DS9: The Forsaken. Det om det barnsliga datorviruset och de gnälliga ambassadörerna.

ds9 forsaken 3

Federationens mindre positiva sidor syns då och då i Star Trek, framför allt i The Next Generation. Det kan vara en trög och stelbent administration eller representanter med märkliga agendor på besök.Deep space nine är allt förstås ännu lite solkigare och uppgivet. När ett gäng federationsambassadörer kommer på besök så reagerar besättningen på rymdstationen med ungefär samma entusiasm som om de kollektivt skulle genomgå l en rotfyllning hos tandläkaren.

ds9 forsakenTydligen har de missat att galaxens mest fabulösa ambassadör står på gästlistan. Lwaxana Troi gör nu entré även i den här serien, lika giftassugen som vanligt, och den här gången med siktet inställt på Deep space nines säkerhetsansvarige, Odo. Jag har tidigare nämnt nyanseringen av ferengierna som ett genomgående drag i Deep space nine. Här får vi se samma sak ske med Lwaxana, som i det här avsnittet får  visa fler sympatiska sidor än någonsin tidigare. Hennes intima stund instängd i hissen tillsammans med Odo blir faktiskt ett av säsongens mest finstämda ögonblick, hur otroligt det än kan låta. För att inte tala om hur impregnerat tyget i hennes kläder måste vara.

ds9 the forsaken 2Lika mångfacetterade är däremot inte porträtten av de andra ambassadörerna – de är understimulerade viktigpettrar som gärna vill lägga sig i allt de kan tänkas ha en åsikt om. Troligtvis för att det är ungefär lika stimulerande att fara kors och tvärs i galaxen för att besöka rymdstationer som det är att ta emot besöken. Man kan ju tänka sig att det här är uppgifter som framför allt delegeras till personer som man vill ha på en betryggande mängd ljusår från maktens centrum.

Storyn om sonden fullproppad av datorkraft som tar över Deep space nine var däremot lite av ett lågvattenmärke. Att de inte har något som helst säkerhetstänk utan glatt laddar ner främmande operativsystem till stationens hårddisk känns ju helt vansinnigt. En stor del av dialogen handlar överhuvudtaget om att förmänskliga datorsystem, vilket är lite underhållande men också som att gå tillbaka till baskursen. Vi har ju hängt med Data i sex säsonger, ska vi först nu börja prata om skeppsdatorers individuella karaktär?

Ett högst medelmåttigt avsnitt som räddas helt av cirkus Lwaxana Troi.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 17/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 268 tv-avsnitt. 

TNG: Rightful heir. Det om klingon-Jesus återkomst.

tng rightful

Det räckte alltså inte med den där ordentliga dosen av bajoransk religiositet i Deep space nine som jag klagade över för några blogginlägg sedan. Nu var det dags för sprituell efterätt i form av lite klingonmytologi i The Next Generation. Det är Worf som går in i en andlig kris, som bland annat yttrar sig genom  att han tänder en brasa på sitt rum som han stirrar in i så länge att han blir vindögd. Picard gör det enda rätta, skickar den religiöst sökande pyromanen till ett andligt bootcamp på ett klingonskt kloster, och efter sisådär drygt tio dagar så har Worf lyckats locka fram den store, myomspunne klingonske hjälten Kahless,från de döda. Frälsaren som lovat att en gång återvända materialiseras framför Worf, tusen år efter sin död.

