Ja, men nu börjar det arta sig. Duet är lite av Deep Space 9:s coverversion av Next Gernations andra del av The Chain of command. Fast tvärtom – ett spegelavsnitt. Då var det en cardassier som var den som plågade och förhörde, i det här avsnittet är det en cardassier som sitter inspärrad. Men det är inte bara fängelsemiljön som de två avsnitten har gemensamt. De har bägge ett mörker, en koncentration och en närvaro som (tyvärr) är lite ovanlig i Star Trek-konceptet.
Och så skönt det kändes att Deep Space 9 äntligen började leverera lite kvalitet igen. Efter en hyfsad start har det känts som om jag varit tvungen att kolla igenom en hel del utfyllnad på sistone. Intriger som består av generiska grepp som varken hjälper till att bygga universumet eller vidareutveckla rollfigurerna. Och – det märkligaste av allt , det som ni också nämnt i kommentarerna – det faktum att gammakvadranten liksom ligger där borta och väntar på andra sidan maskhålet med alla sina hemligheter, medan serien fortsätter att fokusera på det lite enformiga livet på en allt mer klaustrofobisk rymdstation. De få utflykter vi fått vara med om i gammakvadranten har som mest bjudit på en vistelse på en genomdeprimerande krigsspelsmåne. Något lite mer fantastiskt hade man ju kunnat önska sig. Okej, lång utläggning, men var tvungen att släppa ut det där, det som alltså inte stämmer in på Duet.
För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet Dramatis Personae. Men här kommer äntligen lite mer kött på benen, utförliga beskrivningar av Cardassiernas förtryck – som här mer än någonsin tidigare framstår som en interstellär version av nazisternas under andra världskriget. Efter det här avsnittet förstår jag mycket mer av Kiras hat mot cardassierna och vet lite mer om hennes drivkrafter. Lite synd bara att det skulle ta 19 avsnitt innan det här reddes ut lite mer utförligt.
Det som sätter intrigen i rullning är en cardassier med en mycket sällsynt sjukdom, Kalla-Nohra-syndromet, som söker vård på Deep Space Nine. Kalla-Nohra bröt ut på ett bajoranskt arbetsläger under ockupationen, och i stort sett alla som lider av det i den här delen av galaxen har alltså varit på plats på lägret medan det var i bruk. Kira vädrar genast hämnd för alla de bajoraner som plågades, torterades och avrättades i lägret. Större delen av avsnittet går sedan ut på att Kira försöker ta reda på vem den mystiske mannen hon låst in i rymdbasens arrest egentligen är. Är han en obetydligt arkivarie som inte hade en aning om övergreppen som begicks? Eller är han i själva verket den ökände Gul Darhe’el – chefen för lägret som är ökänd för sin grymhet och sadism. Sanningen är förstås en tredje variant, och man kan väl säga att fången i cellen har gått en enormt lång omväg för att försöka få den bestraffning som han tycker att han och resten av cardassierna förtjänar för vad de gjorde mot bajoranerna.
Det här räknas tydligen som en av Star Treks bottle-shows – det vill säga lågbudgetavsnitt som bygger mer på karaktärsutveckling i redan befintliga kulisser. Lite mer kammarspel, helt enkelt. Även om det tydligen var svårt att spara in pengar när man just gjorde Deep Space Nine, det behövdes så många statister så fort handlingen förflyttades ut till promenaden eller Quark’s.
För min del så tycker jag nog att en stor del av det här avsnittets styrka är gästskådisen Harris Yulin (känd från hur många biroller som helst). Han fyller ut sin rollfigur och sHan gör att skådespeleriet är på en hel annan nivå än den vanliga i Star Trek-sammanhang – trots att han har en cardassisk mask framför stora delar av ansiktet. Men så har han också ett tacksamt material att gestalta. Duet fullkomligt dryper av tankegods kring krigföring, skuld och hämnd. Här blir Deep Space 9 på allvar igen.
Mina invändningar kommer först på slutet av avsnittet. Som vanligt går det lite för fort. Den cardassiske fången har värsta sammanbrottet, för att sedan en liten stund senare springa runt på promenaden. Detta efter år av planering för att kunna bli avrättad – år av filande på en plan som faktiskt misslyckas. Det känns som att någon fick ont om tid i slutet av det där manuset, för någon form av avtoning hade behövts för jag skulle orka ta in det egentligen extremt upprörande och dramatiska slutet. Jag hann liksom inte inse vidden av cardassierns självhat och skuldkänslor innan han plötsligt låg mördad på golvet. Så extremt synd på ett avsnitt som lyckas vara en fängslande katt-och-råtta-lek nästan ända in i det sista. Det kostade ett hack i betygsskalan.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 19/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 271 tv-avsnitt.
Jättebra avsnitt. Det är nånting med namnet på arbetslägret som känns klockrent, Gallitep. Vet inte vad det är, men det känns verkligen som att bra namn på ett koncentrationsläger, något som Palme hade kunnat rabbla upp i det där gamla talet om julbombningarna i Vietnam.
Tycker det är fint med DS9 – nu när jag tack vare din blogg fått en ursäkt att se om det hela – att man inte rusar fram så fort med allt. Maskhålet finns där, men det är bara en del av bakgrunden. Det är vulcaner som gör first contact, ferengier som expanderar sina marknader, men vi får inte veta så mycket konkret själva. Det verkar som om våra huvudpersoner inte direkt är Starfleets elit, utforskningen av Gammakvadranten tycks vara andras område.
