigEfter två dagar på Star Trek-konvent är jag helt utmattad. Lite samma känsla som efter några dagar på bokmässan i Göteborg. Och visst, det mesta är sig likt. En jättelik mässlokal, dålig luft och massor med folk precis överallt.

Efter två dagar känns det som om jag varit här i en vecka redan, och som vanligt när det är så här intensivt så är inlärningskurvan extremt hög. I fredags var jag som en  förvirrad liten fanboy som blev helt till mig i trasorna av att ens befinna mig i samma rum som George Takei och Willam Shatner. Idag lämnade jag ett seminarium för att jag tyckte att ljudet var så himla dåligt och alla verkade så oförberedda.

Mer om hela konventet ska jag försöka få ihop imorgon. Men nu måste jag sova några timmar innan konventets sista dag, då jag tänkt att jag ska gå på seminarier om The Next Generation, ett samtal om skillnaden mellan filmerna och tv-serierna samt se några smakprov ur den kommande releasen med bakommaterial från Roddenberrys vault.

Bjussar på en bild av en glad Walter Koenig så länge, det vill säga Chekov från originalserien om ni inte känner igen honom under den där kepsen. Han förklarade redan från början att han älskar konventen. Annars skulle jag inte resa i tio timmar för att få den här egokicken, sa han.

TNG: Interface. Det med La Forges VR-äventyr med sin döda mamma.

tng-interface

Det här var en krånglig historia.

tng-interface-2Det börjar med ett test av en teknisk innovation. La Forge är på uppdrag utan att vara på platsen där uppdraget utförs. Han är nämligen testperson för ett nytt sätt att fjärrstyra sonder, så att man till exempel ska kunna utföra reparationer där det finns farlig strålning eller annan livsfara. La Forge visar sig vara en ideal person att testa den nya tekniken på tack vare de kontakter han har vid tinningarna – de som i vanliga fall tar emot sinnesintryck via hans visir. Det nya med den här fjärrstyrningen är att Geordi gör det här klädd i en särskild dräkt som ger honom en helkroppsvariant av en virtual reality-upplevelse. Så stark är känslan av närvaro att han får psykosomatiska hostningar när sonden omges av rök, ja till och med brännmärken när sonden utsätts för värme.

tng-interface-4När Geordi är ute på ett räddningsuppdrag på ett skepp där hela personalen omkommit, så uppstår ett oväntat fenomen. Geordi ser sin mor framför sig på skeppet. Hon och hennes skepp har precis försvunnit på en annan plats i galaxen, men hon säger nu åt Geordi att hennes skepp finns där, på planeten de befinner sig vid. Bara längre ner i atmosfären. Trots att han får nej från kapten Picard så blir Geordi besatt av tanken på att rädda min mamma – och lyckas övertala Data att hjälpa honom att genomföra en räddningsaktion.
tng-interface-3Det hela visar sig förstås handla om en främmande livsform. Om det är varelserna som har förmågan att skifta form och läsa tankar, eller om det är sonden, vr-dräkten och La Forges hjärna som tillsammans översätter informationen som ges till att ta form som till Geordis mammas är inte helt tydligt, tycker jag. Att konsten att fjärrstyra genom vr-glasögon inte kommit ännu längre i framtiden kändes däremot lite underligt. Och påhittet att ge hela kroppen upplevelsen av att vara någon annanstans verkade faktiskt mest av allt hälsovådligt – Geordi höll ju för fanken på att dö flera gånger på grund av saker som hans kropp och psyke utsattes för under hans vr-experiment.

Hela avsnittet kändes som en lång och komplicerad – om än ganska underhållande – väg fram till en upplösning som mest blev av det lite gäspig slaget. Och något sliten. “Det var en shapeshifters som gjorde det”-förklaringen användes ju faktiskt till och med i det allra första avsnittet av Star Trek som sändes någonsin.