Blev lite orolig just där och då över att Star Trek-författarna kanske slutligen hade tappat det. Men det behövs bara begränsade triggervarningar för ateister eftersom Rightful heir kan summeras ungefär med att religion är fejk. Fast, man hävdar också att religion kan vara en bra grej att ta till för att ena ett land, så låt den religiösa charaden fortsätta. Klingon-jesus, Kahless är nämligen både en bedragare och äkta vara. Han är en klon, framtagen ur dna från Kahless torkade blod på en dolk, så han har exakt samma dna som den gamle hjälten. Men all kunskap om den klingonska historien och religionen har han fått programmerat in i sin hjärna av det klingonska prästerskapet. Klon-kahless är främst ett verktyg för dem, som vill ha mer makt och inflytande för att kunna ena det splittrade klingonska folket.

tng rightful 2Efter att ha genomlidit ett avsnitt med oerhört många klingoner som mestadels talar med andra varanda, så grunnar jag lite på om det behövs en ny glosa för fenomenet. Sedan tidigare har vi ju Technobabble, namnet på det mestadels obegripliga teknikspråk som utgör stora delar av dialogen i många Star Trek-avsnitt. Kanske skulle det kunna kompletteras med Klingonbabble, det där lite halvhögtidliga kostymfilmssättet som klingoner ibland gestaltas som. Ett maner som gör att det ofta tar otroligt lång tid innan rollfigurerna kommer fram till poängen i sina utläggningar.

Precis som ferengierna nyanserats på sistone, så känns det också som att den andliga dimensionen av det klingonska samhället får lite kött på benen här. Framför allt uppskattar jag när Kahless uppmanar alla i gänget att skratta. Klingonerna har skrattat alldeles för lite på sistone i Star Trek. Worf, som ju sällan ens småler, återvänder i varje fall till Enterprise efter att ha hjälpt till att tillsätta Kahless som kejsare. Tanken är att han ska vara ett slags marionettledare, en symbol för den klingonska enigheten (lite som den svenske kungen). Worfs dröm om att hitta andlig vägledning verkar krossad för alltid. Bäst är väl när Data ställer sina intresserade frågor om religion och tro i det här avsnittet. Stackars Worf!

För mycket klingonbabble, och – faktiskt – ett lite för realpolitiskt slut för min smak. Till en början kändes det som om det här avsnittet innehöll ett visst mått av kritik mot religionens plats i samhället. Istället utmynnade det hela i en uppskattande kommentar om  religionens funktion som smörjmedel i en civilisation. Lustigt nog ungefär samma budskap som i The Storyteller i Deep space nine som sändes bara två veckor tidigare.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 267 tv-avsnitt. 

Star Trek Beyond – några länkar och några tankar till.

STAR TREK BEYOND

Uhura och Sulu 2.0

Det luktade lite misstänkt kalkon om pressvisningen av Star Trek Beyond.  Att visa en film för recensenterna samma dag som den har premiär brukar inte båda gott, och är egentligen enbart försvarbart om det är en del av en världspremiär av Twilight– eller Harry Potter-klassen.

Så skönt att mina onda aningarna var obefogade. Det kanske faktiskt verkligen var tekniska problem som gjorde att filmen pressvisades så extremt kort tid innan premiären (tror att nästa ordinarie visning bara var någon timme efter pressvisningen). Star Trek Beyond är i mitt tycke en riktigt hyfsad film. Hade jag satt ett sifferbetyg så hade det antagligen blivit en svag fyra av fem. Här kan du läsa och höra min recension av Star Trek Beyond i Kulturnytt (den skrivna är lite mer sammanhängande, koncis och utbyggd än ljudfilen) och här kan du läsa en Understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet om Star Treks 50-årsjubileum och relationen med fansen genom åren.

En kompis skrev till mig att det skulle vara kul att höra min åsikt om filmen, eftersom jag inte är en av de troende, som han uttryckte det. Men frågan är hur utomstående jag kan ses som nu, efter snart ett och ett halvt år av intensivt umgänge med Star Trek i alla dess former. Och, ni vet, efter att ha sett de tre senaste filmerna på kort tid så är jag helt övertygad om att jag håller på att bli ett fan av den där smörigt sentimentala sorten. Alla  de nya rebootade Star Trek-filmerna avslutas ju med den klassiska inledningstexten till originalserien. Det räckte att jag hörde “These are the voyages of the starship Enterprise” för att mina ögon skulle börja bli lite fuktiga.

