Jag blev lite nervös när Mr Trek skrev i kommentarerna att det här var ett avsnitt som han gillade, och som var underskattat av de flesta. Har försökt tänka efter och se om jag missade något väsentlig, men ju mer jag tänker på det här avsnittet desto sämre tycker jag att det är. Faktiskt lite gäspigt. mest. Antar att jag fortfarande inte är raffinerad nog i min smak 🙂
Precis som i Battle lines är det här ett avsnitt som i mycket kretsar kring major Kira och hennes utveckling från den gamla identiteten som frifräsaraktivist och terrorist, till den nuvarande positionen som ansvarstagande myndighetsperson. Här ställs hon inför valet att antingen stå på de svaga och utsattas sida, eller att snabbt och effektivt verkställa den bajoranska regeringens beslut. Frågeställningen hon ställs inför är något i stil med den gamla dammbyggesmoralproblematiken. För att bygga ett vattenkraftverk krävs ju att man evakuerar och dränker massor av mark. Ett visst antal personer får flytta i framstegstänkandets namn och mjuka värden som minnen, historia och traditioner offras för hårdvalutan – energin. I det här fallet är det en bebodd bajoransk måne som man ska suga ut energi ur, men tre personer har valt att ignorera uppmaningarna till evakuering och säger att de tänker stanna kvar i sina hem även om det kommer att döda dem. Kira känner så småningom allt mer sympati med de som vill stanna kvar, och försöker febrilt hitta lösningar så att de kan få stanna kvar. Kanske rentav skjuta upp hela energiutvinningen.
Hur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.
Men jag har nog fortfarande svårt att få ihop en premiss där det är Mullibok som är ond. Jag associerade som sagt till kraftdammbyggen i Sverige, ur ett amerikanskt perspektiv skulle jag säga att de amerikanska myndigheternas konflikter med urinvånare kring landägande ligger närmre till hands som tolkningsbas för det här avsnittet. Då känns det inte helt sympatiskt – eller humanistiskt – att utmåla den som vill stanna kvar och odla sin mark som de sluga, manipulativa skurkarna.
Men det viktigaste skälet till att det här inte blir intressant för mig är att Kira som rollfigur är som en gammal schlager där versen är bortklippt och bara refrängen finns kvar. Kira var en av de första rollfigurerna i Deep Space Nine som stod ut, tydligt definierad och med en intressant problematik i bagaget. Men sen var det som om hon blev lite bortglömd. I en rad avsnitt stod hon mest och hojtade vid en datorstation. Och med Nina Visitors minst sagt energiska sätt att spela rollen på så blir det liksom lika intensivt när en vanlig rapport ska lämnas som när det händer något jobbigt för henne personligt. När man nu låter Kira stå inför olika dilemman så inser jag att backstoryn fortfarande inte är utbyggd kring henne som rollfigur. Jag vet helt enkelt för lite om Kira för att jag ens ska kunna förstå hennes kval, och definitivt för lite för att bli fascinerad av dem. Kanske är det här ett avsnitt som fungerar bättre när man återkommer till det, efter att ha sett mer av själva serien. Just nu är major Kira mer som en karikatyr på sig själv än en intressant karaktär.
Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 15/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 264 tv-avsnitt.
Ja, när jag såg det här avsnittet för något år sedan så gav jag det 8,5/10. Tycker om både A-storyn där Kira får utvecklas som karaktär och behöver inse att hon är på de starkas sida… och jag tycker faktiskt att B-storyn med Jake och Nog är rätt kul den med. Du kan nog dock ha en poäng i att man kanske uppskattar avsnittet mer när man redan har sett resten av serien.