Geordis mamma är tydligen bara den första av många släktingar till besättningen som på olika sätt passerar revy under den här säsongen. Ett grepp man kan ta till för att fördjupa skildringen av en rollfigur, eller så är det en nödlösning när man inte kommer på några nya idéer om den befintliga besättningen. De flesta verkar vara ense om att det var den senare förklaringen som låg bakom släktkrönikorna i den här säsongen.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt. 

TNG: Liaisons. Det där Enterprise besättning utsätts för en antropologisk undersökning utan att veta om det.

tng-liasons

Medan Deep Space Nine storsatsar i början av sin andra säsong, så verkar The Next Generation gå tillbaka i utvecklingen. Liaisons är ett ljummet avsnitt, med lite vaga ekon från Star Trek-historien.

tng-liasons-2Det handlar om kulturellt utbyte med ambassadörer från planeten Iyar. Avsnittets stora twist är att de där ambassadörerna är lite mer hands on än att bara prata om kultur. De ser sig mer som upptäcksresande som provocerar fram beteenden. En av dem äter sig igenom alla sötsaker som en replikator kan producera, en annan försöker förstå ilska genom att irritera Worf, en tredje låtsas krascha med en skyttel för att i stort sett låta Picard vara med i en remake av en av bihandlingarna i originalseriens All our yesterdays. Syftet är att lura honom att bli kär i en skeppsbruten kvinna, allt för att undersöka vad kärlek är.

Hur underhållande det än är att se Worf bli provocerad och försöka hålla tillbaka sin ilska, så är det här ett typiskt mellanavsnitt. Ja, man kanske till och med ska kalla det för mellanavsnittens mellanavsnitt? Hyfsat underhållande medan det varar, men bra mycket dummare än vi vant oss vid på sistone.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 279 tv-avsnitt. 

DS9: The Homecoming, The Circle & The Siege. Tre avsnitt om inbördeskriget på Bajor.

ds9-the-homecoming-2

“Ja, men jag skriver ett blogginlägg om tre avsnitt, på det viset sparar jag tid och tar ett ordentligt skutt framåt i säsongen med bara en post”. Tänkte jag. Det var tydligen en rätt dålig taktik, för nu har det här inlägget legat så länge bland mina utkast att det nästan börjat lukta gammal fisk. Men, hursomhelst, nu kör vi. Äntligen dags att börja skriva om den andra säsongen av Deep Space Nine.

Det är tydligt att skaparna bakom serien vid det här laget börjat tröttna på det här med avslutade historier i varje avsnitt. Dels genom att det verkligen finns en betydligt starkare följetongskänsla i serien som helhet, men också genom att man drar igång sin andra säsong med tre sammanhängande avsnitt – något som aldrig tidigare hänt i Star Treks historia. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion ser man också det här som ett tydligt sätt för Deep Space Nine att odla sin särart. Man är inte The Next Generation , befinner sig inte på ett skepp som hoppar fram och tillbaka genom galaxen. Så här långt in i serien var det helt enkelt hög tid för Deep Space Nine att engagera sig i rymdbasens närmiljö och på allvar fördjupa sig kring den politiska situationen på Bajor (ironiskt nog kom dock grundidén till de här tre avsnitten från The Next Generations hög med manusutkast).

Berättelsen tar vid ungefär där vi avslutade första säsongen. Det är fortfarande rätt rörigt på Bajor, där nationalistiska grupper försöker ta kontroll över planeten. De kallar sig för The Circle och deras symbol dyker upp som graffitti på väggarna även på Deep Space Nine. Deras mål är att kasta ut alla icke-bajoraner från sitt solsystem, det inkluderar förstås även Federationens representanter på rymdstationen.

