TNG: Timescape. Det där tiden stannar.

tng timescape 2

Star Trek må vara en utopisk serie, men tydligen kan konferensdagar fortfarande vara plågsamma och illa organiserade i framtiden. Den lilla insikten är väl bland det viktigaste som vi tar med oss av Timescape – ett avsnitt där Picard, Troi och Data sitter och bitchar om den urtrista tredagarskonferensen som de varit på om de psykologiska effekterna av långa tjänstgöringsperioder i rymden. Eller, Picard och Troi bitchar ironiskt, Data förstår som vanligt inte skämt.
tng timescape 5Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt Nosferatuliknande sätt (exakt hur han blir av med naglarna till nästa scen redovisas dock inte – har de nagelsaxar i första förbandslådan på skyttlarna?).

tng timescape 4Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.

timescape nyTrots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (ännu en gång) – om än bara för att några sekunder senare vara hel på nytt – då tiden (mycket välvilligt och vältajmat) bestämde sig för att gå baklänges en liten stund. En annan klurig detalj är hela situationen där romulanerna framstår som de som attackerar Enterprise när de är frusna i tiden, medan det inte alls är så i verkligheten. Bland annat när det som ser ut som ett  mordförsök på doktor Crusher visar sig vara motsatsen.

Ett bruksavsnitt som ändå höjer sig en bra bit över medel tycker jag, med en bra blandning mellan action och humor. Men visst känns det som om romulanerna och Federationen snart borde bli bästisar – så många gånger som Enterprise fått rädda romulanerna på sistone?

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 272 tv-avsnitt. 

 

 

 

DS9: Duet. Det med den tillfångatagne cardassiern som inte är sig själv.

ds9 duet 4

Ja, men nu börjar det arta sig. Duet är lite av Deep Space 9:s coverversion av Next Gernations andra del av The Chain of command. Fast tvärtom – ett spegelavsnitt. Då var det en cardassier som var den som plågade och förhörde, i det här avsnittet är det en cardassier som sitter inspärrad. Men det är inte bara fängelsemiljön som de två avsnitten har gemensamt. De har bägge ett mörker, en koncentration och en närvaro som (tyvärr) är lite ovanlig i Star Trek-konceptet.

Och så skönt det kändes att Deep Space 9 äntligen började leverera lite kvalitet igen. Efter en hyfsad start har det känts som om jag varit tvungen att kolla igenom en hel del utfyllnad på sistone. Intriger som består av generiska grepp som varken hjälper till att bygga universumet eller vidareutveckla rollfigurerna. Och – det märkligaste av allt , det som ni också nämnt i kommentarerna – det faktum att gammakvadranten liksom ligger där borta och väntar på andra sidan maskhålet med alla sina hemligheter, medan serien fortsätter att fokusera på det lite enformiga livet på en allt mer klaustrofobisk rymdstation. De få utflykter vi fått vara med om i gammakvadranten har som mest bjudit på en vistelse på en genomdeprimerande krigsspelsmåne. Något lite mer fantastiskt hade man ju kunnat önska sig. Okej, lång utläggning, men var tvungen att släppa ut det där, det som alltså inte stämmer in på Duet.

ds9 duet 2För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet Dramatis Personae. Men här kommer äntligen lite mer kött på benen, utförliga beskrivningar av Cardassiernas förtryck – som här mer än någonsin tidigare framstår som en interstellär version av nazisternas under andra världskriget. Efter det här avsnittet förstår jag mycket mer av Kiras hat mot cardassierna och vet lite mer om hennes drivkrafter. Lite synd bara att det skulle ta 19 avsnitt innan det här reddes ut lite mer utförligt.
Det som sätter intrigen i rullning är en cardassier med en mycket sällsynt sjukdom, Kalla-Nohra-syndromet, som söker vård på Deep Space Nine. Kalla-Nohra bröt ut på ett bajoranskt arbetsläger under ockupationen, och i stort sett alla som lider av det i den här delen av galaxen har alltså varit på plats på lägret medan det var i bruk. Kira vädrar genast hämnd för alla de bajoraner som plågades, torterades och avrättades i lägret. Större delen av avsnittet går sedan ut på att Kira försöker ta reda på vem den mystiske mannen hon låst in i rymdbasens arrest egentligen är. Är han en obetydligt arkivarie som inte hade en aning om övergreppen som begicks? Eller är han i själva verket den ökände Gul Darhe’el – chefen för lägret som är ökänd för sin grymhet och sadism. Sanningen är förstås en tredje variant, och man kan väl säga att fången i cellen har gått en enormt lång omväg för att försöka få den bestraffning som han tycker att han och resten av cardassierna förtjänar för vad de gjorde mot bajoranerna.

