I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. Hugh, den avprogrammerade borgen som Enterprise besättning skolat om till en enskild individ, har fört med sig individualismen som en smitta ombord på sitt borg-skepp och det har fått deras civilisation att ruttna inifrån. I en scen beskriver Hugh hur ingen längre kunde samarbeta ombord på borgernas skepp, inga beslut blev fattade och hur de bara drev genom rymden eftersom ingen visste vart de var på väg.
Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.
På den hyfsat marknadsliberala (understatment) sajten Foundation for Economic Education hittar jag en gammal artikel från 1997 av författaren och akademikern Stephen Yates där han bland annat tar upp borgernas assimileringstaktik. Det vill säga att Borgerna varje gång de möter en ny civilisation inkorporerar både individerna och dess teknik in i sin jättelika, kollektiva kunskapsbas. Jag tolkar honom som att det här är en ren överlevnadsstrategi för ett kollektivistiskt samhälle av det här slaget, eftersom civilisationer som förtrycker individens initiativförmåga har svårt att generera tekniska framsteg och utvecklas.
The Borg conform well to the notion that collectivism is essentially parasitic. The Borg subsist by assimilating other cultures, adding new technologies to their own. The Borg are the ultimate users, Q had explained to Captain Picard in the earlier episode. They’re not interested in humans. They just want your technology. They’ve identified it as something they can consume.
Längre fram i Star Trek ska jag tydligen få reda på hur manusförfattarna får ihop det kollektiva tänkandet och associationerna med socialism med att borgerna rent formellt verkar vara en monarki. Det ska bli spännande. Yates menar i alla fall att Star Treks borger är bland de mest skrämmande skildringarna av hur ett kollektivistiskt pk-samhälle skulle se ut.
Anyone who finds collectivism tempting ought to seek out those Next Generation episodes featuring the Borg. Thanks to Star Trek, it is no longer impossible to imagine what a society controlled by an actual collective mind would be like. It isn’t pretty.
Å andra sidan finns det stora möjligheter att läsa in vad man vill i borgerna och deras kubformade rymdskepp. På den här sajten hävdar en ateist till exempel att himmelriket är som borgernas skepp. Dessvärre verkar hen inte superinsatt i Star Trek (det finns ju kvinnliga borger).
Än en gång går jag händelserna lite i förväg men argumentationen går lite i den här stilen:
In explaining the purpose within the collective, the Borg Queen replies to Lt. Commander Data:
“I am the beginning. The end. The one who is many. I am the Borg… I am the Collective. I bring order to chaos.”
Note how similar this is to Jesus in Revelation 21:6:
“I am Alpha and Omega, the beginning and the end. I will give unto him that is athirst of the fountain of the water of life freely.”
Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror Lore som den starke och visionäre ledare som använder förvirringen för att få makt. Kanske en oligark. Eller en populistisk politiker. De viljelösa borgerna vill i vilket fall bli styrda och hyllar sin nya ledare som viljelösa får. Men det finns några borger där individualismen utvecklats så pass att de inte vill tjänstgöra som legosoldater för en ny härskare. Deras ledare är förstås Hugh, som bland annat visar upp de borger som skadats när Lore gjort medicinska experiment i sin strävan att skapa en ny, icke-biologisk livsform. Den slutgiltiga vision som Lore har för borgerna i framtiden.
Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek). Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.
Det var väldigt mycket olika strålar en bit in i avsnittet, som liksom skulle skickas ut mot Data för att tvinga honom till en omstart, samtidigt som Lore hade fräcka saker dolda under naglarna som också påverkade Datas känsloliv. Att Data slutligen skulle ta sitt förnuft till fånga var väl ingen överraskning för någon, däremot gillade jag att den individualistiske borgen Hugh gick vara hjälte för en gångs skull.
E
xakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?
Descent 2 är däremot ett välgjort avsnitt, snäppet bättre men når inte riktigt upp till en nia tycker jag (har velat fram ocj tillbaka tre gånger). Visserligen känns avsnittet påkostat och innehåller fler statister , utomhusscener och en resa ini en sol, men också med en något mer fabriksproducerad känsla. Twisten på slutet, där Data ger upp drömmen om att få ett känslochip inopererat i sig eftersom känslor fick honom att nästan döda Geordi känns lite ofärdigt tycker jag.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 275 tv-avsnitt.