ds9-homecoming-1The Homecoming, det första av de tre avsnitten, handlar främst om Kiras lyckade försök att frita en av Bajors stora frihetskämpar – Li Nalas. När någon hittat ett av hans örhängen (hittills har vi inte fått reda på så mycket om bajoranernas örhängesvanor, men det är ju tydligt att det är en viktig kulturell detalj) så räcker det som bevis för Kira att tro på uppgifterna om att han befinner sig i fångenskap hos cardassierna – trots alla tidigare uppgifter om att han är död. Hon “lånar” ett rymdskepp och drar iväg ut i fiendeland för att mot alla odds lyckas frita en person som hon tror kan lyckas ena Bajor. Kruxet är bara att ingen är särskilt glad över hans återkomst. Li Nalas vill inte vara en hjälte, och försöker till och med fly från Deep Space Nine. Och politikerna på Bajor vill inte ha en konkurrent om folkets gunst på planeten. Istället ger Bajors regering honom Kiras jobb på Deep Space Nine.

ds9-the-circle-2I The Circle försöker Kira hantera det faktum att hon fått sparken från sitt jobb på Deep Space Nine. Hon drar till Bajor och hänger på ett kloster med Vedek Barail (ni vet, den snygge och gode religiöse ledaren på Bajor) och får en uppenbarelse med en av de där utomjordiska sfärerna. Det hon inte nämner för Barail är att den bland annat inkluderar en avklädd och erotisk vision mellan de två. Det är också i det här avsnittet som Odo upptäcker att de bajoranska extremisterna via bulvaner får sina vapen från cardassierna. Planen från cardassiernas sida är att skapa oro på Bajor, få Federationen att lämna solsystemet och sedan invadera planeten på nytt. Kira både kidnappas och fritas i det här avsnittet – och upptäcker då att det är hennes egen chef – den bajoranske ministern Jaro – som står bakom The Circle. I sitt nät har han också den onda Vedek Winn som vi ju lärde känna redan i förra säsongen.

Den bästa scenen i det här avsnittet är däremot den där alla Kiras kollegor ombord på rymdstationen kommer in på hennes rum efter att hon mist sitt jobb. Kira vill bara packa, medan de vill prata och visa att de bryr sig om henne. Här når faktiskt Deep Space Nine nya  höjder i tajming, humor och dialogskrivande.

ds9-the-siegeI avslutande The Siege är det dags för upplösningen. Bajoranska skepp tvingar Federationen att lämna Deep Space Nine, men befälhavare Sisko vägrar ge sig. Han och hans närmaste gömmer sig ombord på rymdbasen där de gillrar en fälla för bajoranerna. Samtidigt tar sig Dax och Kira till Bajor för att berätta om hur cardassierna levererar vapen till The Circle. Upplösningen bjuder på såväl humor som action och uppoffringar med livet som insats. Li Nalas verkar nästan lättad över att dö. Problemet med att ingen verkar kunna ena folket på Bajor kvarstår dock – och på det viset blir den här trion av avsnitt inget mer än en lång version av ett avslutat avsnitt. Å andra sidan får vi se en ordentlig eldstrid mellan rymdskepp, när Dax och Kira förföljs av bajoranska skepp. Och se en månspindel. Bara det är värt mycket!

När man ser de här tre avsnitten så känns den här Star Trek-franchisen plötsligt lite mer normal. Man hinner helt enkelt med både mer fördjupning och nyanser när man låter en intrig löpa över flera avsnitt. Det märks också att manusskrivandet tagit ett ordentligt skutt framåt i utvecklingen, det finns ett stuns och en humor i dialogerna som ofta saknats. Kampen mellan nationalister och Federationen känns nog ännu mera aktuell idag än när avsnittet gjordes, vilket också tyder på att det var ett bra val av seriens producenter att äntligen ta sig an elefanten i rummet – solsystemet som Deep Space Nine faktiskt ligger vid, och problemen där efter att man fått sin hett eftertraktade frihet. Å andra sidan har Kiras outfits blivit lite mer intressanta, med lite mer stickade detaljer. Det uppskattar jag verkligen.

Betyg:  The Homecoming: 7

The Circle: 9

The Siege: 8

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 1-3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 278 tv-avsnitt.