ds9 duet 3Det här räknas tydligen som en av Star Treks bottle-shows – det vill säga lågbudgetavsnitt som bygger mer på karaktärsutveckling i redan befintliga kulisser. Lite mer kammarspel, helt enkelt. Även om det tydligen var svårt att spara in pengar när man just gjorde Deep Space Nine, det behövdes så många statister så fort handlingen förflyttades ut till promenaden eller Quark’s.

För min del så tycker jag nog att en stor del av det här avsnittets styrka är gästskådisen Harris Yulin (känd från hur många biroller som helst). Han fyller ut sin rollfigur och sHan gör att skådespeleriet är på en hel annan nivå än den vanliga i Star Trek-sammanhang – trots att han har en cardassisk mask framför stora delar av ansiktet. Men så har han också ett tacksamt material att gestalta. Duet fullkomligt dryper av tankegods kring krigföring, skuld och hämnd. Här blir Deep Space 9 på allvar igen.

Mina invändningar kommer först på slutet av avsnittet. Som vanligt går det lite för fort. Den cardassiske fången har värsta sammanbrottet, för att sedan en liten stund senare springa runt på promenaden. Detta efter år av planering för att kunna bli avrättad – år av filande på en plan som faktiskt misslyckas. Det känns som att någon fick ont om tid i slutet av det där manuset, för någon form av avtoning hade behövts för jag skulle orka ta  in det egentligen extremt upprörande och dramatiska slutet. Jag hann liksom inte inse vidden av cardassierns självhat och skuldkänslor innan han plötsligt låg mördad på golvet. Så extremt synd på ett avsnitt som lyckas vara en fängslande katt-och-råtta-lek nästan ända in i det sista. Det kostade ett hack i betygsskalan.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 19/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 271 tv-avsnitt. 

DS9: Dramatis Personae. Det med de paranoida telepatiska sfärerna.

ds9 dramatis 7Det här avsnittet känns lite som en improvisationsövning. Man har en fast uppsättning rollfigurer, och så lägger man till en känsla eller en situation och ser vad som händer. I det här fallet är det en sorts konstig energisfär från en övergiven planet som telepatiskt får besättningen ombord på rymdstationen att upprepa den konflikt som utplånade en hel värld. Det innebär att en konflikt mellan Kira och Sisko snabbt accellererar till en splittring bland flera av nyckelpersonerna ombord. Innan konflikten ens börjat ta fart så börjar folk välja sida, eller tvinga andra att välja sida. Stämningen blir snabbt ruggig och ondskefull ombord på rymdbasen.

ds9 dramatis 2Paranoian sprids hos de flesta av rymdbasens nyckelpersoner, men Sisko är märkligt oberörd av det hela, han verkar mest vara intresserad av att bygga en klocka. Medan Dax förvandlas till en korkad anekdotmaskin. Hade den här intrigen använts i The Next Generation såtänker jag mig att man åtminstone ansträngt hade sig för att lägga till någon form av filosofisk twist på det hela, eller så kanske vi hade fått en hint om vilka orsaker (förutom paranoia) som fick Saltah’nas civilisation i gammakvadranten att gå under. I Dramatis Personae blir paranoian egentligen aldrig mer än ett mystiskt tillstånd som sedan upphör efter att ett datorprogram verkar fungera ungefär som en andeutdrivning.

ds9 dramatis 5Konceptet “sfär eller föremål eller virus tar sig ombord på Enterprise och gör folk galna” har vi sett några gånger under Star Treks första 270 avsnitt. Som alltid är det är rätt underhållande att se ensemblen frossa chansen i att spela över (jodå, det visade sig att det fanns ytterligare några snäpp av överspel kvar att utnyttja hos skådespelerskan Nana Visitor (Kira), vem hade kunnat ana det?). Men sett till resten av säsongen så är det här en rätt så tunn och snabbt glömd bagatell. Framför allt med tanke på hur mycket bättre hela scenariot kring splittring , konflikter och misstänksamhet på Deep Space Nine skildras i säsongens sista avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 18/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 270 tv-avsnitt. 

