Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.
Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.
Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 18/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 270 tv-avsnitt.
Ett mellanavsnitt man snabbt glömmer, absolut. Och man har sett det förr, besättningen blir tokig och räddas av outsidern (Data och Wesley har väl haft samma roll som Odo tror jag mig väl minnas?).
Fast man kan ju se det lite som att den mystiska effekten lockar fram folks innersta känslor, att det ska säga något om karaktärerna. Det framhålls ju inte minst av att Kira ber om ursäkt på slutet. Det ska väl visa att Kira inte gillar Sisko eller federationen överhuvudtaget och, ja, O´Brien är en kvinnohatare? Bashir en maktlysten karriärist? Dax bryr sig inte om något alls?
Ok, mitt resonemang kanske inte höll ändå… Men kul att Sisko gjorde en så fin klocka!
Du blandar ihop det här med avsnittet där alla blir fulla i TNG tror jag. Här blir de några andra, vem dom nu var. 😉
Jadu, vad ska man säga om det här avsnittet… Det var inte helt genomuselt. Det hade ibland lite kuslig atmosfär, man visste inte riktigt vad som skulle hända, men framför allt är det bara väldigt förvirrande och intetsägande. Vi fick aldrig något riktigt bra förklaring till vad som hände och till och med lösningen var långsökt. Hade det varit så som folkets vän nämnde, att det folks innersta känslor som kom upp till ytan, då hade avsnittet iaf gett oss något om besättningen, men så var det ju inte. Istället var det ju rekonstruktion av något annan utomjordisk konflikt, och inte ens den fick vi veta så mycket om.
Dessutom, och som jag har sagt tidigare för andra avsnitt, så är det väl tveksamt om man ska skriva avsnitt där rollfigurerna beter sig out-of-character, när DS9 är i sin början och varken vi tittare eller folket bakom serien nödvändigtvis förstått vad som är in-character för rollfigurerna än.
Det var säkert kul för skådespelarna, men för mig kändes det otroligt intetsägande och meningslöst. 3/10.
Ps. Det finns ännu ett par snäpp av överspel att utnyttja hos Nana Vistor om jag minns det hela rätt. Vänta bara tills du når de avsnitten. 😛
Avsnittet krediteras helt till Joe Menosky. Hans författarkollega Ira Steven Behr tyckte att det var modigt av dem att producera ett sånt här avsnitt så tidigt. Han hade följande att säga om avsnittet:
“it was a third season show that we had the nerve to do in the first season. Anybody else would say ‘You need to know the characters better before you twist them like this.’ But seeing Kira come on to Dax – I don’t care if it’s first or third season, people are going to be interested in that!”
Behr brukar kunna ha en del bra att säga om avsnitt, men här håller jag inte med om någonting. Om något så visar väl den här attityden till avsnittet på varför jag inte uppskattar slutprodukten, därav citatet.
Regissören Cliff Bole hyllade flera av skådespelarna för deras insats i det här avsnittet, däribland Auberjonois (Odo) och Shimerman (Quark) men framför allt Brooks (Sisko).
Förutom att halka på ett våta trappor under inspelningen av avsnittet så nämnde även Visitor (Kira) att det här var ett väldigt kul avsnitt för skådespelarna att filma. Till den grad att hon gick ner och tittade på även när hon inte var i scenerna. Även Shimerman berättade att han tyckte väldigt mycket om avsnittet och att det var väldigt kul.