Ytterligare ett avsnitt som börjar på ett spår, men hamnar någon helt annanstans. Avstampet sker i Picards gamla drömmar om att bli arkeolog. En gammal lärare från förr, professor Galen (no pun intended), dyker upp ombord på Enterprise och försöker locka iväg Picard på en upptäcksresa som han säger kommer att leda till ett av de största vetenskapliga genombrotten någonsin. Picard avböjer, efter visst vankelmod. Men så dör Galen när han skepp blir attackerat. Någon har försökt stjäla hans data och Picard blir som besatt av att slutföra Galens forskning.
Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en annan, och tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.
Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.
Det hon har att säga är lite som den här reklamfilmen från Momondo:
Alla de olika folken som i det här avsnittet jagat efter svaret på dna-koden kors och tvärs över galaxen är släkt, säger hon. De är alla resultatet av att hennes uråldriga folk en gång i tiden sådde sitt dna över hela galaxen. Det har faktiskt hintats om något i den här stilen tidigare i serien (åh, vad jag önskar att jag kunde komma på var, men jag tror att det var i animerade Star Trek). Då handlade det om att ge en rimlig förklaring till varför så mycket av livet som Enterprise upptäcker i rymden är så likt människan. Visst, utseendena skiljer sig, men humanoider med ben och armar och två kön har ju varit normen genom hela den här serien. Även om vi som tittar vet att det beror på att det inte finns så många aliens som är medlemmar i det amerikanska skådespelarfacket så måste man ju ändå försöka hitta på en rimlig förklaring till det inom Star Treks eget fiktiva universum.
Det här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i Battle lines. Att de två avsnitten med likartade budskap gick back to back när de sändes är dessutom en sån där typisk Star Trek-konstighet som är obegriplig så här efteråt. Att den genetiska forskningen inom galaxen inte sett likheter mellan de olika raserna är en annan logisk lucka i The Chase, liksom förutsättningen att den genetiska länken skulle skapa en plattform för samarbete och fred. Det är ju inte som att människor behandlar varandra med respekt trots våra genetiska likheter, det verkar ju alltid finnas ett sätt att hitta på nya indelningar och rangordningar mellan oss. Men visst, naiviteten kring det här verkar vara utbredd. Själv hoppas jag ju att de där personerna i reklamfilmen här ovanför måste vara skådespelare som fått sina korkade repliker skrivna åt sig. Tror någon verkligen att man till exempel kan vara helt och hållet fransk i ett Europa som har den historia som det har? Eller för den delen kuban? Eller britt?
De avslutande replikerna mellan en romulansk kapten och Picard i slutet av det här avsnittet ska ju väcka ett hopp om fred i galaxen. Själv satt jag först och himlade med ögonen inför den ohejdade naiviteten, för att sedan genast ändra mig. Efter att ha skummat de senaste nyheterna om terrordåd och #blacklivesmatters i nyhetsflödet gör det kanske bara gott med en ordentlig dos naivitet och medmänsklighet.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 261 tv-avsnitt.
Kul att du faktiskt tyckte så bra om det här avsnittet. Det är väl ett ganska kul och sevärt avsnitt, absolut, men lite billigt får jag ändå säga att det är. Därmed får det 7/10.
Det är ju ändå ett avsnitt som kretsar kring att författarna vill ge oss – fansen och kritikerna – svar på tal angående att varje utomjording tenderar att vara humanoid. Därmed ger de oss en förklaring inom universumet. Nu tycker jag ändå att anledningen är ganska uppenbar utan att man måste tänka eller forska alltför mycket om det och oftast när jag hör det så är det lika mycket på skoj som ett faktiskt klagomål. Men det är ändå ganska intressant och kul i delar. Vi introduceras för Picards stora intresse för arkeologi, alla de stora och klassiska arterna som vi oftast har att göra med är med i ett och samma avsnitt, samt att vi har ännu en liten…jag vill inte kalla de här för ett mysterium, men en liten skattjakt helt enkelt.