TNG: Second chances. Det där Riker upptäcker sin dubbelgångare och hamnar mitt i Sliding Doors.

tng second chanceNu har jag varit på Göteborgskalaset och Crimetime Gotland och sänt radio.Skönt att få komma hem till mitt Star Trek-bloggande igen. Så sakteliga börjar jag ju närma mig slutet på säsong sex av The Next Generation, en säsong som verkar avslutas ovanligt starkt. Det är inget mindre än en fröjd att få skriva om ett avsnitt där manusförfattarna på nytt bestämt sig för att plåga stackars Riker och hans psyke. Tidigare har vi ju bland annat sett honom inspärrad på ett mentalsjukhus på en främmande planet, den här gången möter han en kopia av sig sjäv. En lite trevligare kopia av sig själv, dessutom.

tng second 2Det är när Enterprise besöker den övergivna basen på Nervala IV som ett livsavgörande kapitel i Rikers liv kommer i dagen. Det visar sig att Riker brukade arbeta på basen, och evakuerades från den under dramatiska omständigheter för åtta år sedan. Så pass dramatiska och fyllda av hjältemod att de blev en direkt orsak tills hans karriär inom Stjärnflottan. Först när alla andra i personalen hade transporterats ombord på rymdskeppet Potemkin lämnade Riker basen, med fara för livet eftersom någon form av atmosfäriska störningar gjorde det omöjligt att använda transportören. Nu, några år senare, gör korta uppehåll i strålningen det möjligt för Riker och besättningen ombord på Enterprise att besöka planeten för att försöka rädda informationen som finns i basens datorer.

Men när Riker anländer till basen på Nervala IV så möter han lite oväntat…sig själv. Det visar sig att Potemkins transportör av misstag framställt en kopia av Riker i försöken att få upp honom till skeppet. En version av Riker från tiden före hans befordran, som bott ensam på Nervala IV i åtta år. Riker tar upptäckten med fattning, men för Troi blir mötet omskakande. För den här versionen av Riker är fortfarande kär i henne, och är inställd på att de två ska leva tillsammans. Enterprise-versionen av Riker valde däremot karriären istället för kärleken.
tng second 4ÄNTLIGEN får vi alltså reda på exakt hur Troi och Rikers kärlekshistoria har utvecklats och avvecklats genom åren. Det känns väldigt påhittigt och smart att göra det genom en klonad Riker. I och för sig ett ganska krångligt sätt också. Men vi förstår i varje fall att det var Rikers fel att det tog slut, och mötet med den gamla versionen av honom river upp en hel del gamla sår hos Troi. För den här Rikern har saknat och längtat efter henne under alla år på den övergivna databasen, och nu vill han leva med henne…säger han. Det är väldigt mycket Sliding Doors i rymden över det här. Frågan är bara: är Rikerkopian på planeten som en Riker som ställts på paus, eller har han under åren på planeten utvecklat en annan och alternativ personlighet. Det vill säga, är det bara en tidsfråga innan även Rikerkopian väljer karriären framför förhållandet med Troi?
tng second 3I viss mån lyckas man ändå slarva bort den här skarpa idén även den här gången. Fokuset är i hög usträckning på Troi, medan Riker på sin höjd verkar vara lite småirriterad över att det finns ett identiskt skägg på Enterprise.Nog för att Riker är lite träig, men det här var något slags rekord. Antagligen är det jag saknar något riktigt såpaliknande utbrott, men som vanligt är Enterprise bebott av personer med lite för mycket kontroll över sina känslor. Dock vill jag ge en stor eloge till seriens skapare som INTE låter det bli såpa på fel sätt här, man undviker den enkla utvägen och tar faktiskt inte livet av Rikers kopia. Extrapoäng till detaljen att kopian byter namn i slutet av avsnittet. Han tar sitt andranamn som tilltalsnamn istället, samma namn som Enterprise-Riker hatar. Nu undrar jag bara, är det här sista gången vi får se Thomas Riker i The Next Generation? Det är ju bara lite drygt en säsong kvar!

