Det är lite märkligt. I en del Star Trek-avsnitt kan man känna redan i första scenen att det finns en alldeles speciell koncentration och ambitionsnivå. Som i Frame of mind, som inleds med att vi får se Riker bli förhörd på vad som vi efter ett tag inser antagligen är ett mentalsjukhus. Några repliker senare känner man igen förhörsledarens röst – det är Data. Till sist förstår vi att det här är ytterligare ett av Beverly Crushers ytterst ambitiösa amatörteaterprojekt ombord på Enterprise. Eller? I Frame of mind är verkligen ingenting vad det ser ut att vara vid första anblicken. Eller ens andra.
Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Det är på sätt och vis en recykling av Future imperfect, där romulanerna iscensätter en holodäcksfantasi där de försöker lura i Riker att han är kapten på Enterprise 16 år framåt i tiden. Men det blir förstås ännu lite mer skruvat när huvudpersonen i det här avsnittet är inspärrad på ett mentalsjukhus och förtvivlat försöker få personalen att förstå att han inte är galen. Handlingen vänder och kränger och stackars Riker kan inte förstå vilken del av hans liv som är på riktigt. När han är ombord på Enterprise så drömmer han mardrömmar om mentalsjukhuset. På mentalsjukhuset är det tiden på Enterprise som är hallucinationer och fantasier. Vilken verklighet är den verkliga?
Jag tycker att det här är smart och snyggt gjort. Upplösningen kanske saggar lite jämfört med uppbyggnaden, men jag kan inte minnas när jag satt så här mycket på helspänn genom ett helt Star Trek-avsnitt. Och Jonathan Frakes gör sin bästa rollprestation hittills i serien. Både som amatörteaterskådis på Enterprise och i sin roll som Riker. I kommentarerna har många utsett det här som ett av de mörkaste i The Next Generation. Jag gillar det. Inga flåshurtiga skämt eller berättelser om busiga tonårskillar här inte!
Så var det det där med betygsättningen. Har jag tittat så mycket på Star Trek att jag skaffat mig en egen värderingsskala för det som sker under Star Trek-brandet? Alltså: är det här ett fantastiskt avsnitt inom Star Trek-kontexten enbart, eller står det även sig i jämförelse med andra tv-serier? Sånt man tänker lite extra på efter ett sånt här avsnitt där verklighetsbegreppet är minst sagt vagt och opålitligt. Jag drämmer i varje fall till med ett toppbetyg. Jag tyckte att det här var det mest genomtänkta och genomförda som jag sett hittills i den här serien.
Betyg: 10/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 263 tv-avsnitt.
YES! Med så många riktigt bra avsnitt som jag ändå tycker att det finns inom Star Trek så måste vi väl förr eller senare stöta på något som även Roger ger maxbetyg till, tänkte jag. Man får väl ha lite tro på ens favoritfranchise. 😀
Det här är alltså första 10/10-avsnittet som Roger gett, men för er som inte hängt med sedan början på det här projektet så vill jag påpeka att TOS S01 och ett avsnitt ur TOS S02 inte blev betygsatta. Alla andra har dock fått betyg.
Även om jag egentligen håller med om i stort sett allt du skriver om det här avsnittet så får jag ge det lite lite lägre betyg. 9/10. Det är en väldigt stark nia och ditt betyg fick mig verkligen att fundera på om det rent av kanske var en tia. Men jag har viss stolthet för att jag inte viker mig så lätt för extern press eller grupp press, så jag står väl fast vid min nia.
Saken är ju den att jag ändå vill hålla mina 10or som något väldigt sällsynt och trots att det här avsnittet är otroligt bra så tycker jag att det fattas litegrann för att nå upp till de få andra avsnitten som fått en 10a i betyg av mig. Avsnitt som 3×26 BoBW 1, 4×21 The Drumhead, 5×25 The Inner Light och 6×15 Tapestry har något extra jämfört med detta, tycker jag. Jag vet inte riktigt om det är att upplösningen är lite för lätt och plötslig eller om avsnittet kanske känns lite för mycket som en engångsgrej som inte kommer få tillräckliga konsekvenser på rollfigurerna eller universumet. Det kan också vara så enkelt som att jag personligen inte fullt ut uppskattar att försöka leva mig in i psykiskt sjuk persons situation och psyke. Men det känns ju snarare som en komplimang, att jag ändå gör det och faktiskt köper den möjligheten länge och väl i avsnittet.
Oavsett vilket så är det ett otroligt bra avsnitt, som nästan nästan når upp till högsta betygssteget. Frakes (Riker) var lysande och jag håller med om att det här förmodligen var hans bästa prestation i rollen. Även jag har faktiskt alltid kopplat det här avsnittet till 4×08 Future Imperfect. Det känns som om de har återanvänt mycket därifrån men verkligen förfinat det ordentligt. Övergångarna fram och tillbaka mellan skeppet och mentalsjukhus kändes inte som avbrott och det tog ganska lång tid innan man började få en klar bild av situationen. Känslan av rädsla och framför allt av förvirring och osäkerhet höll i sig länge genom avsnittet.
