Från ett ganska briljant avsnitt av The Next Generation till en sunkig upplaga av Deep Space Nine. I The Storyteller kretsar handlingen på nytt kring bajoransk vidskepelse och religion, den här gången handlar det till och med om rena rama trolleritricksbluffen. Befolkningen i en liten by hotas varje år av ett monster, Dal’Rok, som under fem dagar uppstår som ett ovädersmoln på himlen för att förstöra byn. Enda sättet att besegra monstret på är när byborna enade skrämmer bort det med telepati. Haken är att monstret på något vis är skapat utifrån bybornas egna rädslor, och kan spränga byn i tusen bitar om inte byborna lyckas med att skapa en telepatisk front tillsammans. Men var kommer monstret ifrån? Jo, det har byns andlige ledare, siharen, skapat genom magi eller någon liknande process som vi inte får reda på särskilt mycket.
Det här sättet att ena byn på har funkat skitbra jättelänge, men så ligger byns andlige ledare för döden, och en efterträdare måste väljas. Lite oväntat väljer den skäggige siharen O’Brien som sin efterföljare. Nu är det upp till honom att få byns befolkning att skapa en telepatisk våg, och det fungerar förstås inte.
Bajoransk mystik är tydligen en effektiv genväg för manusförfattarna till Deep Space Nine. De behöver inte ens skriva en lång dialog av technobabble för att förklara hur märkliga saker som en Dal’Rok uppstår. Det räcker med att någon har en skärva från en sån där magisk orb som förekom i seriens pilot för att ett molnmonster ska manifesteras på himlen. Inte ens i originalserien sysslade man med sånt här nonsens, och det hjälper ju inte direkt det här avsnittet att även b-handlingen mest består av trams. I den blir ferengipojken Nog och befälhavare Siskos son Jake betuttade i en bajoransk tonårstjej som är på rymdstationen för att förhandla om en gränsdragning på planeten. Eftersom hennes föräldrar dödades av cardassierna är det nu hon som ska föra sitt folks talan. Och genom några tafatta råd lyckas de förvandla henne till en skitbra förhandlare.
Om man verkligen anstränger sig för att se något positivt med det här avsnittet så kan man ju hävda att det innehåller en nödvändig fördjupning och orientering kring livet på Bajor. Mycket lite av handlingen i Deep Space Nine så här långt har ju handlat om livet på planeten som just blivit av med en ockupationsmakt. Just därför blir väl också besvikelsen för mig extra stor när allt man har att komma med är påhittade molnmonster och en pubertal kärlekshistoria.
Betyg: 3/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 14/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 262 tv-avsnitt.
Nej, det här är verkligen inget höjdaravsnitt. Håller med om betyget. När jag såg det senast störde jag mig på att det nästan får bajor att verka som ett medeltida samhälle, vilket de ju inte är. De är ett rymdfarande folk som är hårt drabbade av fattigdom. Det som räddar avsnittet för mig är att se O’Brien och Bashir tillsammans.
Av de sex avsnitten som finns kvar i säsong ett är det tre stycken som jag verkligen gillar (ett av dem tycker jag till och med tillhör de bästa Star Trek-avsnitten som finns). Ska bli intressant att se vad du tycker 🙂
Hoppas du inte menar nästa, det med den gamle gubben på månen!
Jag tycker nästa avsnitt är riktigt bra och underskattat av många, men det är inte det som är toppavsnittet 🙂
jag tyckte att det var asgäspigt. sorry. hoppas på toppar senare.
Ja, jag kan bara hålla med om allting som redan sagts. Ingenting fungerar i det här avsnittet.
I A-handlingen, med O’Brien och Bashir, är det någon konstig, generisk SciFi-handling. Men t.o.m. det är väldigt generöst beskrivet för precis som Roger skrev så är det ju bara ren magi och påhitt. Det är svårt att förstå hur något av detta ens fungerar, eller uppstår. Det här tycker jag faktiskt är värre än riktig dålig technobabble i en hard-SciFi-franchise som Star Trek.