Men, utöver den där känslomässiga reaktionen så fanns det faktiskt några tankar till som inte riktigt fick plats i den där korta recensionen i radio. Här är några av dem (och jättevarning för spoilers nedan):

När jag såg om de två första rebootfilmerna hemma i tisdags så kändes det som om det fanns en ganska tydlig dramaturgisk upptrappning. Den första filmen handlade mycket om att göra en snygg omstart, skapa en fristående tidslinje och skapa ett koncept med en bra balans mellan nörddetaljer och omtolkning.

Into darkness byggde vidare på det man påbörjat, filmen introducerade till exempel en ny upplaga av Khan, samtidigt som mängden actionscener och mer påkostade effekter ökade. Det kändes också som om ett visst mått av dystopisk samtidsanda smög sig in. Tankar kring terrorism och elfte september for gång på gång genom mitt huvudet när Khan genomförde bombningar och attentat – framför allt när hans rymdskepp kraschlandar bland byggnaderna på jorden.

Om Into darkness var Star Treks terroristfilm, med en ensam man i konflikt mot världen, så känns Beyond som IS-filmen. Här blir det liksom mer fullt ut krig, även om det förstås orkestreras av en galen ledare som är besatt av att angripa Federationen. Hans mål är det öppna samhället,  ett sånt som försöker få olika kulturer att samsas genom kompromisser och samarbete. I filmen symboliseras det av ett multikulturellt och New York-liknande Yorktown – en rymdbas som liksom svävar som en genomskinlig sfär i rymden. En design som känns långt från de mer försvarsinriktade och armerade rymdbaser som vi sett i de Star Trek-serier som utspelas längre fram i tiden.

En detalj som jag tyckte var besvärande (och här kommer twisten i slutet av filmen att avslöjas) är att befälet som förvandlats till krigsherren Krall av någon anledning tappat bort sin snygga brittiska dialekt. Efter att han förvandlats till en radikaliserad krigshetsare, en sån som tycker att kulturer ska mäta sin styrka mot varandra i krig, så börjar han också prata med en märklig brytning. Som att hans språkcentrum regrederat av alla hatiska känslor. Ganska så pinsamt och onödig kliché om du frågar mig.

Förresten, så svårt för någon i min generation att inte börja nynna på den här när man såg på filmen.

Jag tillhör för övrigt team gay trek, jag tycker att det är kul att Sulu är bög i den här versionen av Star Trek (och tycker att George Takeis invändningar är trams). Förutom bög är Sulu också pappa, får vi se i några korta scener i flmen. Men är det inte lite konstigt att av alla olika folk i galaxen som Sulu skulle kunna ha en relation med, så råkar det vara med en människa som också har asiatiskt ursprung. Lite svårt att avgöra om det är en bra sak, eftersom personer med asiatisk härkomst är underrepresenterade inom Hollywoodfilmer. Eller om man bara fegade ur och tyckte att man varit radikala nog med att ens ha med bögar. Så var det ju inte förr, Star Treks originalserie var ju trots allt den första tv-serien i USA som visade en kyss mellan en vit man och en svart kvinna.

Leonard Nimoys död i fjol skrivs också in i Beyond, då även Spock den äldre går bort. Kanske mjölkar de den där grejen lite för mycket i filmen, det blir lite tjatigt och ansträngt istället för högtidligt tycker jag. Överhuvudtaget känns referenserna bakåt i Trekiversumet lite trubbigare och klumpigare i den här filmen, där rollfigurer som Scotty och McCoy mer och mer börjar kännas som karikatyrer. Å andra sidan blir jag ju väldigt glad för alla referenser som jag fattar. Som när Scotty börjar prata om en jättestor grön hand i rymden. Då skrattade jag, knowingly, och kände mig som en riktig Trekker. 