I mångt och mycket håller jag med om det här avsnittet och jag har inte alltför mycket att säga som jag inte redan sagt i kommentaren för del 1 (förra avsnittet). Jag skulle rent av säga att jag kanske är lite mindre förtjust i det här avsnittet än du. Även om det är ett bra tempo i avsnittet, där t.o.m. Crusher får vara med och göra något, så blir jag lite besviken ändå. Det känns som om vi inte kom så mycket längre än i förra avsnittet, utan det här avsnittet traskade snarare runt där del 1 hade lämnat oss, för det mesta. Vi fick inte ens veta speciellt mycket om hur det här “individualism viruset” hade påverkat Borg-kollektivet i stort, eller om det bara påverkade just Hughs skepp. Med det sagt så är det ett ganska bra avsnitt ändå och det finns ingenting alltför stort att klaga på, men inte är det något episkt och ikoniskt avsnitt inte. 8/10, en svag åtta.
Avsnittet skrevs av René Echevarria och gav oss ett kärt (nåja) återseende av Hugh och Lore. Det här var för övrigt sista gången vi skulle komma att få se Lore, då han blir permanent avaktiverad här. I tidiga utkast av avsnittet så var det t.o.m. meningen att Data till slut skulle döda Lore, men Piller tyckte att det var ett lite väl bryskt sätt att lösa situationen. Även Barclay var ett tag tänkt att stå på bryggan med Crusher, men p.g.a. problem med att få scheman att gå ihop samt kostnaden för det så skrev man istället in Lt. Taitt i hans ställe.
Det här var faktiskt också sista gången vi fick se Borgerna i TNG och jag tror inte att vi i framtiden heller får veta något mer om vad som egentligen hände med dem iom situationen som Hugh skapat. Inte vad jag kan minnas eller läsa mig till på rak arm iaf. Om jag har fel så kan väl någon skriva var det nämns igen? (Inga spoilers för Roger isf, tack) 🙂
Tittare och fans får alltså själva tolka och undra vad som hände med Borgerna under den här tiden. Hur långt in i kollektivet kom “individualism viruset” och vad var skalan på det kaos som det orsakade för Borgerna? Eller var det som Roger nämnde, att det bara påverkade Hughs skepp? Men som du redan vet så finns ju Borgerna kvar även i framtiden iaf.
Det bör också påpekas att Borgerna, som alltså var den svåraste fienden i TNG, var med förvånansvärt få gånger i serien. Ändå minns man de så tydligt när man tänker tillbaka på TNG, precis som Q. Att det började så bra med 2×16 Q Who och 3×26&4×01 Best of Both Worlds är ju en stor anledning, men jag har också nämnt tidigare att jag tror att det faktum att de dök upp relativt lite hjälpte. På så sätt så hann aldrig vår syn på Borgerna förstöras, genom att de besegrades för ofta eller för lätt, eller att författarna inte kunde motstå att börja humanisera dem med tiden och förvandla dem till en fiende i mängden. De fick stå ut och vara speciella. När man tittar på avsnitten som de ändå var med i så ser vi redan tecken på att det börjar ske mot slutet, med avsnitt som 5×23 I, Borg och framför allt här i 6×26&7×01 Descent. Bra avsnitt, men de känns inte längre så speciella och skräckinjagande som de var i början.
“Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier.”
Delvis oprövade. Experimentell implementering. Det som gjorde att de klarade sig igenom Crushers manöver var den s.k. metaphasic shielding. Något som återkopplar till avsnittet 6×22 Suspicions där Crusher och en därefter mördad vetenskapsman lyckades bevisa att de fungerade på en skyttel. Nu är det dock väldigt ny teknologi och Enterprise-D är ingen skyttel.
James Horan som här spelar Lt. Barnaby var för övrigt även med i 6×22 Suspicions där han spelade mördaren och tjuven Jo’Bril.