Positivt finns ofantligt lite att ta upp. Jag tycker om dem men är väl inget stort fan av varken O’Brien eller Bashir. Bashir började ju faktiskt med att vara lite av ett arsle, så om något förstår jag att O’Brien inte vill ha något med honom att göra. Man sår dock fröna för en försoning och kanske t.o.m. mer i framtiden. Det finns säkert något djupare och mer filosofiskt om ett monster skapat av folks egna rädslor som hotar att förgöra dem om de inte enas mot det, men ärligt talat…vid det laget har jag redan gett upp avsnittet. Det är inte tillräckligt för att lyfta den här delen av avsnittet, det är för mycket som är dåligt.
I B-handlingen, på stationen, så känns det som ännu en ganska intetsägande berättelse om några förhandlingar för folk som vi inte ens kände till. Ena parten har skickat en tonårstjej för att förhandla åt dem och jag vill minnas att hon byggdes upp lite som någon slags naturlig ledare, men det tyckte jag inte alls att hon agerade som. Hon betedde sig som en tonåring.
Så, en handling som bara är korkad och lat och inte verkar gå ihop, en annan handling om någon förhandling som vi inte bryr oss om. Det duger inte. Det är helt enkelt för dåligt. 3/10.
Grunden till det här avsnittet pitchades av Kurt Michael Bensmiller redan under TNG S01, men trots att det inte köptes loss så lämnades den på hyllan för framtiden. Om någon undrade varför handlingarna kändes så generiska så är alltså detta svaret, det var ett tidigt TNG-avsnitt som anpassades för DS9. Bensmiller kom även lite senare att pitcha det avsnittet som blev TNGs första tidsparadox-avsnitt, TNG 2×13 Time Squared.
Manuset för det här avsnittet låg sen på hyllan för TNG och när Piller klev in i början på TNG S03 så läste han det och tyckte om det. Det verkar dock inte de övriga författarna på seriens olika säsonger ha gjort, för inför varje säsong så föreslog Piller att de kunde göra något med detta och de övriga tyckte att det var för dåligt. När Piller & Co. drog igång DS9 och behövde avsnitt att producera så ringde han omedelbart till Bensmiller för att köpa idén och bjuda in honom för att anpassa det för DS9.
DS9-författaren Behr blev också krediterad för att ha jobbat på att anpassa och förfina avsnittet. Framför allt nämns det att det var hans idé att ha med O’Brien och Bashir samt deras interaktion med varandra.
Byns utseende, sett utifrån, togs rakt av från ett Romulanskt fångläger i TNG 6×16 och 6×17 Birthright I och II. Trots det så ska det ha varit flera delar av avsnittet som ska ha varit ganska svåra att filma av olika anledningar och Berman nämner t.ex. att avsnittet gick överbudget mycket p.g.a. effekterna för monstret.
Behr tycker om avsnittet och trycker framför allt för att det utvecklade O’Brien och Bashirs relation till varandra. Det var det som han tyckte var avsnittets kärna. Å andra sidan har Piller, som i flera år alltså försökte få det här avsnittet producerat, nu i efterhand en mer negativ syn på slutprodukten. Pillers analys var att avsnittet drivs för mycket av de här handlingarna och inte tillräckligt av rollfigurerna. Han menar att det framför allt är det som gjort att egentligen ingen riktigt fastnade för det här avsnittet. Minns att en av de kännetecknande aspekterna av Piller-eran inom Star Trek var att man rörde sig bort från att basera avsnitten på de generiska SciFi-handlingarna och började titta allt mer på rollfigurerna. Alla avsnitt skulle diskutera och handla om något specifikt och alla avsnitt skulle handla om någon rollfigur.
Ja verkligen 3/10, Det är bara dåligt utan att vara sunkigt (vilket krävs för att jag ska sätta de riktigt låga betygen). Det här känns verkligen som ett TNG avsnitt från S1 eller S2, Kan lätt tänka mig det med La Forge och Pulaski* Det känns inte heller helt logiskt på Bajor, faktiskt trodde jag tills jag lästa på att avsnittet utspelade sig på någon planet i Gamma kvadranten. Det här avsnittet är en av flera anledningar som får mig att undra om DS9 forcerades pga att Babylon 5 var på G. och att man egentligen inte vara riktigt klara att börja utan fick fylla ut med ratade TNG manus.