Sen så gillar jag faktiskt slutet, där vi får veta att alla de här olika parterna i grunden kom från samma förfäder, även om det aldrig riktigt blev relevant igen i serierna. Visst var det ganska osannolikt att de helt plötsligt bara skulle lägga undan alla olikheter de själva tyckte att de hade och sjunga sånger kring lägerelden från och med nu, men det var ännu en droppe i glaset mot att uppnå det målet. Det är en långsam process att montera ner de här antagonistiska synen på varandra, något som tar generationer, och den här händelsen kanske övertygade några till i alla läger. Du nämner det som naivitet, vilket kanske kan förklaras att du tenderar att luta mot dystopier och en mer negativ framtidstro i första hand, men ett annat sätt att se det är ju hopp. Hopp om att vi till slut, efter att hela vår egna långa process har genomgåtts, ska kunna lägga de allra värsta delarna av det här bakom oss. Hopp som ger oss energin och framtidstron för att fortsätta kämpa mot det målet. Var annars skulle man ha en sån här handling och budskap om inte Star Trek, det är ju mycket det som hela Star Treks utopiska världsbild bygger på. 🙂
Angående tricorders som helt plötsligt har hologram funktioner; nej, jag var iaf inte medveten om att de kunde göra det. Tricorders är väl öht något som de överdriver ganska mycket med och kan göra lite allt möjligt, men det här var väl att gå lite för långt. Inte heller förstår jag riktigt hur den här genetiska koden som Picard matade in helt plötsligt förvandlades till ett program som kördes och skapade hologram och allt. Sen ska vi inte tala om hur illa det är ur en ren säkerhetsaspekt att tricorders tydligen automatiskt kör vad de än läser in om det är något slags program.
Slutligen, den saknade referensen om gemensamt ursprung som du nämnde. Jag forskade lite på saken och i TAS var det närmaste jag hittade var TAS 1×16 The Jihad, där de tillsammans med folk ur flera andra arter hade en liten skattjakt efter ett heligt objekt. Annars så bör vi nämna TOS 3×03 The Paradise Syndrome där Preservers nämns och de verkar ju ha väldigt mycket gemensamt med de förfäder som det här avsnittet handlar om. Ron Moore berättade faktiskt att han funderade på Preservers när de satte ihop grunden till det här avsnittet, men valde att lämna det oklart om det var dem eller inte.
En liten rättning också; Gul Ocett är inte den första kvinnliga Cardassiern vi fått se. Tekniskt sett var det Gul Madreds dotter, Jill Orra, i 6×11 Chain of Command II. Ocett är dock den första som har en rang inom den Cardassiska militären.
Avsnittets grund och premiss skrevs alltså av Ron Moore och Joe Menosky. Det var sen framför allt Menosky som arbetade vidare på avsnittet. Premissen inspirerades mycket av Carl Sagans “Contact”, men avsnittet i sig var från början mycket mer komiskt lagt. Den aspekten hämtade en hel del inspiration från “It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World” (1963). Piller och Berman tyckte att det blev väl fånigt och att rollfigurerna inte fick ta tillräckligt med plats, utvecklas och utforskas. Pga av allt det här så fick Menosky en hel del att göra för att skriva om avsnittet så att Piller och Berman accepterade det, vilket de gjorde ett helt år senare.
Avsnittet regisserades också av TNGs egen Jonathan Frakes (Riker) som tyckte att premissen i avsnittet var väldigt Roddenberry-iskt. Han var övertygad att Gene hade varit stolt över avsnittet. Frakes blev dock ganska besviken över att de inte kunde filma vissa scener utomhus och gav som anledning att mycket pengar ur budgeten vid tiden skickades över till produktionen av DS9. Det ska dock ha funnits andra anledningar som förhindrade dem från att filma scenerna utomhus.
Salome Jens, som spelar hologrammet, kommer återkomma i en ganska stor återkommande roll längre fram i DS9.
Bakom produktionen av TNG var man ganska nöjd med avsnittet och många tyckte mycket riktigt att premissen och budskapet var väldigt Roddenberry-iskt. Någon som var mer tveksam var Rick Berman som tyckte om konceptet, men ogillade premissen med att det var en förfäder för alla de här olika arterna. Han tyckte inte att det var Roddenberry-iskt alls, utan snarare Roddenberry-iskt från 60-talet.
Lägg även märke till den ovärderliga artefakten, Kurlan naiskos, som Galen ger Picard. Picard blir så upphetsad att det nästan blir lite olämpligt. Vi kommer att återse den i en scen i framtiden, något som många fans skrattat väldigt mycket åt. 😉
Jag håller med om i princip allt, En detalj dock, tidigt i avsnittet så skjuter Énterprise på det skepp- som anfaller Galen. Målet är att slå ut det utan att förstöra det men skeppet exploderar vilket Worf är totalt oförstående inför hur det kunde hända och jag såg aldrig någon förklaring heller. (Det är inte viktigt för plotten men för mig en irriterande tråd som bara lämnades hängande)
Tror jag läst något om en förklaring som sedan ströks under inspelning eller försvann i klippningen. Något om en överbelastning. Men som egentligen inte var en särskilt bra förklaring heller.