Bakgrundsinfo – Säsong 7
Efter att precis ha lämnat den enligt Roger bästa säsongen av TNG än så länge – Säsong 6 – så går vi in i TNGs sista säsong då. Att man valde att lägga ner TNG, trots att serien fortfarande var så populär, var ett taktiskt drag. TNG var dyr att producera, att fortsätta serien hade inneburit att skådespelarlönerna hade fortsatt att gå uppåt och man ville inte konkurrera med DS9 med en sån produkt. På flera plan hade en fortsättning av serien helt enkelt gjort TNG mindre lönsam i framtiden. Så, trots att skådespelarna hade kontrakt över en åttonde säsong vid det här laget, valde man att avsluta det med Säsong 7. Med facit i hand kanske det var dags ändå.
Det går ju inte att undvika att början på S07 av fansen anses vara slutet på TNGs gyllene år. Kvaliteten blev mindre jämn igen och avsnitten tenderade att återigen börja kännas mer isolerade från varandra, mer episodiska. Flera av författarna för TNG S07, som ju varit med ett tag nu, har varit ärliga och sagt att det var en klart sämre säsong än de föregående. Man visste inte riktigt vad man försökte göra med säsongen och idéerna för nya avsnitt började ta slut. Av den senare anledningen började man under säsongens gång även plocka in familjemedlemmar igen, då man inte kunde komma på något bättre.
Så vad berodde det här på? På ytan ser serien ut att ha fortsatt att ha kontinuitet bakom kulisserna, namnen är desamma som tidigare. Men ett par diskreta men ganska viktiga förändringar gjordes inför TNG S07, ändringar som tillsammans kan ha bidragit till den här situationen.
– Nya Filmer.
Iom att man visste att det här skulle bli sista säsongen och att serien fortsatt var otroligt populär, så ville man inte missa chansen att ta den här besättningen och hoppa rakt över till filmer. Dessutom så hade ju TOS-gänget, som länge och väl höll liv i Star Treks filmfranchise, blivit för gamla och dyra vid det här laget. Under produktionen av S07 pågick alltså också förberedelser och skrivande för nästa Star Trek-film, den första TNG filmen (Star Trek VII: Generations (1994)). Bara 10 dagar efter att man blivit klar med säsongs- och serieavslutningen för TNG, så började skådespelarna filma för filmen. Detta tog mycket resurser som annars hade stått till förfogande för S07. Bland annat valde man ett författarpar som gjort ett namn för sig själva och jobbat mycket ihop på de senaste säsongerna av TNG för att skriva filmen, Ron Moore och Brannon Braga. De har själva berättat att mycket tid gick åt för filmen, medan serien fick relativt lite av deras tid i jämförelse med tidigare säsonger.
– Överarbetade och för tunt utspridda författare
Eftersom Moore och Braga spenderade mycket av sin tid på att skriva på den kommande filmen och i stort sett bara jobbade deltid på serien under S07, så föll mycket av ansvaret och arbetsbördan på Naren Shankar och René Echevarrias axlar. Enligt de själva så var det så illa att de knappt fick någon semester mellan S06 och S07, då de var tvungna att börja jobba på S07 nästan omedelbart för att hinna med. Det faktumet att det var främst de två som hade all det här ansvaret gjorde att de behövde trycka ut avsnitt, men inte nödvändigtvis hade några vettiga idéer för det. Det ledde till just det jag nämnde tidigare; fler familjemedlemmar som dyker upp, mer episodiska avsnitt och flera avsnitt som är allmänt oinspirerade. De nämner själva att det mot slutet av säsongen var ganska överarbetade.
Jeri Taylor är även hon kvar och hon hjälpte säkerligen till, men det finns en anledning till att jag inte nämner henne i sammanhanget, vilket jag tar upp i nästa punkt.
– Det inofficiella slutet på Piller-eran i TNG
Ingen kan väl vid det här laget ha missat hur viktig Piller var för TNG och ett pånyttfött Star Trek. När han kom in i början av S03, så var TNG lite av en flopp som fortfarande försökte hitta sin egna identitet och etablera sig. Med hans intåg och revolution både inom hur man jobbade och när det kom till TNGs författarlag överlag så lyftes serien nästan omedelbart till en helt annan nivå. Piller är kanske den som bör krediteras mest för att skapa det TNG vi minns och för att ha skapat 90-tals Star Trek rent allmänt, som även DS9 och VOY sen byggde vidare på. För att inte tala om flera av de här författarna som kom in som unga och oerfarna och som än idag berättar att det var Piller som lärde dem att skriva för TV, att han var deras författar-far som formade dem till vad de blev.