Om du vill läsa en positiv recension i ett liknande projekt som ditt så tyckte ST-bokförfattaren Keith R.A. DeCandido att avsnittet var värt 9/10: http://www.tor.com/2013/06/11/star-trek-deep-space-nine-rewatch-progress/ 🙂
Försöker att inte läsa för många andra recensioner, då börjar jag skriva kopior. Det är svårt nog att försöka hålla rent med dina förväntningar 😉
Jag tillhör också dem som inte riktigt kan förstå vad som ska vara så bra med det här Mullibok är en manipulativ gnällig gammal gubbe av en sort jag börjat bli trött på. Arketypen har överanvänts på olika sätt lite för ofta i Startrek och jag som också ser allting för första gången förstår inte vad som menas med att det här avsnittet innebär viktig karaktärsutveckling för Kira. Vi har än så länge sett så lite av Kira att vi inte riktigt vet vem hon brukade vara. Jag tror dock att det här är ett avsnitt som kanske bara kom för tidigt för längre fram får vi veta mer och mer om Kiras bakgrund och vem hon var innan hon blev förste officer på DS9 och i ljuset av det kanske det här avsnittet framstår annorlunda. Men för nu håller jag med om 4/10
Angående b-handlingen så tas den som exempel på bristerna i den postkapitalistiska ekonomin i den här ljuvligt underhållande libertarianska kritiken av The United Federation of Planets https://www.youtube.com/watch?v=78ikZANw_Z8
🙂
Fast oj! Se inte den än förresten, han spoilar lite av slutet på DS9…
Hmm, jag får nog hålla med Mr_Trek här. Kanske att man uppskattar avsnittet mer när man lärt känna Kira bättre, men jag tycker ändå att Kira fick lite mer utveckling iom detta. Lite diskret kanske den var, men den fanns där. Det tenderar alltid att handla om hur Kira var men inte längre är och hur hon förhåller sig till saker och ting nu när är del av gruppen som bestämmer.
Kira är ju väldigt idealistisk och principfast. I rollen som terrorist fick hon förmodligen anpassa sig, böja och rättfärdiga vissa saker för sig själv. Men kärnan var kvar, hon slogs för ett glasklart ideal, hon slogs för de svaga, hon slogs för vad hon tyckte var rätt. Så här efteråt försöker hon anpassa sig till sin nya roll och samtidigt bearbeta vissa psykologiska och etiska demoner från tiderna som terrorist, samtidigt som hon nu står på den motsatta sidan. Hon kämpar inte längre för de svaga eller för varje individs rätt, hon företräder nu myndigheten och i den rollen måste hon teoretisk representera majoritetens vilja på individens bekostnad. Det är väl det avsnittet i grunden handlar om, att Kira inser detta och att hon tar ett beslut om var hon står nuförtiden. Annars är det ett ganska intressant tema, att det här med moral när man behandlar andra människor är olika beroende på om man ser saken på individnivå eller på gruppnivå. Spocks “The needs of the many outweigh the needs of the few” är ju ett klassiskt exempel på någon som behandlar saken på gruppnivå, som tittar på det stora hela, även om det i individuella fall mycket väl kan vara djupt omoraliskt.
Att Mullibok borde vara mindre sympatisk vet jag inte om jag håller med Fields om, det hade varit för lätt att ta ställning emot honom. Så jag tyckte nog att det var bättre så här, det gjorde handlingen och Kiras val svårare och mer intressant.
Även B-handlingen tyckte jag var ganska kul. Det är ju nästan ett tabu inom Federationens smått orealistiska ekonomiska system att man visar upp klassisk marknadsekonomi ur en positiv synvinkel, så det här var något nytt. Att man använder Jake och Nog för att steg för steg visa ett litet simpelt exempel för hur en sådan ekonomi faktiskt fungerar och kan fungera var nog rätt val det med.
Med andra ord, inte ett avsnitt som står ut allt för mycket i det stora hela, men helt klart ett avsnitt som jag tycker är bra. 7/10.
Avsnittet var ännu ett som skrevs av Fields. Fields tyckte att Mullibok inte alls framställdes som han hade tänkt sig. Han ville ha en mer osympatisk rollfigur som ända in i det sista inte vek sig. Han menar dock att det inte var Brian Keiths (Mullibok) fel, då han tyckte att Keith ändå gjorde ett ganska bra jobb med rollfiguren.
Både Berman och Piller var nöjda med avsnittet och Piller berättar att de vid det här skedet av säsongen insåg att de hade slarvat bort Kira lite på senare tid. Iom det här avsnittet menar Piller att de plockade upp utvecklingen av Kira igen och gjorde ett bra jobb med det.
Det måste också påpekas att strukturen och A-handlingen i avsnittet påminde väldigt mycket om TNG 3×02 The Ensigns of Command, där Data måste evakuera en planet emot befolkningens vilja medan Picard&Co. leker paragrafryttare.