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 269 tv-avsnitt. 

Star Trek-litteratur: Den jättedåliga bakom kulisserna-skildringen om The final frontier

captain's logJag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.

Boken hittade jag när jag försökte göra en förteckning över självbiografier med Star Trek-anknytning och insåg att jag helt missat den här bokens existens. Fast, egentligen kan man inte kategorisera den som en memoar, trots att det låter så i den långa titeln. Boken är egentligen mer av ett långreportage, en bakom kulisserna-skildring om hur långfilmen Star Trek: The final Frontier kom till, skrivet i bästa skoltidningsstil.

Författaren är William Shatners dotter Lisabeth, som reder ut allt kring familjeförhållandena och eventuell nepotism i bokens inledning. Där beskriver hon hur det var att växa upp som dotter till kapten Kirk (en kändisbarnsupplevelse som påminner en hel del om den som  Leonard Nimoys son Adam skrev om i sin självbiografi). Men det märkliga är att Lisabeth håller fast vid sin dotterroll även i fortsättningen av boken. William Shatner, som ju regisserade filmen, kallas för father genom hela boken. På nästan varje sida blir vi alltså påminda om att det är en dotter som skriver som pappas bok, vilket förstås ger ett onödigt fjantigt och osjälvständigt intryck av författaren. Lisabeth Shatner tar mycket riktigt också allt William Shatner säger och tycker och gör på ett enormt allvar, vilket ganska snart börjar kännas lite pinsamt – det är ju inte som att The Final Frontier är en särskilt älskad film. Tvärtom.

star trek frontier 3Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.

star trek frontier 2Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.

Lisabeth Shatner känns inte heller riktigt som en auktoritet på området filminspelningar, bitvis är det som att läsa en barnbok när hon förklarar hur en filminspelning går till som om läsaren vore en total novis på området. Det är så dåligt att jag bitvis satt och skrek åt boken medan jag läste: JAG VET VARFÖR DET BEHÖVS EN KOSTYMÖR OCH DU BEHÖVER INTE FÖRKLARA VAD EN BLUESCREEN ÄR HELLER. Å andra sidan bjussar hon rätt mycket på saker som går fel under inspelningen också. Jag har läst många inspelningskildringar som handlar om kampen mot klockan, om hur man fått stryka scener när någon av alla de saker som kan gå fel under en filminspelning går fel. Men när jag läser den här boken (orkar inte skriva hela titeln en gång till) så undrar jag hela tiden var producenten håller hus. Shatner och hans team drabbas gång på gång av tidsödande missförstånd, tekniska lösningar som inte håller måttet och ett inspelningsschema som verkar bygga på en helt orealistisk glädjeplanering.

 

Det känns som om alla positiva sidor av Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner är helt ofrivilliga. Eller. Så är det inte alls på det viset. Lisabeth Shatner kanske är en ulv i fårakläder, och använder medvetet en barnslig berättarstil för att hämnas på sin självupptagna pappa. I så fall är det här en enormt lyckad publikation. Hur det nu än var med det så valde pappa William att samarbeta med andra författare i sina bokprojekt framöver.

BONUSINFO: Från början var det ju tänkt att Sean Connery skulle spela sektledaren Sybok. När han var upptagen med en annan film så funderade Shatner tydligen på en känd svensk skådespelare som ersättare – men backade ur när han fick reda på prislappen. Kan det möjligtvis ha varit en viss Max von Sydow?

BONUSINFO 2: En annan av Shatners idéer som stoppades var förresten att Sybok skulle rida på en enhörning.

BONUSINFO 3: Shatner ville att de dramatiska scenerna när Kirk och de andra skulle möta Gud skulle utspelas på en planet som befanns sig i universums mittpunkt. Detta skrotades efter att man tagit in en expert som berättade att det inte finns någon mittpunkt i universum, och om det fanns det så vore det ytterst märkligt om någon lyckats upptäcka den – med tanke på hur stort universum är.