Jag får väl återkomma till de rebootade filmerna när jag kommer dit i min Startrekathon. Det är en bra bit kvar tills dess…

Trekkies och Trekkies 2. Dokumentärerna om fansen.

trekkies 4

trekkies 2Just nu håller jag på att läsa in mig lite på fandomen inom Star Trek, och då kan man inte riktigt hoppa över de här två dokumentärerna (som ingick i det där generösa nödlånet från Johan förra sommaren – snart ska du få tillbaka rubbet, jag lovar!). Den första, Trekkies (1997), är en lågbudgetproduktion som lyckats skrapa ihop mycket freakshow för pengarna. Ledsagare in i Trekkies-universumet i bägge filmerna är Denise Crosby (Tasha Yar i The Next Generation). I den här första filmen får hon träffa mestadels rätt udda figurer som får berätta om sin fascination för alla saker som är Trek. Bland höjdpunkterna finns en man i kvinnokläder som sjunger en filk-sång, en tandläkare som trekifierat hela sin mottagning samt en intervju med meta-kändisen Barbara Adams som fick massor av uppmärksamhet när hon satt i juryn i Clinton-anknutna Whitewatermålet klädd i sin Trek-uniform. Vi får inte heller glömma den lite aspige Gabriel Koerner som fick sin egen tagline när intervjun blir avbruten av att det ringer i telefonen: “Peter, this is the worst time you could have called! Go away! … ok bye.

Trekkers 2 (2004) verkar ha en betydligt större budget. Fred Schneider, sångaren från B-52:s, har gjort en låt till filmen och Crosby och hennes team reser den här gången till Europa och Latinamerika för att kolla in till exempel tyska och brasilianska trekkers. Man tillåter sig också att vara lite meta, och hälsar även på hos personerna som var med i första filmen. Bland annat en några år äldre Koerner som får visa upp sin flickvän och förklara att han faktiskt får ligga – trots sin nördighet. På slutet får också en rad fans berätta vad de tyckte om den första filmen, ett sätt att följa upp den kritik man lär ha fått av en del, som tyckte att regissören Roger Nygard gjorde sig lustig på trekkers bekostnad i den första filmen.

trekkies 3Och, jo, jag mådde nog lite mer dåligt av den första filmen. Det finns en hel del skämskudde-ögonblick i den då jag satt och gnydde av obehag för mig själv i soffan. I Trekkies 2 ges en lite mer nyanserad bild av fansen, och fler av seriens goda, universella och inspirerande aspekter tas upp. Det känns också som att många som är med i del 2 har sett den första filmen, och liksom gör sina uttalanden med den i åtanke. En smula mer förberedda och nästan lite medietränade av att ha sett folk göra bort sig i del 1.  Personligen är det fans utklädda till klingoner som jag har det svårast för. När de ska försöka vara tuffa och hårda som klingoner så blir det oftast så hemskt och skevt, eftersom de försöker vara coola klädda i riktigt fula och dåliga kostymer. De är liksom skräckinjagande på ett helt annat sätt än de själva tror.

I dag är det väldigt få som skulle tycka att det Trekkers eller Trekkies håller på med är vkonstigt. Fandom har blivit allt mer mainstream och accepterat. Till och med My little pony-fanatikerna, bronies, får väl räknas om inkorporerade i samhället i dag. Men det är något med “snällheten” inom Star Trek-fandomen som kanske gör att aningen fler outsiders säker sig dit. Kanske beror det på att rollfigurer som Spock och Data skildrar ett utanförskap. De må vara hyperintelligenta, men förstår inte sociala koder och tysta överenskommelser.