Även om Piller fortsätter krediteras med samma titel i TNG S07, så är sanningen att han inte längre var speciellt involverad i det dagliga arbetet. Det blev för mycket arbete även för Piller och då TNG var inne på sin sista säsong samt hade relativt erfarna människor vid rodret så befordrade han Jeri Taylor till samma nivå som han själv och Berman och lät henne hålla i det dagliga arbetet på TNG. Själv valde Piller att istället fokusera på att göra även DS9 till en lyckad serie. DS9 som han ju hade varit med och skapat och haft samma roll i som i TNG fram tills nu. Det är av den anledningen som S07 är den första säsongen sen Piller kom in i TNG där han inte krediteras för något avsnitt under säsongens gång.
Utöver DS9 ska det också sägas att arbetet med att utveckla ännu en ny serie, Star Trek: Voyager, förmodligen hade satt igång under den här tiden. Vi sparar de detaljerna tills vi kommer till den serien, men jag kan tänka mig att det var del av varför det blev för mycket.
Det var även av den här anledningen som jag tidigare inte nämnde Jeri Taylor jämte Shankar och Echevarria. Eftersom hon blev befordrad och fick andra arbetsuppgifter så innebar det nog att hon själv inte heller hade lika mycket tid att lägga på att skriva avsnitten. Vilket kan förklara varför hon faktiskt krediterades för ganska få avsnitt i S07.
– Taylors största förändring i sin nya roll
Taylors förmodligen största förändring när hon tog över Pillers roll i det dagliga arbetet på TNG var att hon skrotade upplägget där man accepterade inskickade manus och idéer från vem som helst. Redan från början av Piller-eran och under hela dess gång på TNG så såg Piller till att ha det här upplägget, det är rent av en av de främsta sakerna som karakteriserar Piller-eran. Det hjälpte att ge författarna nya idéer till avsnitt, ge de bra avsnitt som de bara behövde finslipa i någon grad, ge författarna på serien lite andrum ibland och inte minst hjälpte det dem att hitta ny författartalang. Både Moore och Echevarria blev t.ex. upptäckta på det här sättet, innan de hade gjort ett namn för sig i branschen. Men det skrotade Taylor iom S07, vilket rimligtvis bara försvårade Shankar och Echevarrias arbete under säsongens gång, i ett läge där de hade behövt det som det här upplägget bidrog med.
Istället valde Taylor att bjuda in specifika författare i branschen att pitcha idéer och skriva avsnitt för serien. De hade även någon som Joe Menosky som under den här tiden jobbade på frilandsbasis och krediterades för ett par avsnitt.
Med allt det i åtanke så kanske det är mindre konstigt att det blev som det blev. Med facit i hand minns jag S07 som en ojämn säsong som inte visste var den var på väg eller vad för poäng den ens försökte framföra. En säsong som blandade bra avsnitt med ett större antal dåliga eller oinspirerade avsnitt jämfört med de senaste säsongerna av TNG.
På grund av den här avslutningen på serien så kom någon långt senare att skapa ett parodikonto på twitter (@TNG_S8, även @TNGseason9 verkar finnas), där han/hon berättar vad som hade hänt i Säsong 8 av TNG om den hade producerats. Saker som:
All missions are put on hold until Worf locates his contact lens. The crew nervously waits in silence as he angrily crawls the corridors.
Åh, älskade det twitterkontot!
“Riker infiltrates a saboteur cult in the Neutral Zone. Worf demands an honorable death when the crew learns his middle name is Ashley.”
“Troi’s secret agent past catches up with her. It’s clear to the rest of the crew that Geordi & Data are hiding a panda in their quarters.”
“Microscopic explorers discover the Enterprise. A snake marked “Worf’s: do not touch” has been in the communal fridge since stardate 41153.7.”
har redan köpt boken med den åttonde säsongen, men väntar med den så klart.
Har alltid tänkt mig att Borg är federationens mörka spegel, och att de kanske lanserades för att parera det inom TNG som faktiskt liknar en positiv bild av någon slags socialism. Federationen är utopisk, frihetlig socialism och Borg är nån slags Sovjetdystopi, typ.