Det här är förövrigt ett avsnitt som är väldigt uppskattat av fansen och som dyker upp på en hel del topplistor över TNG-avsnitt, men nästan alltid snäppet under de allra bästa. Det är inte fy skam ändå, det är bara att titta på vilka avsnitt som jag tidigare gett 9/10. 😉
9+ på min skala resonerar jag dessutom brukar vara ikoniska avsnitt, avsnitt som inte bara är bra inom sin serie utan som lyfts fram överlag inom Star Trek. Det här är definitivt ett sådant avsnitt och ett av de allra bästa inom sitt tema.
Avsnittet började som en väldigt kort premiss från Brannon Braga som gick ungefär så här “tänk om Riker vaknade på ett utomjordiskt mentalsjukhus utan att minnas något?”. Man hade egentligen tänkt göra ett annat avsnitt, men man fick aldrig till det. Så när Braga föreslog det här så accepterade Piller och Berman, då de började få slut på tid och behövde ha något klart att filma väldigt snart. De var dock ganska tveksamma, men de hade inget bättre val. Även Jeri Taylor har kommenterat att det alltid är väldigt svårt att skriva ihop ett avsnitt på det här sättet och om de misslyckas så är de körda. Men det gick vägen och när de presenterade deras arbete för Piller några dagar senare blev han väldigt imponerade och gav klartecken. Det var Braga själv som arbetade mycket med det hela vägen och då det sågs som hans avsnitt så krediteras han själv för det.
Det förtjänar ett litet avbrott i bakgrundsinfon, för Brannon Braga är ju en författare som skulle komma att hänga med väldigt länge inom Star Trek och som det finns mycket åsikter kring, både positiva och negativa. Jag har skrivit lite om det tidigare i kommentarerna. Det negativa handlar ofta om att han inte respekterar reglerna och det existerande ramverket inom universumet, att han skriver saker som inte går ihop. Ännu värre, många har med åren fått intrycket att han helt enkelt inte bryr sig tillräckligt för att ens försöka få detaljerna att gå ihop. På många sätt är ju det här fröet till premiss ett litet exempel på det. Han fick en idé som han vill göra och han har inte nödvändigtvis brytt sig om att fundera på hur den här utvecklingen skulle kunna förklaras på något vettigt sätt, alltså hur/varför han var där eller hur han skulle ta sig tillbaka.
MEN, och här kommer då det positiva, den här gången fungerar det p.g.a. den speciella premissen. Det finns ju en anledning till att Braga kom in kort efter Piller-revolutionen i TNG som en ny, oerfaren författare som inte ens hade sett ett Star Trek-avsnitt tidigare och fick stanna kvar hela vägen. Det finns en anledning till att han fick nytt förtroende efter TNG. Det beror på att han faktiskt skrev ett par ganska bra avsnitt i TNG och blev ganska populär genom de avsnitten. När folk försöker karakterisera hans bra egenskaper, som de gjort med hans dåliga, så refererar man ofta till just den här typen av avsnitt. Avsnitt där något händer med folks psyke. Avsnitt med paradoxer. Avsnitt som grundar sig på koncept och premisser som gör att detaljerna på många sätt spelar mindre roll, eftersom konceptet gör det naturligt för de att inte gå ihop. Ibland kan det rent av vara ganska originella koncept, som ett annat av hans främsta TNG-avsnitt 5×18 Cause and Effect.
Även om han redan i TNG hade några mindre bra avsnitt som stämmer in på det negativa, så var det faktiskt framför allt efter TNG som han tappade i popularitet bland fansen. Han fick större förtroende och mer makt över serierna som han jobbade på, serier som aldrig blev lika populära som t.ex. TNG, och som han fick ta kritik för. Samtidigt tror jag så här på rak arm att det började bli ett större antal mediokra och dåliga avsnitt, snarare än de här pärlorna. Personligen tror jag att det kan ha haft att göra med strukturen inom författargruppen. Här i TNG så hölls de i styr av Piller och Taylor och de samarbetade väldigt mycket med varandra. Braga jobbade t.ex. med Ron Moore ganska ofta. I senare serier så var det han som var chefen bland författarna, vilket förmodligen gav honom mer frihet att göra vad han ville, på gott och ont.
Hursomhelst, tillbaka till bakgrundsinfon för avsnittet. Braga har också berättat att valet av Riker för det här avsnittet berodde på att han var en rollfigur och skådespelare (Frakes) som man kunde göra så mycket med men som konstant blev underanvänd, enligt Bragas tycke.
Både Frakes och Bragas författarkollega Shankar hyllade Braga för avsnittet och konstaterade att både det här avsnittet och säsongen i övrigt var mörkare än serien i allmänhet brukade vara. Vidare säger Shankar även att det här avsnittet för honom var det bästa avsnittet som Braga skrev för TNG, från första till sista utkast så kändes det speciellt.
Recept för bra avsnitt. Riker must suffer!