DS9: If Wishes Were Horses. Det där Rumpelstiltskin besöker Deep space nine.

ds9 wishes

Det här var det första avsnittet av Star Trek som faktiskt gett mig mardrömmar. Kanske en uppenbar risk när man ser på ett så här märkligt avsnitt precis innan man går och lägger sig. För om Rumpelstiltskin dyker upp på Deep Space Nine kan väl typ allting hända? För min del ledde det till en dröm där Håkan Hellström skulle uppträda på en liten, liten meteorit. Jag var den ende i publiken och var tvungen att hålla i mig hårt i olika klippor för att kunna stanna kvar på meteroiten eftersom det bara fanns en väldigt svag gravitation på det där stenstycket. Håkan verkade däremot obekymrad. Tur att jag inte hade den mardrömmen ombord på Deep Space Nine. Då hade den kunnat bli verklighet.

ds9 wishes 4Egentligen är det här en recyklad idé från originalseriens Shore leave. Där blir besättningens fantasier till verklighet på en planet som är ett slags nöjesfält, styrt av gästernas önskningar. Den här gången verkar drömmar och mardrömmar bli till verklighet på grund av ett märkligt kraftfält i rymden, nära rymdstationen. Men fantasierna är i mångt och mycket sig lika, det handlar om sex och sagofigurer. Quark får till exempel ragg på två tjejer samtidigt. Sagofiguren Rumpelstiltskin dyker upp hos paret O’Brien när de läst berättelsen om honom för sin dotter. Och doktor Bashir får äntligen hångla med Dax. Eller rättare sagt en Dax-kopia skapad av hans fantasi. Att se de två Daxarna hänga samtidigt i kommandocentrat blir ändå avsnittets bästa konstruktion.

Men den är fantastiska grundpremissen med alla sina vansinniga inslag dränks efter en stund i oääääääändliga mängder technobabble. Alltså, seriöst. Det tar aldrig slut. Som det här, liksom…

O’BRIEN: Wave intensity from the rift is dropping. The thoron field boundary is shrinking. Particle energy is rising. Wait a minute, what’s this?
DAX: Wave emissions are fluctuating. We’re not getting a controlled collapse.
SISKO: Chief?
O’BRIEN: Damn it. We’re picking up an exothermic reaction pattern. It may be neutralising the pulse waves. Stand by.
KIRA: Perimeter sensors are picking up a subspace oscillation. What the hell does that mean?
DAX: Proton counts have tripled.
O’BRIEN: Residual pulse wave activity from our torpedoes is down to fourteen percent. The flux density readings inside the rupture are off the scale.

ds9 wishes 3Det enda som räddar situationen någotsånär är att Rumpelstiltskin sitter lite underhållande på några av datorerna och ser kul ut medan alla omkring honom gravallvarligt babblar meningslösheter till varandra. Det blir till sist Sisko som får fungera som en ställföreträdande Picard och lägga fram en lösning på alla problem och underligheter. I en numera klassisk Star Trek-vändning lyckas högste befälet, tack vare sin enorma intelligens och skarpa instinkt, genomskåda alla illusioner och förstå motivet som ligger bakom dem. Lite väl fantasilöst i ett avsnitt som på sätt och vis handlar om fantasins oändliga möjligheter och risker. Ett fantastiskt störigt och bisarrt avsnitt som inte vågar vara knäppt in i det sista. Legendariskt och platt fall samtidigt.

PS – lite extra queerigheter i det här avsnittet. Som att Dax skojar om att hon vet allt om hur det är att vara en ung man, hon har ju varit en själv. Eller när Odo försöker få folks uppmärksamhet på promenaden: “Ladies and gentlemen, may I have your attention, please? Ladies and gentlemen, and all androgynous creatures, your attention please!”.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 16/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 266 tv-avsnitt. 

TNG: Suspicions. Det där doktor Crusher håller på att få sparken för sina Miss Marple-tendenser.

tng suspicions 5Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
tng suspicionsJag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som Remember me, har gjort henne till en pålitlig kärring mot strömmen och orädd debattör i Enterprises ofta lite sömniga ledningsgrupp. Suspicions skulle väl vara ytterligare ett avsnitt som befäste Crushers höga och egensinniga moral, men det känns mest lite halvbakt.