Ja, du har förstås rätt. DS9 är en serie som handlar om b-lagets vardag, bortom TNG-elitens utopiska tillvaro!!
Vilket avsnitt! Dessutom är det ganska förvånande att det dyker upp redan här i första säsongen, en säsong som till och från har lämnat en del att önska. Det här är ett avsnitt som absolut är ikoniskt för både DS9 och för Star Trek, iaf för de som faktiskt sett DS9. Det är ett avsnitt som ofta nämns i listor på de bästa avsnitten i DS9 och ibland t.o.m. det bästa, trots att det kommer så pass tidigt i serien.
Nu när du nämner det så inser jag faktiskt att det är sant att det här avsnittet har en del likheter med TNG 6×11 Chain of Command, Part II, men jag tycker på många sätt att det är ännu lite bättre och mer förfinat. Avsnittet fördjupar vår kunskap om Cardassierna och vad som egentligen hände under deras ockupation av Bajor. Det utvecklar besättningens relation till varandra, som Siskos och Kiras växande förtroende för varandra, och fortsätter att ge oss mer utveckling av Kira. Tidigare har det ofta gått ut på att Kira hanterar någon konflikt inom sig själv, men denna gång är det mer externt riktat. Kira får nämligen fundera på sin syn på Cardassierna och om hon egentligen värderar rättvisa eller hämnd högst. Det blir twist på twist och vi får gåtan med vem Marritza egentligen är. Precis som du nämner så är avsnittet knökfullt med tankegods om allt möjligt intressant och viktigt. Jag får även hålla med om att Harris Yulin gjorde ett lysande jobb som Marritza och det var till stor del han som fick mig att köpa avsnittet mot slutet, när avsnittet försökte och lyckades spela mer på de emotionella strängarna. Vi ska inte heller glömma att Nana Visitor här gjorde ett väldigt bra jobb som Kira. Jag har ibland varit lite kritiskt mot Visitor och tyckt att hon överdrivit i sitt skådespelande lite, men här gör hon det bra.
Jag kan ändå se vad du menar i din kritik mot att det ibland verkade lite framrusat, vilket jag delvis kan hålla med om. Jag har faktiskt sett den kritiken tidigare om avsnittet, men jag tycker ändå att det är en väldigt liten sak. På sätt och vis är den abrupta avslutning rent av väldigt typiskt DS9. Som du redan har konstaterat i andra sammanhang så är DS9 mycket riktigt mörkare och mindre kliniskt än en serie som TNG. Det gäller här också, saker kan hända ganska plötsligt och utan någon ordentlig anledning. Det slutar inte alltid optimalt, folk får inte alltid det de förtjänar och det här slutet är ett ganska bra exempel på det.
För mig var det alltid en fråga om ifall avsnittet skulle få en nia eller högre, men efter att ha funderat på saken så kan jag inte undgå att ge det toppbetyg. Trots att det är så tidigt så är det faktiskt så oerhört bra. 10/10.
Avsnittet pitchades först av Lisa Rich och Jeanne Carrigan-Fauci och handlade då om att försvara sin värsta fiende. Internt var det sen främst Peter Allan Fields som jobbade vidare med avsnittet, samme Fields som krediteras för ett flertal ganska bra avsnitt inom DS9 och Star Trek.
Avsnittets handling baserades på The Man in the Glass Booth (1967) och var menat som ännu en “bottle show” för att balansera säsongens utgifter. Ännu ett lysande exempel på att välskrivna bottle shows många gånger är bland Star Treks bästa avsnitt. Den här handlingen och vad den baserats på gör dock att det finns väldigt tydliga kopplingar till nazisterna och andra världskriget, bland annat. Dessutom är avsnittet lite unikt då man helt skippat den typiska A- och B-handlingen till förmån för en enda handling.
Avsnittet introducerade också en ny återkommande rollfigur i den bajoranska ingenjören Neela. Neela skulle ha varit med lite tidigare än så här, men ändringar gjorde att det först var här som vi fick bekanta oss lite med henne. Hon skulle återkomma i framtida avsnitt.
Som väntat så tycker flera av skådespelarna och de bakom produktionen av DS9 att det här var ett väldigt bra avsnitt och ett av de bästa. Många nämner just kvaliteten på dialogen, tankegodset och diskussionerna det väcker, skådespelarinsatserna och en känsla av att allting var kompatibelt och verkligen fungerade i det här avsnittet.
Kan inte annat än att hålla med. Jag tycker att det abrupta, olyckliga, orättvisa slutet är en del i vad som gör avsnittet så himla bra. Allt slutar inte lyckligt.
Det är inte det lyckliga slutet som jag vänder mig emot, det är att vi får se hela det där projektet falla samman, varpå han x antal sekunder senare promenerar runt på promenaden som om han var på väg till tvättstugan. En liten stund till kunde vi som publik få lov att inse vidden av den här personens trauma och drivkrafter. Typ.
Jag har kommit av mig lite i att kommentera. Tror det här blir en 9:a. Gillade det när jag såg det men så här ett par månader senare så minns jag början och slutet men inte mitten (troligen beroende på alla twists och här behöver det inte vara något dåligt)