Nu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.
Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.
Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt.
Starfleet är här rätt taskiga mot Thomas Riker. Han har ju gjort exakt samma hjältedåd som Will Riker (De var ju samma individ vid tillfället) Men får Thomas någon belöning och befordran för sitt hjältemod för 8 år sedan. Icke. Detta kommer få konsekvenser.
Fast Thomas lyckades ju inte ta sig från planeten. Han är en loser.
Jag får hålla med dig till mångt och mycket om det här avsnittet. Det är väldigt bra och de få sakerna jag kan peta lite på är väldigt små. 8/10. En svag 8a.
Sättet som relationen mellan de två Rikers utvecklades och hur den användes för att utforska Riker vidare var väldigt bra. Som vanligt i den här typen av avsnitt så får jag även säga att Frakes gjorde ganska bra ifrån sig. Det var lite nedtonat, men det är ju så det är på det här skeppet och den här serien, så det passade in. Även det faktum att man som sagt inte dödade Thomas Riker i slutet på avsnittet var väldigt modigt och förvånande. Visst, man kunde knappast ha två Rikers på skeppet så man placerade honom någon annanstans, men det innebär alltså att han finns därute. Kommer de att våga ha med honom igen…? Vi får se, bara en säsong kvar av TNG. 🙂
Det negativa, om man ska nämna något, tyckte jag var att Riker…vår Riker, Will Riker, var lite smågrinig över att det fanns en till Riker på skeppet och riktade sin frustration mot Thomas. Lite väl osympatiskt, Will, det är ju knappast Thomas fel att det blivit så här.
Sen är det ju det här med Riker och Troi. Jag tror att den delen hade känts tyngre om de faktiskt hade gjort något med den relationen under åren. TNG påbörjades ju med att de framställde mer eller mindre som gjorda för varandra, men sen verkar det bara ha tagit slut utan att någon nämnde det. Som tittare vet vi att det kan komma upp igen, om det passar, men det känns som en väldigt ytlig relation som bara existerar för att handlingen ska fungera ibland. Lite synd är det i såna här fall.
Slutligen bör det nämnas att det finns en viss diskussion över hur en teoretisk transportör skulle fungera; Skulle den plocka isär och sätta ihop objekt eller skulle den kopiera objektet, skapa en kopia på destinationsplatsen och förinta det ursprungliga objektet? Det som händer med Riker(s) verkar göra att det lutar åt det senare alternativet. Man kan skapa hur många kopior man vill, teoretiskt.
Originalversionen som avsnittet grundar sig på skrevs av Michael Medlock och sen var det René Echevarria som tog sig an avsnittet internt. Det här var även första avsnittet som LeVar Burton regisserade, något han hyllades väldigt mycket för då det ska ha varit ett ganska komplicerat avsnitt att debutera med. Burton kom att regissera ytterligare ett avsnitt i TNG och flera i andra Star Trek-serier.
I början på det interna arbetet på avsnittet ska tydligen författarna på TNG ha funderat på att döda Will Riker i avsnittet och låta Thomas Riker ersätta honom. Thomas hade tagit över Datas position och Data hade tagit Will Rikers plats. Men iom att TNG vid det här laget var så populär och att slutet började närma sig, så hade folk runt serien och ifrån studion redan börjat fundera på att gå direkt över till filmer. TOS-skådespelarna började ju dessutom bli till åren och det behövdes en “nästa generation”. Detta gjorde att de inte ville göra så drastiska förändringar på besättningen eller serien som helhet.
Lt. Palmer i det här avsnittet spelades av Dr. Mae Jemison, en riktig astronaut från NASA och dessutom den första mörkhyade kvinnan att färdas ute i rymden. Nichelle Nichols besökte henne när hon skulle spela in sina scener.
Det var tydligen först här som vi fick veta att T:et i William T. Riker stod för Thomas.