Jag vet inte om det är regin eller om det är skådespelaren Gates McFadden som går och tänker på annat. Hon verkar märkligt frånvarande och sömngångaraktig tycker jag, både i scenerna och i de släpigt inläste speakertexterna. För att inte tala om hur klumpiga hennes försök att luska ut information från mordmisstänkta är. Hon borde kanske lägga lite mer tid på att läsa Agatha Christie på sin läsplatta.

tng suspicions 2Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av The Chase.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 265 tv-avsnitt. 

DS9: Progress. Det om dammbyggen, fast om en måne istället.

ds9 progress 2

Jag blev lite nervös när Mr Trek skrev i kommentarerna att det här var ett avsnitt som han gillade, och som var underskattat av de flesta. Har försökt tänka efter och se om jag missade något väsentlig, men ju mer jag tänker på det här avsnittet desto sämre tycker jag att det är. Faktiskt lite gäspigt. mest. Antar att jag fortfarande inte är raffinerad nog i min smak 🙂

Precis som i  Battle lines är det här ett avsnitt som i mycket kretsar kring major Kira och hennes utveckling från den gamla identiteten som frifräsaraktivist och terrorist, till den nuvarande positionen som ansvarstagande myndighetsperson. Här ställs hon inför valet att antingen stå på de svaga och utsattas sida, eller att snabbt och effektivt verkställa den bajoranska regeringens beslut. Frågeställningen hon ställs inför är något i stil med den gamla dammbyggesmoralproblematiken. För att bygga ett vattenkraftverk krävs ju att man evakuerar och dränker massor av mark. Ett visst antal personer får flytta i framstegstänkandets namn och mjuka värden som minnen, historia och traditioner offras för hårdvalutan – energin. I det här fallet är det en bebodd bajoransk måne som man ska suga ut energi ur, men tre personer har valt att ignorera uppmaningarna till evakuering och säger att de tänker stanna kvar i sina hem även om det kommer att döda dem. Kira känner så småningom allt mer sympati med de som vill stanna kvar, och försöker febrilt hitta lösningar så att de kan få stanna kvar. Kanske rentav skjuta upp hela energiutvinningen.

ds9 progressHur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.

Men jag har nog fortfarande svårt att få ihop en premiss där det är Mullibok som är ond. Jag associerade som sagt till kraftdammbyggen i Sverige, ur ett amerikanskt perspektiv skulle jag säga att de amerikanska myndigheternas konflikter med urinvånare kring landägande ligger närmre till hands som tolkningsbas för det här avsnittet. Då känns det inte helt sympatiskt – eller humanistiskt – att utmåla den som vill stanna kvar och odla sin mark som de sluga, manipulativa skurkarna.

Men det viktigaste skälet till att det här inte blir intressant för mig är att Kira som rollfigur är som en gammal schlager där versen är bortklippt och bara refrängen finns kvar. Kira var en av de första rollfigurerna i Deep Space Nine som stod ut, tydligt definierad och med en intressant problematik i bagaget. Men sen var det som om hon blev lite bortglömd. I en rad avsnitt stod hon mest och hojtade vid en datorstation. Och med Nina Visitors minst sagt energiska sätt att spela rollen på så blir det liksom lika intensivt när en vanlig rapport ska lämnas som när det händer något jobbigt för henne personligt. När man nu låter Kira stå inför olika dilemman så inser jag att backstoryn fortfarande inte är utbyggd kring henne som rollfigur. Jag vet helt enkelt för lite om Kira för att jag ens ska kunna förstå hennes kval, och definitivt för lite för att bli fascinerad av dem. Kanske är det här ett avsnitt som fungerar bättre när man återkommer till det, efter att ha sett mer av själva serien. Just nu är major Kira mer som en karikatyr på sig själv än en intressant karaktär.

ds9 progress 3Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.

 

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 15/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 264 tv-avsnitt.