Det här var det första avsnittet av Star Trek som faktiskt gett mig mardrömmar. Kanske en uppenbar risk när man ser på ett så här märkligt avsnitt precis innan man går och lägger sig. För om Rumpelstiltskin dyker upp på Deep Space Nine kan väl typ allting hända? För min del ledde det till en dröm där Håkan Hellström skulle uppträda på en liten, liten meteorit. Jag var den ende i publiken och var tvungen att hålla i mig hårt i olika klippor för att kunna stanna kvar på meteroiten eftersom det bara fanns en väldigt svag gravitation på det där stenstycket. Håkan verkade däremot obekymrad. Tur att jag inte hade den mardrömmen ombord på Deep Space Nine. Då hade den kunnat bli verklighet.
Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.
Men den är fantastiska grundpremissen med alla sina vansinniga inslag dränks efter en stund i oääääääändliga mängder technobabble. Alltså, seriöst. Det tar aldrig slut. Som det här, liksom…
O’BRIEN: Wave intensity from the rift is dropping. The thoron field boundary is shrinking. Particle energy is rising. Wait a minute, what’s this?
DAX: Wave emissions are fluctuating. We’re not getting a controlled collapse.
SISKO: Chief?
O’BRIEN: Damn it. We’re picking up an exothermic reaction pattern. It may be neutralising the pulse waves. Stand by.
KIRA: Perimeter sensors are picking up a subspace oscillation. What the hell does that mean?
DAX: Proton counts have tripled.
O’BRIEN: Residual pulse wave activity from our torpedoes is down to fourteen percent. The flux density readings inside the rupture are off the scale.
Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.
PS – lite extra queerigheter i det här avsnittet. Som att Dax skojar om att hon vet allt om hur det är att vara en ung man, hon har ju varit en själv. Eller när Odo försöker få folks uppmärksamhet på promenaden: “Ladies and gentlemen, may I have your attention, please? Ladies and gentlemen, and all androgynous creatures, your attention please!”.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 16/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 266 tv-avsnitt.
Det här är visst ett sådant där. Vad fan hände egentligen avsnitt, jag minns att en massa konstiga figurer kom lös på DS9 och att det var en tvist på slutet men nu så här 2 månader senare minns jag verkligt lite av vad som hände i avsnittet. Det här kändes också lite som att det lika bra kunde varit ett tidigt TNG avsnitt. dock gillar jag verkligen Dax vuxna reaktion på Dax-kopian. Det är alltid trevligt när vuxna inte beter sig som 20 i en hollywood produktion.
Jag får citera Hoffa, det här är verkligen ett “Vad fan hände egentligen avsnitt”. Jag menar det dessutom ur den synvinkeln att jag har svårt att ta in och acceptera det här. Jag köper inte det här en sekund. Jag hade föredragit om det hela visat sig vara en mardröm precis på slutet. Faktiskt. 4/10.
Men det sagt så var det inte helt misslyckat. Dax hade en del bra scener, och trots alla konstigheter och flum så fanns det något i det hela som iaf gjorde avsnittet lite sevärt (som en fullständigt isolerad händelse). Men jag frågar igen, hur är det här möjligt? Vad hände egentligen? Hur passar det här in som bara ännu en dag på DS9, som bara ännu ett avsnitt i serien? Visst att konstiga saker har hänt förut, men jag undrar om det verkligen var så skruvat som det här, i DS9. TOS 1×17 Shore Leave var ju begränsat till en planet med något slags magiskt maskineri, i en serie som ibland kunde vara ganska flummig och äventyrlig. Sen har vi även TNG 1×06 Where No One Has Gone Before, men det var ju även det ett väldigt speciellt scenario precis i början på serien. Jag har väldigt svårt att köpa detta, i DS9 dessutom.
Så, medan jag inte försöker försvara avsnittets technobabble så kan jag förstå det. De måste ju linda in det här i väldigt mycket technobabble för att det ens ska ses som en verklig händelse i DS9s universum. 😛
Som jag förstått det så kom Nell McCue Crawford och William L. Crawford in och pitchade ett avsnitt där Jake skulle ta med en holografisk baseball-spelare från holodeck. Piller var dock inte intresserad då de hade gjort ett sånt avsnitt på TNG inte för inte allt för längre sen (TNG 6×12 Ship in a Bottle), men han kunde tänka sig något liknande som grundade sig på folks fantasi. Så de köpte grundkonceptet och sen fick Piller själv lägga ner väldigt mycket möda och tid på att skriva och anpassa avsnittet. Till exempel så var Rumpelstiltskin inte med i Pillers utkast, utan han hade med en pyssling istället. Det här gjorde dock Colm Meaney (O’Brien) förbannad, då han som irländare tyckte att den här typen av stereotyper och karikatyrer av folk och nationer både var något som irländska skådespelare fått kämpa emot i hela deras karriärer och dessutom inte var värdiga Star Trek, så han vägrade. Just de irländska stereotyperna är ju dessutom något som Star Trek specifikt använder sig av en hel del gånger, tyvärr. Robert Hewitt Wolfe föreslog att Piller kunde byta ut pysslingen mot Rumpelstiltskin och därefter fick Piller gå igenom hela avsnittet igen för att säkerställa att allt fungerade ändå.
Du var inte heller den ende som ska ha fått mardrömmar av det här avsnittet, Roger. Hana Hatae, som spelade Molly O’Brien, har senare kommenterat att det här var ett avsnitt som gav henne kalla kårar. Hon säger att hon under hela inspelningen var rädd för Michael John Anderson (Rumpelstiltskin), då hon var rädd för att han verkligen skulle försöka kidnappa henne. Därmed såg hon till att alltid ha en assistent med henne under de dagarna, så att hon aldrig var ensam.
Bollen som baseball-spelaren Buck Bockai, eller motsvarande utomjording snarare, gav Sisko skulle komma att ha stort symboliskt värde i framtida avsnitt. Skådespelaren som de valde för att spela Bockai var väl knappast en fullträff dock, jag finner det svårt att titta på honom och se en legendarisk idrottsman där. Vad vet jag.
Slutligen hade de även med en emu i avsnitt, i rollen som en Gunji jackdaw. Det var första och enda gången en emu var med i Star Trek, då de föga överraskande upptäckte att det var svårt att få emun att göra som de ville under inspelningarna, precis som Datas katt Spot.